petunia har plötsligt slagit ut bland dom andra randiga. Den har bara en mycket svag strimma vitt och en liten vit antydan ytterst på två ställen. Märkligt. Och lite uppiggande på nåt konstigt sätt, livets föränderlighet.

Och jag lyckades fixa till blomlådorna då. Efter diskningen kände jag mig så stärkt att jag t o m lyckades klippa och fila naglarna. Det är ingen måtta på vad man kan få till. Och det är ju möjligt att det kan bli en natt med mer sömn, om petunian kan, så vet man aldrig.

Och annars har jag börjat läsa om Putins Ryssland, jag vet inte om det är så mycket mer uppmuntrande än att läsa om åldringsvården i Sverige, men det är lite längre bort ändå.

Och i morgon är det en ny dag, sista veckan i augusti. Lite konstigt. Jag pratade med en vän som slutade som lärare för ett par år sen, hon sa att hon har inte ägnat skolan en tanke sen dess. Jo, förresten, i fredags när jag kokade potäter kom det förbi en stackars lärare med fyra elever utanför fönstret och sen kom det två, och sen fyra till och så där tjugo minuter senare dom sista två, och då antog jag att dom skulle på nåt sånt där lära-känna-varandra-projekt. och då blev jag så glad att jag slapp, sa hon.

senast på biblioteket, en om Hadley Hemingway – första frun – och en som hette nåt i stil med ‘Världens ensammaste plats’. Jag började med fru H. Och fick lite problem. Jag får det när böcker skrivs i jag-form och handlar om en befintlig människa. Dumt av mig, men jag tappar lätt koncentrationen då. Jag tänker hela tiden – ‘var det så här? Hände det här? Tänkte hon så?’ och det stör mig. Och den om ensamheten tyckte jag bara var outhärdligt sorglig, rent depressiv. Vad jag nu väntat mig, med den titeln, men jag trodde möjligen att han skulle skruva till det lite. Nej.

Så då var den tredje kvar. Paulo Coelho. Med lite tveksamhet, som bekant var jag enormt lycklig över Dokumenten från Accra, så med viss nödvändighet borde det bädda för en besvikelse. Det skulle enligt baksidestexten vara hans mest sensuella bok, och jag tänkte att det klarar jag väl. Vid min ålder.

Elva minuter heter den. Det var en gång en prostituerad som hette Maria är bokens första mening. Och jag har sen middagen klämt 158 sidor och då har jag ändå bakat limpor och varit i mässan också. Så jag gillar den. Väldigt mycket. Alldeles fantastisk är den också. Elva minuter? Den professionella uppskattningen av hur lång tid ett ligg tar. Om ni nu inte orkar läsa boken. Men gör det. Och jag har min vana trogen tittat i slutet också. Det förtar inte alls läsglädjen för mig.

kvar, så börjar det bli ljusare igen. Och om en månad sätter sig Yngste på tåget för att åka hit. I morgon är det Dop av yngste lilla barnbarnet. Och om två veckor är maken och jag i Stockholm, och jag kan bara hoppas att snöstormarna uteblir. I dag skiner solen där påstod en vän. Här ligger den blöta novemberfilten över oss.
Nånstans ska det köpas julklappar också och nästa vecka ska den färska skinkan beställas till nionde december. Fruktkakan kan bakas också. Men annars gäller det mest att hålla fokus klart, här och nu, stillsam glädje i vardagen, i det lilla livet som är vårt. Att acceptera det som inte kan ändras, maken och jag. Och allt annat, fortfarande känslan att ha en liten släng av spetälska.

var här på middag. Makens vackra energiska mor, fyller nittio i maj. Bor i egen lägenhet, ingen käpp, ingen rollator, springer på lätta fötter. Pratar, pratar, pratar – går igenom alla släktingar från Ottar Vendelkråka ungefär. Fnissar glatt åt när hon åkte till Stockholm med mina döttrar – ‘för det är tjusigt med Dramaten och Operan’ och allt dom var med om, en riktig praktfarmor har hon varit.
Och min känsla för sex år sen när jag var tvungen att ringa på hennes dörr och berätta att hennes älskade, ende son hade blivit så sjuk. Så tungt.
Fjärde Advent är makens och min vigselsöndag. Så fort det gått, och så annorlunda det blev mot vad jag trodde. En del bättre, oh ja, och annat betydligt tyngre. Livet är inte en räkmacka, sammanfattningsvis. I förbigående sa svärmor – ‘E (svärfar) sa att om inte du fått tag på Tigerlilja vet man inte om du blivit färdig alls med studierna’. Tänk om svärfar hade kunnat säga det till mig nån gång. Märkligt. Men mina barn har alla varit oändligt älskade, vackert så.

ibland händer det. Man står upp och känner att det är dags att gå någonstans. Men vart? Inte vet jag – än. Men någonstans är jag på väg. Jag håller Herren hårt i handen, den ende som inte lämnar. ‘Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn’. Vad gör det mig om den eller dom som borde förstå, inte vill eller kan.
Ensam och ändå inte. Jag har sagt så många farväl –  här står jag. Vilan finns inom mig.
En vän skickade ett vykort i dag, ett vykort som förställer kyrkovalv – och jag tänker på Tranströmers valv som öppnar sig oändligt inom var och en. Inte kan jag veta vart vägen går med mig. I vandringens trygghet. En dag är jag framme – hemma – inte än. Jag är tacksam för goda möten i mitt mörker.

Maken kämpar varje steg han tar, varje gång han ska sätta sig och resa sig upp. Allt kräver koncentration och ansträngning, inget går automatiskt.
För mig ligger det på en annan nivå, men jag kan inte heller lita på automatik. I morse t ex. Att bara få fötterna över sängkanten. Det tog tjugo minuter innan jag kunde få till det. Nu har jag duschat maken och bytt lakan. Men så ska jag tvätta mitt eget oljiga hår (efter massagen i går) och bara att gå från beslut till handling tar mycket lång tid. Utifrån tror jag inte man ser så stor skillnad – det mesta blir gjort, på ett eller annat sätt – men för mig är tröttheten så påtaglig.
Nån gång under em tittar kanske Äldste upp, och jag gruvar mig. Min fine son, som absolut ogillar att jag inte riktigt orkar. Han tycker att jag gnäller i onödan. Ingen skugga över det, hur skulle han kunna förstå? Jag tycker också att jag borde vänja mig, att jag borde orka detta underliga liv.

Grått ute, men lilla julgranen strålar. Jag har just tagit mig igenom SvD, äntligen tidning igen. Där är det decennieredovisning. Det är klart att jag funderar på mitt eget decennium.
2000 – började eg på nyårsafton -99 – Tvåan gifte sig. Hade lagat totalt all mat, och sena kvällen var så dimmig att vi nästan inte såg raketerna. Sen hade jag födelsedag på våren – mycket folk, mycket matlagning igen. Äldsta gifte sig 1 juli, ännu mer matlagning, mycket folk, roligt. Men den sommarens enda vackra söndagsem satt jag på akuten, jag fick astma, som gick över efter ett halvår. På något vis hade hemmet förvandlats till värdshus under sommaren, folk kom och gick, jag lagade mat och tvättade lakan, folk kom och gick etc. På hösten dog min bror, och om det förmår jag inte skriva mycket – jag åkte 35 mil för att sitta en halvtimme vid hans öppna kista och ta farväl, och så 35 mil hem igen. Jag förmådde inte möta änkan, som jag aldrig träffat tidigare heller. De hade varit gifta fyra månader.
2001 – svärsonen disputerade, mycket trevlig middag (som jag inte lagat) och sen flyttade han och Äldsta till Frankfurt. 11 sept stod jag och tvättade händerna när Yngste sa ‘det står på en textremsa att ett flygplan kraschat i en skyskrapa i New York’. Vi slog över till CNN och hann lagom se andra planet krascha och sen var vi fast vid tvn. Äldsta ringde och berättade att mannen fått gå hem från jobbet, på 27 vån i sin skyskrapa, och att natoplanen låg över och patrullerade.
2002 – upptäckte döttrarna och jag VV. Vi gick alla ner väldigt mycket. På hösten blev företagshälsan så förvånade över makens och min successtory att ‘min’ usk slog huvudet i en skåpdörr så blodvite uppstod.
2003 – tog vi med Yngste på italienresa till Assisi och Rom i början av maj. Underbar resa. Jag glömmer aldrig en mörk varm sen kväll när jag satt med en mycket avhållen vän på en innergård med porlande vatten och papyrus i ett hörn. Vinterbarnet, äldsta barnbarnet föddes.
2004 – Fin sommar, mycket glädje, åkte på retreat ffg på många år – en underbar Allhelgonahelg. Sen blev maken sjuk och livet förändrades.
2005 – stormen Gudrun, mörker och kyla. I maj en resa till Estland. I juni kom maken hem igen. Det nya livet började på allvar. I juli föddes Äldstas lilla pussgurka. Maken hade födelsedag på hösten, mycket folk och mycket matlagning igen.
2006 och halva 2007 flyter ihop, jag jobbar, maken kämpar, han arbetstränar och sjukgymnastiserar.
2007 – 3 september flyttar vi till vår nuvarande lägenhet. I oktober – november åker vi till Spanien. Jag får ett nytt deltidsjobb.
2008 – vi kämpar på, jag och Hosanna börjar umgås mer nära, tack Gud! Och i juni börjar jag blogga. Sen dess har inte mycket hänt som jag inte på ett eller annat sätt registrerat här. En del är för smärtsamt och får så vara. Jag har ändå anklagats för att lämna ut maken och andra på ett otillständigt sätt. Den som läser får skylla sig själv och får ibland tänka att kanske tänker jag på nåt annat än läsaren tror.
Min tacksamhet för alla er som jag på ett eller annat sätt lärt känna här och större än jag kan säga.
Och alla ni hittills anonyma – tack till er också!

Kanske lite tveksamt nu, konstanta regnskurar i dag och så pass kyligt att jag tog på mig strumpor nyss. Men så kan vi ju inte ha det! Jag letade upp en flaska ouzo längst bak i skåpet – typiskt sommar för mig – och hällde upp ett litet glas.
Uteplatsen, en cigarill och Venus, strålande till höger på himlen. Inte höst riktigt än. Fyra månader till nyår.
Nu var jag där igen, nästan omöjligt att tänka så långt fram.
Men det var skönt på uteplatsen. Det räcker långt.

Nyss ringde det. Jag svarade. Långt borta hör jag svärsonen läsa saga för lilla Pussgurkan. Jag gastar ‘hallå, hallå’ och till slut säger han ‘oj då’ och lyfter sin telefon. Den låg tydligen på sängen och han hade kommit åt den utan att märka det. Men jag pratade en stund med Äldsta. Dom hade haft sillunch med bästa vännerna, som bor alldeles i närheten. Svärsonen och mannen där har känt varann sen dom föddes och gått i samma klass till studenten och trivs väldigt bra, så sillunch tillsammans har dom ätit många gånger. Fast som Äldsta sa, med tre barn som springer runt, är vi mer slut än vi var på den tiden vi drack champagne. Billigt och bra.

Sitter känslor i kroppen? På sätt och vis, och kropp och själ hör ihop. För mig är känslocentrum magen. När nånting är illa slår det i magen. Ofta verkar det som om andra använder ‘magkänsla’ positivt – ‘jag går på min magkänsla’ lite så. Fast för mig är det precis lika gärna riktigt illa, en spark i magen eller molande värk. Obehag, illamående.
Jag försöker tänka efter, när hade jag en positiv magkänsla senast, där jag kände att jaaa – det här är strålande! (Nu menar jag inte sonens förlovning, för den är säkert hur bra som helst, men det är trots allt deras liv, inte mitt) Men minnet är tomt. Det kan ju bero på att jag väldigt sällan känner att jag fattar någon slags beslut om och i mitt liv. Så många beslut är redan fattade åt mig, av någon annan eller av ‘situationen’, jag kan bara konfirmera i efterhand, bekräfta att jag ska stå ut, göra så gott jag kan. Och det är kanske inte så befrämjande för positiv magkänsla. Och just nu är magkänslan, mitt slag, väldigt aktiv. Att veta att jag kommer att bedömas och skärskådas av människor som inte nödvändigtvis vill mig väl eller ens vill förståelse, det påverkar.
Möjligen beror den senaste tidens ganska påfallande onda magkänsla på denna underliggande fruktan och osäkerhet. Jag som bara vill ha lugn och ro, gärna lite kärlek också om det skulle finnas nån över.