bär sig illa åt igen. Jag hade plitat ihop ett litet julbrev och försökte skriva ut. Det gick inte. Datorn påstår att skrivaren inte vill. Nä nä. Och skrivaren själv påstår att den har ‘fel 79’. Det började när jag försökte skriva ut en tidningsartikel för ett par dagar sen, det gick inte, och då påstod den att det hade fastnat ett papper, som jag tog loss. Men den ville ändå inte då.

Så nu fylldes jag av dådkraft och tog reda på en manual på nätet (engelsk förstås) och kom fram till att mitt problem skulle lösas på s 172. Jag tog mig dit. Och lösningen borde vara att slå av strömbrytaren i minst 30 s. Det gjorde jag. Det hjälpte inte ett dugg. Det fastnade två papper sen, på ett lite annat sätt än det där första, men ändå. Så det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk fn. Jag ska ringa Äldste när han har hämtat döttrarna från förskolan. Han kan kanske ge mig moralisk support iaf.

räkningen, dvs lägga den på autogiro, och det misslyckades. Jag har försökt där flera gånger och misslyckats med att logga in, riktigt fånigt. Men så letade jag fram papper i dag och tänkte att nu så. Och nu kom jag en bit längre, men inte blev det nåt autogiro ändå. Jag tänker inte berätta hur jag gjorde för att misslyckas så kapitalt i flera olika avseenden, jag får be Äldste om hjälp vid tillfälle, men det känns bara så dumt. Och samtidigt tänker jag att det var inte så särskilt fiffigt utformat, det hela.

Och jo då, jag har autogiro i olika sammanhang, det var bara det att det var en ny räkningsskrivare inblandad.

Men min irritation delas mellan mig själv och teknikkonstruktörerna. Och inte har jag fått adventsstjärnan att hänga rakt heller.

här efter lunch. Hon har flyttat hem för höst/vinter nu, hon bor vid havet under sommarhalvåret. Hon är en bra och stabil person. Sen slumpade det sig så att tv:n – eller snarare ena remoten – lade av just när hon kommit, och maken blev lite irriterad och ville ha det åtgärdat. Om man säger så. Och jag sms:ade Äldste, som ringde efter ett tag och lotsade mig igenom olika alternativa fel, så nu fungerar allt igen. Och Bra Grannen förstod ungefär hur det var här.

Och nu har jag diskat att antal kaffekoppar och fat och assietter. Better safe than sorry. Men jag inser att jag borde åka och handla, men jag tror att jag struntar i det, jag kan iofs fundera på saken två timmar till. Men jag är lite sliten just nu. Jag hade varit ännu mer sliten utan B G, den saken är klar.

– en mindre visserligen, men här hos oss. Först small lampan över köksbordet när jag skulle tända den och naturligtvis har jag ingen reserv. Nä.

Sen bestämmer jag mig för att ändå plantera petuniorna, fem i var balkonglåda, en limefärgad i mitten och så två stora och två små polkagrisrandiga. Jag lyfter den tunga jordpåsen och jag häller i jord, jag planterar och gödslar och vattnar och där nånstans ropar maken. Jag är jordig om händerna och inte riktigt klar, men han har i vissa lägen inget tålamod alls. Detta är ett sånt läge. Tv:n vill inte. Mitt i det hyperintressanta inslaget om tågstrejken dessutom, visserligen har han redan sett det på Rapport, men ändå. Jag kommer in, tvättar händerna och griper mig verket an. Helt utan effekt. F-nskapet säger bara att det inte finns någon signal. Och jag drar ut sladden och pysslar så gott jag kan. Fortfarande ingen signal. Maken får titta på ett kortare inslag om personalens situation på datorn, han är inte nöjd och förklarar för mig (!) att han har sina rutiner, som han inte vill ändra på. Jag drar ur sladden en gång till. A-b-s-o-l-u-t inget händer. En propp har gått. Jag återställer proppen. Ingen tv ändå. Stämningen här är inte munter.

Men jag har snygga petunior. Och ett godståg rasslade förbi.

– fast nu var det övningskörning med Yngste. Han ska göra ett ryck med körkortet är det tänkt och behövde lite uppfriskande praktik med mor. I söndags tog vi första varvet – på mycket länge. Han var oerhört upprörd över att det inte precis gick som ett rinnande vatten. Men efter start-och-stopp på en öde parkering körde vi runt lite i den glesa trafiken för att han skulle få lite känsla. Och i kväll gjorde vi en ny vända. Väldigt mycket bättre, avslappnat och bra. Dragläge i backe. Backa. Jag tror betydligt mer på projektet nu.

Fast mina nyanlända tonerkasetter vill inte alls. Jag är upprörd. Och det hjälper ju inte. Jag får nog ta mig nåt lugnande. Ahlgrens fruktbilar hjälpte inte så vidare. Det hade jag kanske inte trott heller.

Diskmedel. Maskindiskmedlet var slut. Det fanns en ny variant – nu ännu bättre förstås – och jag gick på det. Och i kväll var det dags för detta revolutionerande medel. Oj oj oj. Och lilla kapseln såg så högteknologisk ut att jag fattade att det var bäst att läsa ordentligt på paketet. Allt det finstilta. Och på ena kortsidan fanns instruktioner. Och nånstans i den grötiga texten stod det FÅR INTE ANVÄNDAS I SNABBPROGRAM. Men hallå!!!! jag använder alltid snabbprogram. Hos döttrarna blir jag galen över att det tar två timmar att diska med deras eleganta maskiner. Vi är inte ett regemente hemma hos mig, våra tallrikar blir alldeles lagom rena med snabbprogrammet på en halvtimme. Och jag tänker efter fattig förmåga på miljön också. Eller energin eller nåt.
Så i morgon köper jag nytt maskinslaskmedel och donerar det här till Tvåan. Så här kan jag ju inte ha det. Den är väl färdig innan jag somnar.