gav mig (?!) en award häromdagen.

Och jag kan inte låta bli att klistra in hennes motivering

Tigerliljan: En klok kvinna med en stark tro som går som en röd tråd i hennes blogg utan att vara påfrestande eller påträngade. Hon skriver ärligt om sin vardag och verkar laga så himla god mat.

Nu är jag dålig på att dela vidare, men tacksam är jag och jag gillar Kaiza. Jag blir alltid glad när jag ser hennes adress i statistiken, vi bor väldigt långt från varann i geografin och jag beundrar hennes styrka, inte bara vad gäller motionen för där är hon otroligt bra. Jag skulle önska att jag hade hälften av hennes energi.Och Kaiza ingår bland dom bloggar jag läser precis innan jag går och borstar tänderna på kvällen, det är ett bra betyg härifrån!

Och Kaiza – jag önskar dig verkligen en riktigt avkopplande semester, där du kan få bestämma så mycket som möjligt själv…

Och du, det där med maten kan bli lite så där ibland…

anar det. Jag låg på soffan och sov tydligen. Mobilen ringde och jag hittade den 2 sek för sent. Anonym uppringare. Men en stund senare ringde fasta telefonen, en kvinna som ville boka in tid för samtalskontakt för mig. Jag har stått i kö sen i november, tänkte häromdan att jag nog blivit bortprioriterad. Hon försökte med torsdagen den 4, men jag sa milt att det var en söndag hos mig. Oj då. Så då blev det torsdag den 8. Och jag vet inte vad jag ska säga längre.
När vi satt och åt ringde det igen. Maken får sjukgymnastik måndagar 13 – 14.30 f o m 12 april till början av juni. Det kastar om dagsschemat, men det är ju viktigt.
Jag orkar inte vara glad.

föll när jag kom till datorn igen. Äldste & hustrun kan hjälpa maken första helgen i februari. Det går inte att beskriva hur det känns. Jag bara sitter och andas, faktiskt. Ombyte kommer att ge mig mycket. Självklart blir inte allt annorlunda, men det räcker en bit framåt. Och jag ska skriva listor på medicinerna och allmänna skötselråd, allt det här som så lätt hakar upp sig, annars får dom göra hur dom vill. Lättnad.

Sitter här i skymningen 11.30. Och i morgon blir det vintertid. Tillbaka en timme med klockan. Fast hemmets stöttepelare, braumschweigeländet, blir lite kinkig i skiftet. Den vägrar anpassa sig och kan visa vad som helst ett tag. Förra gången blev jag så desperat att jag köpte en ny klocka till badrummet, men så dog köksklockan och då hade lagom braunschweig piggnat till igen, så nu hänger den i köket. Jo, vi har klockor i alla rum. Flera stycken faktiskt. Maken gillar klockor. Alla går, utom väggklockan i rummet med datorn. Det är en gammal eight day clock, den kan slå timslag också, men det tycker t o m maken blir för mycket. Där är vi helt överens.

väggklocka

För rätt exakt tio år sen gick jag med en älskad vän utefter en av Roms stora affärsgator i värmen. Han var en spröd man med lysande vitt hår och mycket lycklig. Han var ganska nygift och hans hustru hade födelsedag hemma under tiden vi var i Rom. Han hade gömt en present till henne i huset, men nu ville han köpa något vackert till henne. Stort och varmt hjärta. Mina tankar går till hans goda och vackra hustru.
Och han betydde mycket för så många, hade plats för många i stor kärlek, mitt i ett svårt liv. Sista gången vi träffades i detta liv var han märkt av svår sjukdom, men alldeles klar och mycket kärleksfull. Han lämnar ett stort tomrum efter sig i mitt och mångas hjärtan när han nu har slutat pilgrimsfärden. Jag är övertygad om att han nu finns i den vitklädda skaran på andra stranden, den som ingen kan räkna, som ständigt lovsjunger. Inga jordiska begränsningar mer.
Må han vila i frid, och må det eviga ljuset lysa för honom.

Jag tittade på siffror och tänkte att jag skulle tacka trogna och nya läsare när besöksklickandet kom till 44 444 för det tyckte jag på nåt sätt var lite kul, men det missade jag. Om nu någon av måndagens 300 läsare tittar in igen så – tack för det. Det vore ju lite kul att veta mer om er lite anonyma, så klart, men främst vill jag förstås säga att det är väldigt speciellt för den som aldrig skriver om sina kläder (jo jag vet att jag nämnt den dominerande garderobsfärgen) och sällan får till nån bra bild och alltför ofta skriver låååånga inlägg om rätt trista grejor – att mitt i detta mötas av så mycket förståelse och omtanke – det är obeskrivligt.

En del riktigt miserabla saker har hänt, en mycket avhållen vän dog, jag drabbdes av någon annans ilska, jag upplever ständigt tillkortakommanden – en del annat negativt också, så blir det.

Men – för ca ett år sen började jag läsa Hosannas dåvarande blogg. Vi har känt varann på avstånd flera år så där, men för ett par år sen var hon med i ett panelsamtal. Jag blev väldigt imponerad av henne och sa till den som plockat med henne ‘va bra hon var, behållningen faktiskt’ – och han svarade ‘ja, vad glad jag blir, jag trodde hon skulle vara bra, men hon överträffade vad jag hoppats’. Av nån anledning som jag nu glömt, mailade vi lite för ett år sen och hon gav mig bloggadressen och jag läste och läste. Denna fantastiska person, modig, klarsynt, lysande stilist, rolig, teckningar som ibland bara får mig att kvida av förtjusning, omsorgen om så många, trötthet, kärlek, värme – mycket finns i det paketet. Och så Jansson. Underbar i en egen division.

Hos Annica hittade jag idén – hon skriver så fint om att planera, men för mig är det ju historia:

  1. Var – i min hemförsamlings kyrka, en söndag em, mycket liten fest.
  2. Ringar – släta guld (jag fick senare en tunn diamantring som jag har mellan) – och guldsmeden hade först graverat fel datum och fick göra om det.
  3. Klänningen – fredag morgon vid frukost efter tidig morgonmässa sa jag att nu skulle jag köpa klänning. -Oh, får jag gå med? sade en jätterar vän, så vi traskade in i en stilfull affär – där fanns tre (3) klänningar – i hela affären. En var i 36, inte jag, en blank duchesse med båtringning och åtsittande liv, inte så mycket jag det heller, så det blev den tredje, lite lucialinne så där. När mina döttrar gifte sig hängde meter efter meter med klänningar efter väggarna. Tja. Ingen av dom ville ha min klänning.
  4. Brudbukett – maken bestämde, han tyckte röda rosor och vitt fluff var vackrast, fast blomsteraffären undrade när han skulle hämta, och då sade han ‘jag gifter mig på söndag’ – ‘man gifter sig inte på söndagar’ sade kärringen.
  5. Skor eller barfota – i mitten av december är det snarast skor eller stövlar som är frågan – skor.
  6. Hår – jag kammade mig som vanligt på morgonen. Jag hade köpt en kort slöja, mamma hade knypplat en vit krona, och jag tänkte lite optimistiskt att det var väl bara att sätta i ett par nålar själv. Då hade jag en svägerska som var damfrisör, och hon bleknade, när det gick upp för henne hur korkad jag var. Sätt dig ner, så fixar jag, sade hon, så det professionellt gjort och så snyggt man kunde begära.
  7. Makens kläder – frack.
  8. Enkla JA – och det håller.
  9. Bröllopsresa – inte direkt, vi åkte tillbaka till Uppsala i svärfars gulbeige Saab, maken körde, jag sov i baksätet bredvid svärmor. Och sen började någon riva väggar i källaren med pneumatisk borr kl 7 nästa morgon.
  10. Övrigt – Jag minns att vi åt rådjursfilé, och mandelkrokan minns jag också, men annars är det totalt blankt. Svärfar skulle filma, gammal kamera, och han förväxlade mätaren på något sätt, så han trodde filmen var slut fast den var ny, så någonstans finns en mycket kort sekvens där vi lyfter bort brudparet från krokanen. That’s it. Fast en massa bilder, inte minst i kyrkporten. På alla bilder står min bror och håller upp dörren och säger ‘jag syns inte här bakom’ – jo då, alla bilder, han, maken och jag.

När maken så hastigt blev sjuk en söndagskväll, ringde vännen på måndagkvällen. Han var läkare, inom ett lite annorlunda område, men han hade läst på. Och han sa ‘nu ringer du så fort det är någonting du undrar över’ – och jag fick alla hans konstiga telefonnummer. Om han undrade över något, konsulterade han raskt någon av de bästa specialister han kunde leta upp för mig. Bota – om det går, lindra – så mycket som möjligt, trösta – alltid – det var det han agerade utifrån. Det är så att när man drabbas av något riktigt förfärligt finns det snabb och ytterst kvalificerad vård i Sverige. Det är fantastiskt. Men när man ska börja leva med stora svårigheter är nätet betydligt glesare. Också där var vännen ett ständigt stöd. Om jag skickade ett mail till denne mycket upptagne man, fick jag alltid svar inom en timme, eller också ringde han. Och så roligt vi hade dessutom, långa utbyten med tramsiga och roliga mail. Och på hans senaste jämna födelsedag ville han absolut inte fira, hustrun var inte tillsädes heller, så han satt i mörkret på golvet så ingen skulle misstänka att han var hemma och pratade i telefon med mig. När stormen Gudrun slog ut min omgivning och sonen och jag satt i mörkret i köket, +11 grader, så började plötsligt sonens mobil snurra runt och blinka blått, första telefonkontakten med omgivningen på tre dygn. Det var vännen, som inte kom fram på vanliga nätet, men trasslat sig fram till sonens mobil. Alltid trösta…så tomt. Mycket älskad.