och köldgrader, vackert utanför fönstret. Vi har ätit en lite hopplockad jullunch, ägg med två sorters sill som ingick i svärdotterns julkasse från hennes jobb, köttbullar, brysselkål och rödkål, grönsallad. Sen kaffe med fruktkakan, julgodis från svärdottern. Nu porlar Christmas Carols från Worchester Cathedral i högtalaren och maken bläddrar med stor förtjusning i almanackan med järnvägsbilder. Jag hade lagt undan den och kom plötsligt ihåg den i morse.

Och jag kan bara konstatera att allt blev så väldigt bra. Så väldigt tacksam mot Äldste att han fixat det där digitala mötet med familjen i går. Även om det var kort, så var det så kärt att se och höra dom. Så klart undrar jag lite hur den stackars flickvännen klarade det hela, alla entusiastiska familjemedlemmar på en gång, en ny upplevelse. Maken tyckte f ö att trappan ut från Äldste hade gått mycket bättre i går än förra gången, glad att han kunde se det så.

får man väl säga, på olika vis. Posten hade med ett brev från juristbyrån, som erbjöd sig att upprätta testamente åt en. Tack, men vi har redan ett, så det får räcka. Sen kom en del julkort, så roligt, och Christine – tack alldeles särskilt, hur du nu lyckades med det!

Sen kom den rare prästen i kyrkan vi brukar gå och hade med en vacker amaryllis och så pratade vi lite, så tacksam för det. När han försvunnit ringde det på dörren, blommor från Äldstas familj, så rart. Och i morgon ska det komma mer blommor, jag är lite överväldigad. Jag har ju liksom skruvat ner t o m vårt väldigt stillsamma julfirande, inga kakor, ingen kola, inget sånt. Nu har vi ju Tvåans godislåda så småningom, och skinkan kokar jag i morgon. Sen hör det ändå till att jag bakar sirapslimpor på julaftonsmorgonen, så det tar jag med till Äldste.

Efter middagen i dag blev det så att maken och jag tittade på alla psalmer i nuvarande psalmbok, som skrivits eller bearbetats av Eva Norberg, en av mina absoluta favoritförfattare.

Timmermannen Josef vaktar / barnets bädd i krubbans halm. / Och Maria nynnar sakta / för sin son kung Davids psalm. / Djurens blanka ögon ser / undret som i natten sker. Sv ps 129 v 3.

till vintertid gick ovanligt smidigt i år. Braunschweig skärpte till sig och köksklockan var klar på två timmar, den är liksom riktklockan i hemmet, så det känns osäkert utan den. Och den där tramsiga takprojektionsklockan fick jag till rätt tid på utan större besvär. Så nu är det bara frågan om timrarna hamnat rätt i mörkret, men annars gör jag om.

Vi är fortfarande så väldigt glada och nöjda med gårdagen. Det var trist att inte Äldstes familj kunde vara med, å andra sidan var det ju bra att dom fick sina testresultat i god tid, så att alla visste om vad som gällde. Sen undrar jag förstås hur det går på sikt här, i dag är det två månader till Juldagen. Vi fick f ö ett litet lysande ‘träd’ av barnen i går, och jag ska försöka koppla in det vid fyra, det bör stämma med den inbyggda timern det är försett med. Vi ska ha det på den inglasade. Det betyder rimligen att vi inte får plats med granen (plast f ö), men jag tänker att den kan vi ha i köket. Vi lär knappast ha nån större middag detta år, så då kan vi väl festa till det på det sättet. Flexibel och förändringsbenägen, som vi brukar säga, Äldste och jag.

vi fick. Vi kunde sitta ute allihop och det var varmt och vackert, man ser att löven börjar skifta färg, men annars var det som en underbar sommardag. Och lilla hon blev glad för sina presenter, väldigt lyckat alltihop. Och svärdotterns föräldrar är så trevliga människor, alltid roligt att träffa dom. Vi åt god tårta med mycket bär och så kaffet förstås. Jag körde upp bilen på gräsmattan så maken inte hade så långt att gå.

Fast lite märkligt är det, jag sa till maken att jag blir trött av social samvaro numer. Jag har blivit eremit. Och tandläkaren – vi ska dit på måndag – ringde och frågade om vi kunde ändra tid till i morgon, men jag gjorde inte det. Jag känner att jag måste ta det försiktigt med min planering, vi ska ju till vårdcentralen på torsdag för läkarintyg till maken och här på kvällen hämtade jag veckans mat. Det är ungefär vad jag orkar med.

Och jag har bokat lokal för att fira maken med avstånd veckan efter hans födelsedag.

blev det här, riktigt sommarlikt. Jag såg någon kock i helgen som gjorde pannbiff med lök på vegetarisk färs, så jag tog till mig en del även om jag använder kött. Men äntligen fattade jag att det kan bli bäst att steka löken först, så det gjorde jag.

Och så var det kvällsmässa i vanligaste kyrkan, maken stannade hemma, och jag tog en promenad på kyrkogården, en lyx som jag inte ägnar mig åt när maken är med. Skymningen föll, men det var så vackert ändå. Och min tacksamhet var stor att kunna göra detta. När jag kom hem hade Äldste ringt, fast maken hade inte hunnit fram till telefonen, men jag kunde ju ringa upp. Det gällde morgondagen förstås, vi ska fira äldsta sondottern som fyller nio. Jag tycker nog att det var alldeles nyss, som hon kom hem till oss första gången, bara ett par dagar gammal låg hon på vår gröna soffa.

tagit bild på mandelmusslorna eller leverpuddingen, men nu blev det inte så. Jo, jag åt leverpuddingen först och mandelmusslorna sen förstås. Och lite köttbullar och lite sill och så. Och vi var hemma strax efter halv tio, lite sent att äta för vår del och jag är väldigt mätt.

Och det var trevligt, rara människor som var omtänksamma mot maken på ett sätt som inte är självklart och en del som också förstod praktiska problem. Gott så. Och sen gick vi över parkeringen där det hade fallit en stor lind i stormen, många grenar blir det. Och stjärnorna gnistrade, det var så vackert.

Och maken var sitt vanliga sociala jag, han satt tryggt på stolen och pratade glatt. Och en och annan gång hände det att vi tittade på varann och var lite rörda över detaljer.

med att försöka väcka mig, tidigt. Men jag muttrade och vände mig till höger sida i stället, så att jag skuggade mig själv s a s. Sen sov jag igen till frukost. Och värdinnan gick till frisören, och eftersom jag inte har så erfarenhet av såna aktiviteter – om man brukar klippa av en dm över handfatet själv, så är man lite borta vad gäller frisörer – så frågade jag hur lång tid det kommer att ta. Rätt lång. Så nu har jag varit i kyrkan, under valven och bett i gemenskapen där och sen kunde jag unna mig en rätt lång stund för enskilt bedjande för dom som står mitt hjärta nära och för en och annan som jag inte alls förstår mig på. Och jag tänkte när jag nämnde en del namn, som inte är namn utan dom benämningar ni gett er själva i det virtuella rummet – ‘Gud vet alla namn och allas belägenhet, jag bara påminner’, så ungefär.

Och sen tyckte kroppen inte alls att jag skulle ta en längre promenad, den önskade ensamhet i det lilla rummet, så jag gick hem och passade på att öppna datorn. Men nu ska jag ta en promenad i det klara solskenet. Det kan hända att jag tar en kopp kaffe på lokal också. Lokalen ligger så praktiskt till att jag kan ha uppsikt över dörren till boendet, så inte värdinnan smiter in osedd.

– det lite oväntade, då när man ska sätta på kaffet och låta trollkarlens kaniner springa runt enligt annonsen. Fast så blev det inte här, det blev ett glas vitt och salta mandlar. Det gick också bra. Och så småningom en cigarill på uteplatsen i den ljumma kvällen, också det oväntat. En fin kväll.

Och jag tänker på resan norrut, dit jag åkte för nio år sen. Enkelheten, skönheten, tystnaden. Det som då för mig kändes som en ny början, och det blev det, fast inte alls som jag hade kunnat förställa mig. Lyckligtvis, för hade jag vetat då hur det skulle bli, så hade jag hukat mig rätt rejält.

Men torsdagen som kommer åker vi söderut, träffar tre av barnbarnen. Lycka. Och får se havet.

ändå. Här också. Och i morgon ska jag väl fälla ihop granen.

Man kan säga att dagen jobbade upp sig. Den började inte strålande på något sätt, jag lyckades inte hoppa upp riktigt så tidigt som jag tänkt och då blir det lite hektiskt innan allt är ordnat. Men klockorna ringde när maken och jag traskade in i kyrkan, och två familjer slank in efter oss. Och vi kom hem ordentligt. Marängen på pajen fixade sig och kycklinggrytan också. Och lilla minsta klämde i sig oväntade mängder små tomater och svarta oliver blev en ny och positiv upplevelse. Att sitta vid bordet med familjen är en gåva.

Sen gav sig Äldste i kast med den ställbara sängen och han är allt bra händig, sonen. Efter lite klurande och när han hade skruvat isär motorn, så vände han på innanmätet och nu har maken en fungerande huvudända på sängen igen. Fotändan har vi ändå aldrig använt. Lysande är ordet. Men oavsett hur det hade gått, så är min tacksamhet så stor över lilla familjen. Och lilla glada minsta deltog energiskt i allt skruvande och funderande.

En dag i taget.

ute nu. Jag tog en kort promenad och postade ett vykort och köpte cigariller. Trots det strålande solskenet kände jag faktiskt två droppar regn med väldigt långt mellanrum, så lite konstigt är det. Men jag rotade fram sandalerna, alldeles underbart. Och i morse plockade jag fram dom långa svarta shortsen. Under dom hängde ett par ljusa också, och dom har jag förvisso inte använt på flera år men i år gick dom på. Men det blev dom svarta.

Maken var uppe i badrummet ungefär som vanligt i morse och jag somnade mycket snabbt efteråt och vaknade av ett ringande ljud och tänkte – ‘men jag satte inte på väckarklockan’ – det var telefonen, någon som varit uppe länge redan. Och då gäller det (varför egentligen?) att låta rask, fast det var mest maken som var önskad – så maken låg tappert och pratade en halvtimme.

Och sen försöker jag titta lite framåt, mot veckan som på så många sätt, så många år, varit årets höjdpunkt. Att försiktigt och uthålligt be om tålamod, värme, omtanke och kärlek. Det kan gå bra. Jubel kan stiga ur trötta hjärtan.

Och vi delade på irish cream och limoncelloglassarna, så vi fick en halv var. Limoncello var bäst, tyckte jag.