i morse heller. Halv sex vaknade maken och sen kunde jag inte somna om. Jag hade drömt alldeles för intensiva drömmar, precis innan jag väcktes och då snurrar det vidare. Det kanske är bäst att jag påpekar att mina drömmar handlade om en sommarutflykt med grönt gräs och många låsta grindar.

Så jag insåg att det var lika bra att gå upp vid kvart i sju. Och inte har det kommit nån till fläkten än.

Och jag funderar över vad det kommer sig att en del människor, trots att dom borde ha utbildning i branschen, verkligen inte alls kan känna av att det är inte alls läge att ta ett steg framåt och försöka hamna väldigt nära. Jag försöker verkligen att vara hyfsat vänlig mot folk jag möter, men för mig – som för alla – är det så att man inte klickar med alla. Ibland är det väldigt tydligt att just den här människan står jag inte ut med särskilt väl, då är det för mig naturligt att ta ett litet diskret steg bakåt, hålla på mina gränser. Och då blir jag så förvånad när det inte alls känns in. It takes two to tango, trodde jag.

Å andra sidan kan jag bli väldigt glad när någon visar oväntad vänlighet, men det måste finnas någon sorts ömsesidighet.

blev det, kan jag konstatera, när jag summerat decembers kvitton. Och det är klart, julklappar – om än väldigt måttliga – nya långbyxor (som jag fortfarande inte lagt upp), vinterdäck och hjälm till cykeln, en del extra mat, Tvåans födelsedag, nå ja, möjligheten att det kostar mindre nästa månad är rätt stor, jag får väl se det så. Jag sparar nästan alla kvitton och sen sätter jag ett gem runt bunten och lägger dom i en prydlig (nå ja) hög på en hylla i datorrummet. Så jag vet var dom finns. Varför jag nu skulle vilja veta det. Och nån gång under dagen kommer jag att skriva timrapporten för december också. Ut och in. Lite så.

Och fortfarande har jag inte riktigt fått ihop planeringen av det kommande årets avlastning, att fördela jämnt ungefär är inte det lättaste, i sht som födelsedagar och allmänna firningsämnen trasslar till det hela.

Och i morse kunde jag se att det är verkligen är så att tio dagars intensivt ätande betyder mer kropp. Där gäller också inkomster och utgifter.

för sömnen i natt. Klockar på fem och en halv timme. Det är inte tillräckligt för en trött tant. Men det var vad det blev. Och nu tittar jag ut på det omväxlande vädret och undrar hur det tänker sig att växla den närmaste timmen – åt ena hållet strålar solen på ett lockande sätt, vacker höstdag, och åt andra ser jag kolsvart himmel som nästan ser ut att kunna vräka ner två dm snö på en kvart. Och jag borde till biblioteket och till maxi, dom svenska äpplena är slut i skåpet. Och nya/andra böcker vore bra. Den senaste handlade om Torgny Lindgren och var en hyllning så där så man efter ett tag börjar fundera. Jag förstår att om man skriver om en levande författare, som man dessutom har en vänskaplig relation med, så blir det lätt lite lägga-huvudet-på-sned-och-beundra-över-alla-rimliga-gränser. Det är inbyggt i situationen. Och det finns inte en tanke eller formulering som Lindgren åstadkommit, som inte är bättre än bäst. Tydligen.

Får se vad dagen bär i muffen nu då.

när maken puffar på mig, även om klockan är 04.40, det finns inget alternativ. Men jag är inte särskilt gladlynt då, det är jag inte. Och när han börjar fråga om Yngste är hemma tappar jag liksom greppet. Det var ju överenskommet att han stannade över natten hos syskonen och dessutom gissar jag att han inte kommer hem om jag inte hämtar, det var med andra ord en fråga som jag tyckte var obegriplig. Men vi somnade om båda efter badrummet. Med regnet trummande mot rutan.

Och jag hoppade inte upp med ett glatt tjoho när klockan ringde heller, men jag kravlade upp en kvart senare och gick ut i grönskan. Betydligt svalare i dag, men grönskans skönhet var balsam för själen. Två hundar promenerade sina hussar, annars betydande ödslighet.

Och den skära kyrkan låg där den brukar. Ett skrin för evigheten.

i rask följd är det läge att gå upp, även om det var minst en halvtimme innan jag hade hoppats. Och jag hade dessutom inte satt på väckarklockan, jag hade hoppats på lite sovmorgon. Men jag kan ju inte fördärva makens sömn med att ligga där och nysa.

Så nu är jag uppe sen rätt länge och känner att det är lite skakigt. Kanske ska jag försöka få tag på ett par byxor till maken, svarta mjukisbyxor. Kanske lite jordgubbar också, om jag nu ändå är ute och rör på mig. När jag sitter här inne har jag ett annat projekt framför mig. Strykning. En vit jacka och tillhörande byxor, halvlinne, inte lättstruket alls. Men mycket älskade kläder, så här på sommaren. Jag minns att jag tyckte dom var ett fynd, på rea, och jag har verkligen haft dom hur länge som helst. Men strykprojektet är lika trist varenda gång.

tittade jag på mobilen. Kuratorn hade ringt när jag satt i bilen (med sandalerna) utan att jag hört. Hon ville boka om en tid, fast då har jag lagom maken till labbet i morgon. Så är det att vara eftersökt.

Och tandläkaren skickade påminnelsesms om makens (!) tid. Vi talades vid i går. Men min tid, inbokad av dom för flera veckor sen, kom det ingen påminnelse om. Kommer dom ihåg mig, undrar jag.

Och jag tog lite sovmorgon i morse, en kvart senare kom jag ut på promenaden, och under tiden jag var ute bland löv och gräs hade Bästa grannen hunnit ringa på. Maken låg där i sängen och blev bekymrad. Men hon återkom när jag var hemma, hon ville låna en spann med lock. Det kokas ärtsoppa till stora flytten i morgon. Tomt blir det.