Man ska inte gråta

över spilld mjölk. Men väldigt irriterande när en av mjölklitrarna tydligt fått en smäll och läckte i botten. Det såg jag förstås inte när jag lastade in i bilen och inte heller när jag bar in kassarna i vestibulen här nere. Men sen när jag skulle ta alltihop till hissen och tittade ner i ena kassen, så såg jag att det var en tom fyrkant där jag såg hissgolvet. Och sen kraschade förstås hela kassen när jag skulle lyfta ur den och tack och lov höll ändå äggen och när jag gick tillbaka ner till vestibulen stod den trasiga mjölklitern där. Jag har nu tömt över mjölken i glasburkar, men jag vet inte om det kommer att räcka veckan ut enligt planen. Det har aldrig hänt förut, så jag får väl vara nöjd ändå, men jag ska notera det vid beställningen i morgon. Allt annat som fanns i den kassen hade förstås mjölk under, så jag fick torka av alltihop. Så det kan bli.

 

Det är alldeles tyst här

– så tyst det nu blir i den form av tätort jag ändå bor i. Och jag tänker med viss förvåning på hur det kommer att vara i morgon kväll. Nu har jag iofs hört på nyheterna att man sålt mycket mindre fyrverkerijox detta år, och en del har alldeles uppenbart bränts av redan, men med tanke på att folk varit helt hysteriska dom andra år vi bott här, så undrar jag.

Och det mest förvånande brukar vara att folk samlas i mängd på det inte särskilt stora torget och skjuter av sina fyrverkerier där i folkmassan. Att ingen hittills skadats är något av ett mirakel. Och det står tårtrester på skulpturerna dagen efter, när oerhört effektiva kommunala sopare städar upp.

Min enda ambition för morgondagen är att lyckas köpa lite sallad före lunchen. Och sen slog mig tanken att det ju faktiskt är nyårsafton och jag tänker inte göra snittar med löjrom och så, men jag kunde kanske köpa lite ostbågar, så blir maken glad. Och överraskad. Jag har verkligen talang för party.

 

Obeslutsamheten härjar

– sängarna då först och främst. Jag tror jag avvaktar nästa vecka, det fanns ett alternativ som Hosanna tipsade mig om. Men jag blir så trött av alla val och att bestämma sig.

Sen ska det ju bakas limpor, förmiddag eller eftermiddag? Apoteket, förmiddag eller eftermiddag? Och brev, ett riktigt med frimärke, ska postas. Och brevet och apoteket betyder att man måste gå ut, och ute regnar det, bitvis alldeles våldsamt, så där så att man blir våt oavsett vad man tar på sig. Nån stackars meteorolog påstod att det kommer att bli bättre på eftermiddagen. Jag chansar på det.

Och så länge har jag vikt på jättefrottehanddukar och lagt under huvuddelen av makens madrass. Och när vi ska be completoriet så får han väl sitta på sängkanten. Lite mer obekvämt, men det går nog.

 

Man skulle kunna önska

att grannen inte alls kände behov av att ha musik på inne i lägenheten med öppen dörr när det sitts på uteplatsen, eller också kunde man önska att det användes hörlurar, eller också kunde man önska att det vore musik man själv kunde uppskatta. Så här 23.30. Och tidigare i kväll hängde nånting upp sig med deras grillning, dvs min stackars uteplats såg ut som Lützen, men det var ju varmare förstås.

Och jag tror inte bara att det beror på att jag redan utan detta var lite tung i huvudet. Men jag ska snart lägga mig i sängen med den egna lagom knöliga kudden under huvudet, så vaknar jag pigg som en nyponros i morgon. Nyponrosor slokar också, har jag förstått. Fast det beror nog sällan på dunkadunka.

 

Det kom besked

lite snabbt från handläggaren. Nej, man kunde inte ordna den planerade avlastningen för maken nästa vecka. Troligen kan man inte veckan efter heller, men hon ska höra av sig.

I min värld betyder det att den preliminära planeringen har säckat ihop redan från början. Och jag känner att det är absolut ingen idé att jag själv försöker planera nånting för egen del. Och jag funderar mycket på om det är värt det, alltihop. Maken är mycket konsekvent med att prata om ‘när jag var inne på ålderdomshemmet’ – och jag vet att han hade det bra, så det är inte det, men han vill inte. Han vet nånstans att tanken är att det ska vara bra för mig, och visst vill han mitt bästa också, men han trivs själv bäst hemma. Det är iofs bra, visst, men det betyder att han har ett påtagligt motstånd mot förändring.

Och jag undrar mycket över om jag har rätt att göra nånting som är jobbigt för honom. I synnerhet som det är så jobbigt att få till det. Det är liksom som att ingen unnar mig detta i den beslutfattande kretsen, att man inte förstår att det inte är en lyxgrej för mig, att nästan inte orka min vardag.

 

Visst blir jag irriterad

på mig själv, men det hindrar förstås inte att jag stod och putsade badrumsspegeln, noga räknat – speglarna, eftersom jag tog övervåningens också, innan biståndshandläggerskan kom. Rullstolen ja. Jo tack, den står kvar. Nästa gång (!) ska hon ha bilen med sig så hon kan forsla bort den. Och ev ha med en mer fungerande.

Och igen sitter det alltså någon i vår soffa som vi ska beskriva makens problem för. Någon som inte ser och inte fattar, alla är olika, det är inte det jag menar – det är alltså bara så svårt tydligen att förstå. Och det här är ändå ett proffs. Följdfrågorna visar om man fattar.

Men till slut konstaterade hon att hon förlängde vårt lån av toaförhöjare. Tackar. Och sen frågar hon om det är något mer vi ‘vill ha’. Och då hör jag att jag möjligen har en aning skärpa i rösten när jag säger – ‘det är lite svårt för oss, för vi vet faktiskt inte vad som finns’. Det tycker jag borde vara uppenbart. Jag vet t ex inte om den duschstol vi har är optimal.

Man ska veta exakt vad som finns och exakt vad kommunen erbjuder. Då blir det ju enklare. Då skulle rentav inte biståndshandläggare behövas, då kunde man klicka på hemsidan. Det är nånting jag inte förstår här. Fortfarande.

Men hon tog inte på sig blå plasttossor.

 

Osäkerheten rasslar

ständigt. Jag oroar mig, en del gånger med skäl och andra gånger för att jag inte kan låta bli. När maken hade lagt sig för att vila före kvällstét så ringde det. Kuratorn. Vi hade en tid i morgon och jag trodde hon skulle ställa in, men hon hade lyckats fixa till det så att den kommunala människan ska komma den här gången. Och nu biter jag lite på naglarna, nästan, om jag bet så skulle jag göra det nu. För jag utgår från att ingenting kan bli bättre, men jag kan förstås föreställa mig mycket som kan bli sämre. Min fantasi i det läget har inga gränser. Och jag utgår från att ingen vill hjälpa. Eller kan, för den delen. Myndighetsutövning ger mig inte en känsla av trygghet.

Häromdagen funderade jag på det här med transporter t ex. För fem år sen åkte ju maken och jag till Spanien för rehabilitering för honom (vi betalade själva), men då skulle vi få färdtjänst till Landvetter. Jag beställde. Dagen innan ringer dom och säger att det kanske går lika bra för oss att åka 07.10 som att åka 8.30, för då kunde man samordna med några som ville till Ullared. Och jag sa att det gick faktiskt inte alls, maken har rätt lång startsträcka och vi skulle vara borta tre veckor och hade bagage för det. Så då fick vi i a f den tid jag beställt.
Sen när vi skulle hem hade dom skickat nån som inte hittade från Landvetter, han körde fel och vi cirklade runt Örgryte gamla kyrka minst två varv. Jag var nästan beredd att be att få köra själv. Och sen fastnade han rejält i trafiken ut från Göteborg, så vi kom hem två timmar senare än vi trott. En bagatell för en frisk person. Men jag vet att andra lyckas fixa transporter.

 

 

Det här med elementen

blev ingen total framgångssaga, än så länge i a f. Sovrumselementen kändes inte vidare varmt igen, så jag ryckte ut med lilla nyckeln. Ingenting hördes, inte en vattendroppe heller. För att få jämförelsematerial kände jag på elementet i rummet med datorn. Också ganska kallt. Så jag kastade mig på det då. Och det är mycket obekvämt, man får böja sig över det ganska breda skrivbordet och stå på ett ben osv. Men där hörs ett pysande ljud, och det pyser och pyser. Och jag orkar inte stå längre och inte blir det varmt heller och inte en vattendroppe kommer det.
Möjligen får jag ringa i morgon igen. Djup suck avslutar kvällen. Ge mig en vanlig propp att byta. Vi hade kaminer, inte värmeelement när jag var barn.

 

Ena dottern

säger ibland – ‘jag är så tacksam att det inte var inne än, när jag var i den åldern, vare sig att tatuera sig eller att pierca sig, för då hade jag gjort det och ångrat mig nu’. Och det hade hon säkert, både det ena och det andra och det tredje. Den som är nöjd med sina aktiviteter – fine by me – men jag tror inte att alla tatueringar håller formen s a s, och kan komma att se helt annorlunda ut tio år senare. Men det var en bisak.
Själv är jag oerhört tacksam att ätstörningar inte var så allmänt omskrivna när jag var i tonåren. Jag upplevde/upplever ständigt mig själv som överviktig. När jag var femton gjorde jag ett misslyckat försök att göra något radikalt. Jag åt bara vitkålssalladen till lunch i skolan och nästan ingenting hemma. Mina föräldrar märkte ingenting förrän jag svimmade en morgon när jag hade varit på toa. Och då fattade jag att det var riktigt dumt. Men jag kom aldrig in på bulimivägen, hade inte fantasi tillräckligt, tack och lov.
Men självklart väger jag mig morgon och kväll, den dag som i dag är. Jag vet oerhört mycket om matvanor och ätstörningar förstås. Ätberoende av olika slag är en ständig följeslagare, även om jag just för tillfället ligger ‘rätt’, dvs jag går långsamt ner, jag kan hålla till mig inför småätande – men jag vet att varenda dag är en kamp. Faktiskt. Och det spelar tyvärr ingen roll alls att jag vet att ingen ser hur en tant i övre medelåldern ser ut. Jag slåss hela tiden med detta.
Och jag blev så berörd när jag läste hos Sus och hennes länk till Snokis.
En bättre relation till kroppen önskar jag mig. På många sätt har vi en ganska OK relation, jag är tacksam för vad den kan och vad vi gjort. Jo då. Men jag skulle önska oss att vara lite mer avspända.

 

Fortsättning, spis

Så klart slog säkringen i hallen av när jag satte på spisen till tacosjoxandet. Men jag petade upp den igen, med en svag aning att detta kommer att bli återkommande under helgen. Hur som, tänker jag ringa bostadsbolaget måndag morgon, för det är lite för mycket ‘favoriter i repris’ över det här. Det måste vara vår spis som fått fnatt på nåt sätt.
Och om huvudsäkringen går igen kan jag knappast tvätta i morgon heller. Då kommer vi snabbt att lukta sämre, jag lovar. Men än så länge har tv:n och datorn klarat sig, så vi får väl köpa pizza om det blir kritiskt.