– Tvåan hade bakat nån sorts bullar som var helt underbara och egna vaniljhjärtan och en tårta med både choklad- och vanlig smörkräm, med sånt där rakettomtebloss i, till småkusinernas skräckblandade förtjusning. Och jag känner mig, några timmar efteråt, fortfarande som om det kommer att bli onödigt att äta före julbordet på tisdag kväll. Jag gissar att det känns annorlunda i morgon.

Och det var mörkt och regnigt, men allt gick bra, frånsett att säkerhetsbältet hade kopplat till nån säkerhetsgrej, så det ville inte klicka i vid min stol när vi skulle åka hem. Det var en kort stund av stress där.

Och sen är jag faktiskt väldigt irriterad på folk som är ute i mörkret utan reflexer, det underlättar så tydligt.

Och Yngste klagade lite över en vägombyggnad i närheten av Tvåan och nu fattade jag precis vad han menade. Att det ska vara så svårt att göra sånt tydligt, var vägen egentligen går och så.

Och jag blev så glad när Tvåan och Äldste satt och delade lätt fnissande barndomsminnen.

och man måste tända lampan i mörkret, då är det inte roligt. Jag vet att andra tycker det är ‘mysigt’, men jag känner att jag borde gå i ide nu. Det kan bero på den där rejäla bakelsen i förra inlägget, den har liksom lagt sig tillrätta i innandömet.

Jag har nån sorts projekt att jag ska sy ihop dom två soffkuddarna till en enda, så det blir mindre trångt i soffan, men det kanske blir till våren. Soffans lösa kuddar kommer från början från korgstolarna vi hade i förra inglasade uterummet, och jag sydde dom med Josef Franks tulpaner på ena sidan och svart linne på andra (det blev lite dyrt med Frank, tyckte jag), men nu skulle det kunna räcka med en kudde, liksidig, med mörkgröna kantband tänker jag. Men det räcker inte att tänka, man måste handla också. Och just nu är det snarare dags att boa in sig i idet då.

– i det närmaste. Jag undrar hur det blir med sömnen efter detta. Fast jag behärskade oss rätt mycket ändå. Och kvinnan som ordnar detta julbord är verkligen fantastiskt duktig. Och det var trevligt alltihop, vi har ju inte varit med på ett par år (tror jag) och vi tittade oss omkring i den fullsatta salen och sa till varandra att det fanns flera vi inte kände igen. Men när vi hade suttit en stund hade vi identifierat allihop, t o m han som var gift med henne som var med sin mamma som dog på Ullared, och dom som var klassföräldrar i en av ungarnas klass för en evighet sen. Och ljudnivån var bedövande. Detta var ett av dom tillfällen när jag faktiskt önskat att jag haft en cigarill med mig, men det hade jag inte.

Och vi kom hem precis lagom till nyheterna.