vid tanken på det väldiga snöfallet som utlovats från åtta i morse. Men – min tacksamhet är stor – snön började virvla när vi just satte oss i bilen efter kyrkan. Och nu, en halvtimme senare, är det rejält snöfall. Vi har en fin dag, jag ska just vispa grädde och börja fixa mat till maken och mig. Vänliga människor har hört av sig och jag känner förstås en stor tacksamhet över mycket i livet. För nu rätt många år sen var min födelsedag också en söndag, jag hade gått i kvällsbönen i Uppsala domkyrka och blivit bjuden på fika efteråt av numera maken. Vi blev sittande där i hans soffa och pratade och pratade och pratade. Hela natten. Vi kom fram till att vi skulle dela resten av livet, så det har vi gjort sen. På morgonen där gick vi, ganska trötta och lyckliga, i den tidiga morgonmässan i Heliga Trefaldighet. Vår gemensamme, kubistiskt byggde vän, stod utanför och väntade på att sätta i gång klockorna. Han log när han såg oss komma hand i hand, vi hade många år av vänskap framför oss sen. Han brukade hälsa på oss på somrarna framöver.
Jag medger att våra senaste sexton år inte varit okomplicerade, men livet är ingen räkmacka, allmänt sett.

och det är rätt avkopplande. Det finns saker jag mycket sällan gör en söndag, inte för att jag anser att andra gör fel om dom gör annorlunda än jag, men det är rätt skönt att göra lite skillnad på dagarna, inte minst nu när så mycket flyter ihop. Vi åt en god söndagsmiddag, kommen ur frysen, och solen skiner. Om det vore lite varmare, så hade jag kunnat tänka mig att göra en bilutflykt med maken, men det kommer väl varmare dagar sen. Jag börjar ändå känna mig lite optimistisk att det ska bli bättre. Vårljuset påverkar mig, vaccinationen kanske också, fast egentligen inte så mycket. Det känns som om ändå rätt mycket inte kommer att påverkas av just det, man ska fortsätta att sitta inne hos sig själv väldigt mycket verkar det som. Och det här att kunna gå i kyrkan verkar ändå inte påverkas, den här berömda åtta-regeln oavsett hur lokalerna ser ut.

Men jag är tacksam för mina rutiner, tacksam för ljuset i badrummet i morse, när jag duschade, tacksam för att det var roligt att titta på damernas skidåkande, tacksam över att – trots knackigt ljud – det var roligt att se en mycket ung person spela flöjt i den fb-sända högmässan vi tittade på. Det finns många små detaljer som ger olika sorts glädje.

när man plötsligt ser lite blå himmel! Så befriande. Jag brukar ibland tänka på förfäderna som 1784 (tror jag det var) inte såg solen på ett och ett halvt år, eftersom det varit vulkanutbrott på Island. Missväxt och död och elände förstås, och rimligen rätt lite information, inte ens Tegnell hade dom till hands. Så vi får väl kämpa på ett tag till här, även om jag då och då tittar nervöst åt Islands håll.

Alldeles snart ska vi äta maten jag lagade i går, fläskfilé med pizzaiolasås. Och jag tänker på den hemska mamman i Alla Älskar Raymond, hon som när hon kände sig döende (falskt alarm) bekände att hennes äkta specialpizzaiolasås egentligen kom från en burk. Det gör inte min.

förstås. Just nu känns det strålande med det praktiska. Jag har tumlat underkläder, handdukarna ligger i mangeln, måndagens middag står och svalnar på diskbänken (en middag till förstås i grytan) och allt är diskat. Sovrummet är dammsuget också. Och maken har tittat på en sån där tågresa igen, Växjö – Malmö den här gången. Det tar lika lång tid som irl förstås.

Och vi hade fått blanketten för handikapptillståndet, som jag har fyllt i. Jag är inte säker på om vårt läkarintyg är giltigt längre, men jag skickar in så får dom väl höra av sig. Det befintliga går ut i slutet av oktober, så för en gångs skull har jag tid på mig.

Och nu känner jag att jag nog ska sitta still en liten stund, jag ska inte begå misstaget att tro att nu är det bara att köra på. Tröttheten finns där någonstans ändå.

– faktiskt – den där hundradagarstunneln av mörker runt vintersolståndet, men nu så. Det blir bättre. Första dagen jag såg alla små regnbågarna som blir av prismorna i lampan över stora matbordet. Väldigt upplyftande!

Sen tjatade jag lite på handläggaren eftersom jag inte hört av boendet inför nästa veckas planerade avlastning, men till slut ringde dom iaf och önskade maken välkommen på tisdag em. Jag är glad. Samtidigt vet jag ju exakt hur lite roligt det är för honom, och vi var dessutom bjudna på en liten tillställning på fredagen, som vi får tacka nej till. Man kan inte vara överallt.

Och om solen fortsätter synas i morgon också, så ska jag damma, annars känns det lite överkurs.

Och jag sa till maken att trots att vännerna vi var hos i går har ett väldigt stiligt – och stort!!! – hem, så skulle jag inte vilja byta. Jag trivs hemma hos oss.

gudstjänsttid i dag. Så jag var väldigt nära att somna om rejält, där i morse, det kändes som om det fanns utrymme. Men jag samlade ihop mig efter tjugo minuters nästan-somna-om.

Och sen blev det förstås hektiskt ändå. Men vi hämtade upp svärmor och hann gott och väl. Tacksam över det fortsatt milda vädret förstås. Och mycket tacksam över högmässan, den avhållne äldre vännen som nu samlat mod och sjöng stor delar av liturgin.

Och nu har vi ätit en god, om än lite sen, middag och jag har rentav summerat ihop kvitton från oktober och november. Det ser ut ungefär som vanligt. Jag har ju en uppställning av kostnader från tidigare år, så jag jämför. Det medför inte några större förändringar i vanorna, men det är ändå lugnande (?) att se hur det ser ut. Och så sparar jag alla kvitton i en särskild hög.

Och jag tog bilen. När det ska handlas hushållspapper och toapapper blir det lite trångt på cykeln. Och jag är fortfarande vilse i ommöbleringen på maxi, men jag kom hem med allt jag hade på listan och lite till. Och när jag virrade runt efter toapappret så sprang jag på den mycket avhållna f d grannen för länge sen, familjen tvärs över vägen som ett år råkade ut för att deras hus drabbades av soteld, så dom bodde hos oss ett par dygn innan det ordnades annat boende. Hon är så himla rar och vi stod på en rymlig plats, så vi var inte i vägen för någon annan. Äldste älskade familjen, han brukade få åka traktor med mannen, och han fick en liten egen overall att ha i deras ladugård och inga plättar var så goda som deras. Sen var det en annan sak (preskriberat) att han och den något äldre sonen i huset sköt fladdermöss med luftgevär på deras vind.

– jag misstänker förstås att det rörde sig om makens felmedicinering, men jag körde bil just då och svarade inte. Man får återkomma på måndag, tänker jag.

Och jag är en fastlandsboende människa, det märker jag här i blåsten vid havet. Men annars går det bra, god mat och vänliga människor. Maken kämpar på, han vill verkligen vara sitt tidigare sociala jag (översociala, om någon skulle fråga mig), men det är svårt med hans kroppsliga begränsningar.

Och jag ska verkligen försöka komma i säng eftersom klockan är ställd rätt tidigt i morgon. Sen är det utmaningen med frukosten också, men det brukar lösa sig.

Och jag köpte en god sorts choklad, som man hade i kyrkan. Man kunde swisha, man kunde det ja, men nu gör ju inte jag det, och då fanns alternativet att lägga sina slantar i en låda som ‘sitter på väggen’ som det stod. Och sen hade man ställt skärmar för den, men jag trasslade mig bakom och lyckades betala. Och jag har en tia kvar, kanske i morgon också. Och jag fick en kopp kaffe, lysande, jag är tacksam att jag inte alls är känslig för vad jag äter och dricker eller när jag gör det.

med vännen som åt lunch med oss i dag. Jag lagar ju ändå mat och då är det roligt att dela den med någon. Han sa, med ett milt leende, att han inser att han kan inte bjuda tillbaka, och det är verkligen inget problem. Det är en glädje för oss och så slipper han äta ensam den dagen. Och jag påminde mig någon som ringde en enda enstaka gång, när maken blivit sjuk, och påpekade för mig att det var viktigt att jag inte blev inskränkt nu. Nä nä.

Och jag ringde en vän som haft – och fortfarande har – det svårt. Sjukdom kan slå till så där riktigt besvärligt.

Och jag tog sista näsduken ur förpackningen i morse, men nu har jag skaffat en ny storpack, jag gissar att det är säsong nu.

– lovar mobilen. Det var faktiskt alldeles extra härligt att vi ändå hade halvtur med vädret, det var så soligt när vi kom till Stockholm och den vackra kvällen när jag stod ute en liten stund och tittade ner mot vattnet och såg blommande träd och skymningen, verkligen ett minne att bära med. Och frukosten, när maken fick sitta med Djurgårdsbrunnsviken som utsikt till yoghurten, inte illa. Och jag stod ute på gården sen och såg häggen blomma överdådigt och fåglarna sjöng. Visst var det värt det. Och den långsamma resan norrut, vi snurrade runt en del i makens uppväxtkvarter, tittade på skolan, åkte förbi hemmet, stannade till vid kyrkan med den vackra stigluckan som vi har en bild på hos oss – det var så fint.

Men jag skulle gärna ha lite mer sol, regnet i går var så massivt och när temperaturen sjönk till +5, så var det lite trist. Man vänjer sig fort vid värmen. Och här blommar dom vita körsbärsblommorna alldeles praktfullt och äppelträdet på gården ser vit-rosa ut. Underbart. Men gärna lite varmare.