Kroppens sönderfall

eller tändernas i af. Jag smygåt en kola. Då bestämde sig en del av en fyllning i en tand för att ge upp. Kindtand, överkäken, vänster sida. Och den där vassa – rakbladsvassa – tandkanten ligger mot kinden på ett alldeles oanat sätt. En halv minut över åtta är det jag som ringer tandläkaren i morgon. Det känns som om man skulle kunna stoppa en knytnäve i hålet minst. Och jag orkar inte ens tänka på vad det kommer att kosta. Att det kommer att göra ont fattar jag.

Enda trösten är att det inte hände i fredags kväll, det hade blivit en mycket lång helg.

 

Influensa light

– dvs snor som inte rinner, snarare forsar, röda trötta ögon och allmän trötthet, trötthet, trötthet. Prioritera hårt – vad måste göras? Maken måste duschas, men lakanen kan vänta om man bara får fräscha örngott. Diska upp det som ska fixas allt eftersom, så det inte blir en trave. Lunchen är lagad och äten. Långsamt gick det, men det gick.

Och jag skulle önska, jag skulle det just nu, att jag levde med någon som tittade på mina rödkantade och sa – ‘lilla vännen, jag fixar det här’, men så har vi det inte hos oss. Maken är rar, inget tal om det, men han har inte bara servicebehov, han har servicekrav också. Där måste jag sätta mina egna gränser när jag är krasslig och det är inte helt enkelt. För jag blir så förtvivlat trött och han kan inte ta in det, han tror snarast att om han tjatar lite extra så kommer det att fungera.

Men jag har en rejäl trave kleenex hemma. Bra så.

 

Äckligt

är ordet för att beskriva vårt handfat på övervåningen. Eller var, snarare. Noga räknat vet jag kanske inte hur man ärligt ska beskriva handfatet på undervåningen heller, men enough is enough för i dag. Maken har klagat på att det runnit lite dåligt när han borstar tänderna på kvällen, men jag har försökt ignorera det. Men nu har jag ägnat en stund åt att skruva isär rören, spola och skura. Inga långa hårstrån, om nu nån trodde det. Jag är mycket försiktig med hårstrån. Så allt det här andra är hudavlagringar och möjligen tanddito. Äckelpäckel. Och jag har diskat toaringen också. Och skurat (utsidan) på vattentanken till toan. Allt jag bara såg. Helt enormt äckligt alltihop. Jag ska  köpa en längre och tjockare flaskborste också, till nästa gång. Nästa vecka jag har jag kanske samlat energi till badrumsskåpet också.

 

Snörvel

Nej – jag orkade inte göra potatismos och steka korv. Jag värmde ärtsoppa. På en måndag. Men annars hade det inte blivit nånting. Och inget jobb blev det. Jag orkade inte gå två kvarter till jobbet och sen försöka göra nånting mellan allt nysande och hostande. Och nu nös maken två gånger. Det är illa nog att jag är dålig, men det blir ännu värre om han drabbas. Dels har han sin kroppsliga bräcklighet (jag undrar om han ens skulle orka snyta sig så många gånger) och sen är han ju som så många män jag mött i livet. Need I say more?

 

Dimmigt

Med min totalt soppiga hjärna har jag nu två gånger tagit mig igenom allt tryckande för att prata med mitt försäkringsbolag om lilla olyckan förra fredagen. Den trevliga kvinnan som körde på mig hade redan fixat allt med sitt bolag, så nu skulle jag beställa tid på verkstaden och ta reda på hennes bilnummer (som jag glömde i hastigheten). Jag har t o m besvarat en enkät om bemötande och där lyckades jag trycka fel, så det blev en tvåa i st f en femma på ett ställe. Hoppas hon får behålla jobbet.
Nu ska jag ge mig på konststycket att byta mobiloperatör, som jag gav upp för ett par dar sen. Dessutom sitter maken på undervåningen och berättar för mig att telefonen ringer. När man redan har svarat så är det lite svårt att avbryta och råma – ‘jag HAR redan tagit det’. Men jag ska försöka.

 

Naturligtvis

försvann ett ganska långt inlägg mitt i serverproblemen. Och dessutom ville maken helst plötsligt, just i kväll, se bilder från en klassträff från början av juni – inget intresse förrän i kväll, när oddsen var rätt låga. Men det lyckades, och han kände igen en kvinna (!) av alla deltagare. Det här var väldigt tröttsamt, så kan man säga utan att överdriva. Kanske bättre i morgon. Att varken kunna skriva själv eller kunna kommentera hos andra är verkligen väldigt irriterande. Man skaffar sig vanor. Minsann. Svär stilla över dåligt fungerande teknik.

 

Lite krasslig

Maken vaknade strax efter sex och gick till badrummet. Sen tänkte jag att det vore en bra idé att somna om. Totalt omöjligt. Kort sammanfattning: huvud, mage, rinnsnuva, toalett stup i ett, spy lite, frossa – årets varmaste dag fryser jag.
Spännande det här. Möjligen skriver jag senare. Jag utgår från att jag överlever.

 

Host och snor

är dagens aktuella tema. Och jag som hade tänkt att ev vaccinera åtminstone maken, men nu känns det som en överloppsgärning. Här sitter jag med en bladning snor/sågspån i huvudet och nyser och hostar och snörvlar. Jag är inte riktigt i det stadiet, när man måste stanna och kniiipa när hostan kommer, men det är inte långt borta. Köpte t o m nya pappersnäsdukar på apoteket. Fast det hjälper inte, snart har jag en alldeles knallröd näsa, som jag då får smörja in med Eight Hour Cream. Mys.
Och pålitliga grannväninnan hade brustabletter som hon donerade och sa ‘du kan köpa mer på apoteket’ – receptbelagda. Jag hade brustabletten i ett glas vatten och så min kaffekopp, så jag började hälla mjölken i brusglaset. Gör inte det! Det blir rätt äckligt, jag åt det med sked till slut.
Och inget mascara – ingen idé det heller. Jag funderar på allvar på att sova i blommiga soffan bredvid datorn, för jag kommer att väcka maken hela natten i det här skicket.

 

Kroppen och jag

Vi är inte sams just nu. I synnerhet har vi olika uppfattning om det här med att klä av sig och på sig. Dessutom lyckades jag spilla kaffe-med-mjölk på favvo-tshirten, bredrandig, och kaffet hamnade på den vita randen – så då skulle den tas av och en annan på. Det tog fem minuter, jag lovar. Jag står och försöker övertala mig att det ska visst gå bra, men h arm bakåt uppåt är inte alls lätt. Löjligt. Ska se om varm vetekudde hjälper.
Sonen ska klippas också, men då tar man ju armarna framåt, så det går nog bra. Inget att skjuta upp. Det lär inte bli roligare.  Just nu önskar jag nästan att jag hade en spikmatta. Som omväxling.

 

Alfons

– var är du? Blir det enklast om han får krypa hit själv eller kan du skicka honom i en påse, snälla Ela? Jag kan erbjuda minst en middag som springer runt på vår innergård…Nu har jag visserligen larmat Securitas, eftersom bostadsbolaget har semester, men det kanske tar ett tag, om vem vet hur många middagar det har hunnit bli då?
Och ja – jag ser skillnad på möss och råttor. Detta var en råtta. Jag har sett den (dom?) två gånger, ena gången med sanningsvittnet Hosanna. Så det är inte bara jag.