Telefonsvararhelvetet

Jo, det finns inget annat ord som passar. Jag var raskt på i morse för att ringa mammografin. Upptaget förstås. Och det fortsatte det att vara tills tre minuter innan telefontiden gick ut – enligt Braunschweigklockan som är exakt – och då kom i stället en röst – ‘du är placerad i kö, vi tar ditt samtal så fort vi hinner’. Skitsnack. Nån hade tryckt på fel knapp där, jag väntade i 28 min innan jag gav upp. Men jag återkommer på eftermiddagens telefontid. Så lätt går det inte, varken för dom eller mig, tydligen.

Och så lyckades jag iaf deklarera åt svärmor. Men min egen deklarationsman hade telefonsvarare, jag talade in meddelande. Och så ringde jag ett ställe dit maken och jag ska senare i månaden, där vi fått besked att parkeringstillstånd måste ordnas efter hänvändelse till byråkraterna. Men det skulle bara vara att gå in i receptionen, vi hoppas på det då.

Och flyttpengar är överförda till Yngste. Köpa lägenhet åt honom kan vi inte, men flytten kan vi bidra med åtminstone.

Och cykeln är inlämnad för däckbyte.

Och pratmänniskan ringde tjugo över åtta för att ändra dagens tid till onsdag. Tackochlov, för det hade blivit lite för mycket, känner jag.

 

Häxan Surtant

är åtminstone en nära släkting, den saken är klar. Jag sitter och puttrar lite svagt just nu. Iofs har jag sovit hela em på soffan och så väcktes jag av telefonen. ‘Private’ i fönstret. Kan vara Äldsta, så jag andades glatt in. Nä, det var en mansröst som frågade efter maken. Nu råkar det vara så att maken alltid varit väluppfostrad och sjukligt social. Fast numer med tillägget att han kan säga till mig ‘varför släpper du fram en så hopplös människa?’ Och denne ‘anonyme’ ringde när vi hade gäst för ett par dagar sen. Då sa jag det.
OK – i dag frågade jag också efter hans ärende – och han hänvisar, precis som förra gången till att han känner maken från ett särskilt sammanhang (som står mig så nära att jag bara blir ännu mer irrterad) – han säger alltså aldrig vad han heter och han pratar alltså lätt i två timmar utan problem. Så den här gången sa jag kort ‘ja, men han behöver vila ganska snart, var så god’ och räckte över luren med den rätt högljudda kommentaren ‘det är XX’.
Jag vakande ju iaf.