Jag hoppas på en promenad

i morgon också. Det är så annorlunda att gå på helgmorgnar, och jag gissar att i morgon nästan kan klassas som det, dvs väldigt få bilar, nästan inga cyklar och rentav inte så många hundar heller. Fågelsång och grönska räcker långt. Jag går förbi ett dagis också och vanliga morgnar är det lite kaos, många bilar, många cyklar, föräldrar på väg ut och in. Men i morse var det förstås alldeles tomt, med ett enda undantag. På ena cykelparkeringen stod en mycket liten neongrön cykel ordentligt i stället. Och jag undrade så – hur kan man ha glömt den? Hoppas dom minns var dom gjort av den. Den såg dyr ut, fast den var så liten.

Och så måste jag ta med mobilen och både min och makens leg på promenaden, jag hoppas verkligen att paketutlämningsstället piggnat till i morgon, och eftersom paketet är efterskickat i makens namn gissar jag att det är hans leg som gäller.

Och jag tänker redan på middagen, räkor med sötsur sås. Det blir bra.

 

Molnen kommer att lösas upp

När jag tittar ut över taket ser jag sol och en stor björk, där gul löv börjar vara påfallande. En vacker tidig morgon. Och jag hade en så fin dag i går, förmiddagen med stillhet och mycket tid i kyrkan och så småningom lunch med vänner på en innergård med parasoll och stora krukor med kryddväxter och möjligen nerium, lite italienskt stuk och så gick vi tillsammans en långsam promenad genom stillsamma gator och så satte vi oss med glassbägare på en annan gård – lakritsglass för min del.

Sen var min värdinna återkommen och vi tog en lång promenad och så delade vi en räkmacka och efter den stuvade vi in oss och ett par vänner i min lilla bil och så åkte vi till kvällsmässa i en mycket liten kyrka en bit bort, där prästen har förmågan att kunna säga saker som jag förstår. Och sen avböjde vi vänligt men bestämt hans erbjudande om något att tugga på i prästgården, han hade haft alldeles väldigt mycket att syssla med de senaste dagarna och behövde nog mer än väl gå hem och lägga upp fötterna lite.

Och snart gissar jag att vi äter frukost och innan packar jag väl ihop det som ligger strött omkring mig. Det här betyder väldigt mycket för mig och självklart undrar jag hur maken haft det under tiden, och jag undrar också – med viss bävan – kommer jag att få fler såna här tillfällen? Jag vet förstås inte, det kan ingen veta. Men jag är så tacksam över dessa dagar i ett alldeles gyllene septembersken.

 

Ingen minskning

i ljudnivå än. Det börjar likna stadshotellet i Skara, där jag tillbringat två nätter för ett par år sen. Säkert ett trevligt ställe, men just när jag var där var det regionens bankmänniskor som hade partaj första natten. Dom satt inte tysta och räknade sedlar, om man säger så. Vi fick tränga oss igenom en hop för att komma till rummet, och dom både stirrade och stod i vägen och kommenterade makens krycka och svårigheter.
Nästa natt firade ägaren jämn födelsedag med stor släkt och många vänner. Musiken började öva redan vid femtiden, när maken låg och vilade. Livad tillställning, om man säger så. Har man 30-40 betalande gäster som vill sova ska man kanske tänka efter lite före. Dunk, dunk.

 

Havet

I morgon, dvs lite senare detta dygn, åker vi till havet. Jag tvivlar på att jag badar, förmodligen regnar det väl, men jag ska titta på Kullen i a f. Och hoppas på en bra dag. Sonen följer med och stannar till lördag eller söndag, men vi far hem igen på kvällen. Den egna sängen och det egna badrummet har en stark lockelse. Förr brukade vi sova över, kvällarna när ungarna lagt sig och vi satt och tog ett stilla glas, var underbara. När dom blev lite äldre tittade ungarna på tv och åt kopiösa mängder godis i st. Och inte hade jag trott att min Äldsta och husets son skulle slå sig ihop. Så lite barnbarnsgos blir det också. Bra.