– men arg, är jag just nu. Det har varit trassel med betalningar, det ville inte fungera att beställa på nätet. Och jag var irriterad. Jag gick till uttagsautomaten bredvid banken och skulle ta ut direkt – uttag nekat. Jag gick in på banken och hon tänkte att kortet kanske var lite böjt, men när vi kollade hade kommunen inte betalat in det dom ska. Och det hade jag faktiskt räknat som självklart. Så nu läste jag igenom vad jag skrev här tidigare i månaden, för jag kan ju minnas fel, men jag lämnade in lappen den tredje september, precis som jag mindes. Så efter lunchtid får jag ringa till kommunens ekonomiavdelning och morra. Jag avskyr verkligen sånt.

Och jag har pengar på andra konton, det är inte det, men det vore bra att ha ett fungerande kort.

att det här med skype kommer att bli en stor grej i mitt liv. Fast tanken är att jag ska kunna titta på dotterdöttrarna då och då, vi träffas inte så ofta. Så har jag tänkt. Men nackdelen, som gick upp för mig väldigt tydligt när vi testade med Yngste förut idag, är att man ser sig själv också. Och jag vill nog inte särskilt gärna titta på mig. Jag kan bara säga – var glada att jag aldrig visar bilder på mig själv. Jag kände mig extremt obekväm med att den trötta människan jag såg faktiskt är jag. Om jag aldrig kammar mig eller borstar tänderna? Jo då, två gånger om dan, men kamningen går ganska fort och när man borstar tänderna ser man ändå lite underlig ut. Eller? Visst gör man? Men det här var ju liksom det vanliga utseendet, det man går runt med. Det är kanske inte en så dum idé med burka ändå? Eller att gå baklänges?

Och notera – jag är alldeles medveten om min ålder och så, men det här var en annan dimension.

Nämnde jag förresten att svärmor bakat en alldeles underbar butterkaka med kardemumma, som hon hade med sig till kaffet? Så vi inte skulle falla ur. Inte vet jag hur många 92-åringar som bakar sånt till sin födelsedag. Och hon var enormt nöjd med att ha fem barnbarnsbarn. Som utdelning på ett barn (maken) är det väl lysande.

Karin Tunberg skrev ett stycke om det i SvD i dag – jag orkar inte länka – men det gick ut på att hon hade observerat på semesterorten, att människor tycktes hålla varann i handen mer där än i sin vanliga tillvaro. Hon hoppades att det inte berodde på att man behövde stöd när man gick hem från lunchen.

Jag tycker om att se människor i olika åldrar som håller varann i hand, jag tycker det ser lite ömsint ut. Och jag skulle önska att jag hade nån att hålla i hand, maken måste hålla i käppen, tungt. Det fungerar inte att hålla mig i hand. Men jag skulle önska den där lätta varma beröringen. En sorts betydelse för en annan människa. Värmen och närheten.

Och i dag sa maken, vilket han mycket sällan gör, att han bara ser framför sig att det blir sämre. Och jag har ingen käck tröst att ge, ingen alls, jag som inte heller kan se något positivt i tiden som ligger framför oss. Det gör ont, också att inte kunna trösta.

Och visst, också dom små, obetydliga sakerna skaver. Att nån gång slippa vara den som ska gå ut med soppåsarna.

en bättre natt, den som är på gång. Den förra var inte så vidare, det är inte det när man ligger vaken en bit efter två. Men maken lunga andetag bredvid är  bra. Att han inte ligger vaken.

Och i morgon bitti ska  jag inte gå i väg till kyrkan i närheten, det är planerat ett telefonsamtal. Dessutom måste jag komma ihåg att ringa för receptförnyelse för maken. Alla dessa kom ihåg som måste skötas. Kapaciteten är lite begränsad, det känns mycket tydligare när sömnen inte ville. Det berömda sömntåget gick utan mig. Det är inte uppmuntrande att se spegelbilden dagen efter en mycket kort natt.

Men jag har tänkt mig promenad till biblioteket, jag vill ha nån extrabok till tågresan torsdag och lördag, helst nånting med lyckligt slut och inte alltför mycket sorg och såriga själsliv. Det är att begära mycket, jag vet. Men man kan ju önska.

sitter jag, numer deltidseremit med uppkoppling. Och tänker mina egna tankar om mitt eget liv, det jag lever här och nu, det som blev mig tilldelat. Jag försöker hantera glädje, sorg, smärta och tacksamhet när det dyker upp. Att skriva är att flytta bördan från säcken, kanske låta den blåsa bort.
Låt mig då för allt i världen göra det i stillhet. Jag tycker inte att jag stör någon med det. Läs inte om det är obekvämt. Det kan hända att det som står här blir missförstått, det kanske inte är mitt fel. Det är trevligt och omtänksamt att någon gång lämna en vänlig hälsning, men inte alls nödvändigt. Nej då. Men har man sagt att man inte läser, så tycker jag att det är hederligare att inte heller göra det. Sån är jag. Och jag försöker tänka på människor i min närhet och också lite längre bort med kärlek. Och jag försöker faktiskt också att förstå det som är mig fjärran. Jag lyckas inte helt, det medger jag.
Försök bara att tänka bort mig – det ska väl inte vara så svårt? Jag syns ju inte längre och finns väl knappast enligt definitionen.

att jag knappast har kontanter, men så kom jag också på att v-centralen tar kort. Så jag slipper ta mig till uttagsautomaten.  Och så ska jag försöka hitta dragspelskortet för högkostnadsskyddet. Förra gången lyckades jag dra upp tre eller fyra stycken innan jag hittade rätt. Dom andra var begagnade sen förut, men hade inte blivit slängda. Och jag blir bara mer och mer stressad och lätt svettig innan jag lyckas få tag på rätt. Man höll på att bygga om senast. Nya små väggar. Vi har gått till samma v-central (som hetat olika saker) rätt många år, och dom bygger om, flyttar väggar och målar om och ändå blir det precis likadant när det är klart. Och förvirringen under tiden är också likadan. Det är möjligt att jag missar något viktigt där, men jag förstår inte.
Och nu är frågan om regnet kommer igen.

För ett par år sen hade jag en vän som sa – ‘jag ska hjälpa dig att hitta tillbaka till dig själv, den glada kvinna som är du’. Nu blev det inte så mycket med det.
Först försov jag mig. Trodde att jag inte skulle behöva väckarklockan i dag. Fel. Och eftersom maken inte kan öka tempot fick vi stryka hans rakning från programmet i dag. Så jag var på minuten hos min psyk. Innan dess hade jag lyckats se framför mig hur jag säkert skulle bli överkörd av en lastbil (bäst att ta i rejält) på vägen dit, och hur jag skulle ligga mosad på trottoaren och ingen skulle veta vad dom skulle ta sig till. Och naturligtvis svängde det ut en stor lastbil framför mig på vägen dit, men det gick bra. Man jag sitter där och kan bara se att jag är enormt katastrofbenägen, och sörjer över det, men kommer ingenstans. Vi var överens, psyk och jag, om att man inte alltid måste kunna visa upp tillfrisknande – varken maken eller jag – att det inte går alltid, men man har rätt att finnas ändå.
När jag kom hem ringde jag upp mannen som skrivit om oss i sin betraktelse. Inte tyckte han att han gjort nåt fel. Det var ju offentligt, när ni pratade, tyckte han. Men jag vidhöll att det faktiskt inte spelar nån roll, ingen har rätt att namnge mig som exempel i ett sammanhang där jag inte gett mitt godkännande. Och dessutom med ett par missförstånd inlagda. Han ‘beklagade’ att jag uppfattat det så. Jag sa, rätt irriterat, att jag förutsatte att han inte skulle komma att använda andra på det sättet.
Nu har vi varit och köpt jeans åt sonen. Det känns som om dom kommer att gå i konkurs om vi handlar där för ofta, för vi fick rejäl rabatt. Men jag satt utanför provhytten när sonen hoppade i och ur brallorna, ägaren passerade förbi och frågade om jag ville ha hjälp, och då kände han inte igen mig. Det tog ca tio sekunder innan poletten trillade ner, och då började han omedelbart förhöra sig om hur det är med maken. Det klassiska – ‘det går väl bättre för honom nu?’ och hela paketet. Vänligt och rart, men jag orkar nästan inte. Min dag så långt.

När vi bodde i förra huset hände det att jag la mig att sova på köksgolvet. Jag tyckte det var så långt till sovrummet, men mina äldre barn tyckte det var lite tattaraktigt, som dom sa. Så jag har tradition.
Men numer känner jag ofta att det inte går längre så jag slänger mig i gröna soffan och somnar på nolltid. Och numer sover jag då 1½ – 2 timmar, tungt, maken klagar på mitt snarkande. Så gissa om jag kom till Apoteket alls i dag? Helt rätt – NEJ. Jag vaknade halv sju, alldeles groggy, jag vet inte riktigt var jag är eller vilken tid på dygnet det är.
Nu är jag uppe igen och ska gå och handla, det fanns en regnbåge när jag vaknade.

Fin dag, men så överfaller mig kvällen. Jag säger så tydligt jag kan ‘medicinen står därute’ (dvs ute i köket) – därute, ekar maken, och går rakt upp för trappan och kommer inte ihåg medicinen. Sen har vi en diskussion om varför han inte kan släppa käppen och ta på nattskjortan (han tänker sig att han ska göra saker med den förlamade handen, och när det inte går blir han förvirrad). Och så trasslar lite till och jag blir så trött av alla detaljer som ibland bara inte finns.
Och hemmavarande sonen hade 39,1 (panntemp) när han sovit två timmar. Svårt att svälja, verkar inte bra. I morgon  – nya tag.

Veckan börjar bra …eller? Men sen fortsätter den ju. Samtal med medicinmannen. -‘Ja, det låter ju som att jag skriver åt lite piller till dig, och jag ringer på torsdag för att höra hur det går, för då kan ev bieffekter trassla lite.’
Till apoteket där jag först möts av en slogan ‘vill du att din kropp sak skimra i sommar?’. Det ska dom väl inte lägga sig i, vad jag vill??
Receptarien (f ö samma som för tre år sedan då jag hämtade ut likadan medicin, hon minns inte, men jag)
‘ja, nu har vi ju inte precis dem här hemma och du ska ju dela den första sju dagarna. Kan du vänta till onsdag?’ -jag (sammanbitet) ‘nej, jag tar vad du har, jag kommer att klara att dela den, tack’. Och så får jag information om e-recept, kan vara bra, jag hämtar för all del makens medicinkassar stup i ett, men ändå, och så blankett för fullmakt. Tack, vännen, men kan jag inte hämta ut den själv lär det inte vara någon annan som kommer att göra det. Då ligger jag risigt till, men tanken var väl bra där med. Wish me luck!