Det var svarta moln

i nordost, vi fick typ tio regnstänk, men när jag satte mig i bilen och åkte dom ca sex kilometrarna till kyrkan för kvällsmässa, så var det rätt blött på vägen ungefär halvvägs, men solen sken. Vi firade apostlarna Filippos och Jakob och det är nyttigt att då och då tänka på människor, som offrat mycket för sin tro, som fortfarande gör det. Och sen såg jag att utanför två av husen utefter vägen håller man på att bygga trädäck med entusiasm. Det lär ju ha blivit ännu mer trädäck under det senaste året. Jag är väl lite åt det hållet, jag mätte upp vår väldigt oregelbundna inglasade balkong för att få någon sorts uppfattning om hur mycket som skulle gå åt, om jag vill lägga såna där snäppkvadrater. Jag har inte bestämt mig än.

Och nog är det fantastiskt med grönskan, jag står på uteplatsen och tittar ner på granngården, där äppelträden börjar skifta i grönt. Kanske gör jag en utflykt med maken senare i veckan för att glädjas åt den späda grönskan.

 

Hemresan

gick alldeles perfekt, snabbt ut på motorvägen (stor skillnad från när jag skulle av den i tisdags, ja, min stressnivå var inte att leka med där efter kaoset vid lämnandet av maken) och alldeles strålande väder. Den späda grönskan var mycket tydligare söderut, jag såg magnolior, som var beredda att börja blomma på riktigt och forsythian var underbar. Jag stannade ett par minuter i en vacker bokdunge, på väg att grönska, och hade vacker utsikt dessutom.
Jag är så väldigt tacksam över min goda vän, ja över flera goda vänner där, och jag tycker om den lilla kyrkan där. Jag stod där i går kväll och det kändes på något sätt som att stå i ett tält, uppslaget i öknen. Kyrkan är åttkantig, så visuellt var det inte så konstigt.
Och jag ringde i förväg till boendet, och jo, jag skulle ha mask och handskar på mig, så fick jag hämta maken på rummet, men jag fick förstås gå in via balkongen. Ja ja. Och så fick jag ett schema för kommande avlastning. Jag kan bara hoppas att FHM har fått till nån sorts nya riktlinjer om fyra veckor.

 

Det är bara

grädden kvar att på spritsa tårtan i morgon, den blir lite trist över natten, tänker jag och jag hinner när maken och jag har ätit. Vi åker till kyrkan först, och sen steker jag vår lilla lunch. Jag stod och funderade framför köttdisken och sen slog jag till på drygt två hg svensk oxfilé, som jag tänker ha lite sås till, schalottenlök, senap, grädde och konjak. Vad som helst smakar bra då. Och jag har dammsugit lite selektivt. Fast om det nu blir dom där utlovade snömängderna, så syns det väl knappt. För mig är det lite roligt att ta fram tårtfatet, som funnits med hela mitt liv. Och jag tänker på min mycket älskade farmor, hon var lika gammal när jag föddes, som jag är nu. Det är ett konstigt perspektiv ändå. Farmor och farfar bodde tvärs över gården bara, så jag behöver bara blunda så vet jag precis hur det såg ut hos dom. Farmor dog när jag var sju och ändå är hon så tydlig för mig. Hon lekte gärna, hon byggde koja under matbordet och så. Min faster var lite chockad över det – ‘ligger mor på golvet?’.

 

Långfredagseftermiddag

och vi är hemma igen efter middag med barnen. Just nu känns det som om vi aldrig mer skulle behöva äta, men det är väl en illusion. Hur som har vi haft en fin dag, ovanlig som Långfredag betraktad, men ibland får man anpassa sig. Maken och jag lyssnade på den gregorianska Johannespassionen, framför av tre sångare i Lunds domkyrka, på förmiddagen och sen tog vi en limpa och spenatpajen och åkte ut till Äldste. Det var grått och lite kyligt ute, men så fint ändå.
En sak, som det senaste året fört med sig, är att maken rört sig så extremt lite att det nu är rätt mycket jobbigare för honom med det mesta. Och när vi ska hem från Äldste måste han ta sig utför deras trappa vid ytterdörren och det är en pärs. Han håller i min axel och så går Äldste på andra sidan och puttar ner hans vänsterfot till nästa trappsteg och han är väldigt osäker, både fysiskt och psykiskt, men det gick ändå. Och Äldste hade i går sågat upp det som ska bli dörrhålet in till lilla minstas blivande rum, det kommer att bli så bra. Han diskuterade tekniska lösningar med Tvåans man, som ju är proffs på det mesta byggtekniska. Och vi fick med oss hem ett fint påskkort, som lilla minsta tillverkat, hon älskar pyssel av olika slag. Äldstas äldsta hade på sig en jättefin klänning, som hon sytt på påsklovet, helt på egen hand utan mönster, skickligt.

 

Det tog energi

det där att passera uteplatsen som såg allt sorgligare ut. Förra veckan (?) sopade man bort gruset på svalgången och då kändes det ännu mer som om uteplatsen var otrivsam. Nu känner jag mig larvigt nöjd, jag har ju en hög blå kruka, som jag nu har planterat två blå penséer i och så finns det en balkonglåda på räcket på svalgången, så nu känns det som om våren kommer på riktigt. Jag väntar lite med att flytta ut citronträdet och fikonträdet, men olivträdet kommer nog ut i veckan.

Fast det där sommartidsomställandet på söndag är förstås ett vårtecken, men jag hoppas det fungerar med alla dessa klockor vi har i hemmet. Jag har varit väldigt trött i dag, men jag tänkte att det var lika bra att åka och köpa blommor i solskenet. Ibland gäller det bara att inte känna efter och jag hoppas varenda dag att det ska gå bättre än jag tror. Ibland händer det, ibland inte.

 

Hemligt nummer

ringde. Jo, det var vårdcentralen. Jo, vi har fått tid för vaccination, tisdag kl 14.20. Och jag svarade på hälsodeklarationen för mig och maken och jag fick besked vilken ingång man ska använda. Dessutom tänker jag att på tisdag har nog den mesta snön smält bort, både från bilen och kanten mellan trottoaren och vägbanan. Jag är lite överväldigad över att det kanske faktiskt kan bli lite annorlunda för oss. Det är klart att jag grät lite när jag lagt på luren.

 

Försäkringsbolaget

och jag. Jo, jag avskyr verkligen att ringa såna samtal, men jag tog mig igenom alla dessa knapptryckningsalternativ och automatiska svar, och sen hamnade jag förstås i telefon kö, först var jag nr 1, sen var jag nr 2 och sen 1 igen. Ja ja, det svarade en servicesinnad ung man ändå och jag hade förstås alla uppgifter till hands och så fick jag sitta och vänta med sån där förfärlig pausmusik i öronen, och sen kom han tillbaka. Jag får en mindre summa, men dock en summa, så det var bra. Spontant hade jag inte fattat att det alls fanns som möjlighet, men tack vare Ingrids raska påpekande, så fick jag ändå till det.

 

Det var duggregn

när vi åkte till kyrkan, men nu är det blekt solsken. Det var fint att kunna åka till kyrkan i dag också, så tacksam för det, tankeväckande och stärkande predikan, fina psalmer och så en mycket ung sångsolist till slut. Fast nästa söndag är det familjemässa med barnkör, så då får vi nog stanna hemma. Man får göra sin riskbedömning förstås. Och nu är det tre söndagar kvar till första Advent, det känns lite konstigt ändå.

Maken gläder sig åt Bach f n, och jag ska väl titta på nåt ur sextonde säsongen av engelska Antikrundan, gissar jag. Det är lite speciellt att se hur unga experterna är där och då, 1994 var rätt länge sen. Jo, jag inser att jag också var yngre då.

 

Så gott

det blev, den där improvisationen till lunch. Jag hade köpt frysta musslor och sen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med dom, men på paketet fanns det en beskrivning. Där hade man använt ugnsrostad paprika, men paprika fanns inte i huset, så därför blev det selleri, väldigt lyckat. Och gremolatan lade sig runt både selleri och musslor och pastan på det mest förtjusande sätt, det kändes nästan som ett snabbesök i Italien, så uppiggande. Detta kommer att återkomma på matsedeln.

Och i ett mycket lätt duggregn tog jag min lilla promenad, den här gången hade jag sällskap av Äldsta, dvs vi pratade i telefon, praktiskt med hörlurar när man går ute. Visserligen är det tjocka grå moln fortfarande, men en och annan solglimt syns till ändå. Och tvätten ligger i torktumlaren. Det är en bra dag.

 

Det tar tid

innan man fattar. Men äntligen så. I väldigt många fall, när man ska laga till sin enkla mat, blir det bättre om man smörsteker champinjonerna, vare sig dom är färska eller frysta, så det gjorde jag i dag. Och på slutet blandade jag i dom och kaprisen, kycklingen hade då puttrat med vitt vin, buljong, vitlök och timjan. Det blev så bra. Till det lite modifierad hasselbackspotatis. Så vi är mätta och nöjda.

Och en vän hörde av sig om en liten text och det enklaste var att bara ta en papperskopia och lägga i ett kuvert, än så länge delas väl posten i princip ut varje vardag. Lådan i min närhet töms dessutom 16, så då hinner man ju stoppa ner ev kort och brev. Jo jag hade kunnat leta upp en mailadress och letat igenom datorn textlistor och skickat i väg, men det här gick lika fort för mig. Och adressaten behöver inte pappret förrän nästa vecka.