Det finns. Vid vårt lilla torg ligger en tygaffär med snygg skyltning, inte öppen måndag-tisdag dock. Så i dag gick jag dit för att testa en idé. Jag fick för väldigt länge sen en kanapé, alltså en sorts soffa, av lilla mamma. Hon klädde om den i ett grönrandigt tyg. Sen hände nåt med ett av benen, så den var lite osäker, och när maken fyllde stor födelsedag och trängseln var stor och vår längste vän satte sig just på denna möbel, så blundade jag till och bad lite intensivt och den höll för alla tre som satt ock trängdes.
När vi flyttade fick Tvåan den. Och svärsonen lagade benet. Men tyget visade sig vara solblekt och sprack, så det ligger en filt över sitsen nu. Och Tvåan sa, mycket bestämt, att det ska vara grönrandigt tyg och det hittar inte jag. Det fanns inte i tygaffären heller, men jag pratade med kvinnan där, hon plockade fram tygprov – det fanns exakt rätt! Och hon ringde till sin leverantör, som skickar i dag och i morgon em kan jag hämta. Om allt nu stämmer. Men det verkar lovande.
Och eftersom Tvåan är fiskallergisk blir det inte mycket sånt på julafton, så just nu står en Jansson och bubblar i ugnen.

eller ofullständig var jag allt där, nyss, i förra inlägget. Alltså – jag menar inte att all kärlek skulle vara tvåsam, beroende av nån sorts parförhållande. Ett parförhållande är en stor sak, visst. Men kärleken till barnen t ex är knappast mindre, den är annorlunda. Och den blir heller inte mindre till varje barn för att man får fler. Hjärtat rymmer så mycket kärlek, så olika den nu ser ut. För mig är det en del av Nåden, Guds goda gåvor till oss, all denna kärlek som kan nästan rymmas i en människa, som inte tar slut, som förmeras, som fördjupas. När man tror att man vet ungefär vad kärlek är, så kommer en helt ny vinkel. Att ta emot och att ge vidare, att inte kunna låta bli att älska. Det önskar jag mig, det önskar jag andra.
I dag och alla dagar.

Jo då. Nya morotsmuffins står på diskbänken. Och snart ska jag fixa glasyren. Med philadelfia light. Kan det bli nyttigare?
Antagligen, men jag är nöjd så här.
Fast jag har snöat in lite på andra husligheter. Kakelfogar. I köket. Dom ser lite trista ut. Och jag har konsulterat städgeniet Hosanna. Hon har hejat på klorin och tandborste. Så i morgon ska jag köpa både det ena och det andra.
I går, som ju inte var en jättebra dag, tog sig husligheten andra uttryck. Vi har en matta under matsalsbordet, dvs numer har vi ingen matsal, men vi hade, och då stod bordet där med mattan under. Jag vet inte riktigt vad vi hade för oss, men ganska många fransar trasslade upp sig. Så igår flätade jag allihop och knöt till dom, så otroligt proffsigt.
Nog blir man inspirerad? Eller??

Första gången allt lyckats! Varenda klocka går rätt nu!! Bloggklockan, mobilklockan, bilklockan, klockorna i badrummen, klockan på fläktkanten, mikroklockan, väckarklockan, den som lyser i taket i sovrummet, golvklockan, klockan framför tv:n, klockan bredvid datorn, armbandsklockan och dessutom Braunschweigklockan på väggen i köket! Och det sista är ett mindre mirakel. Förra övergången till vintertid slog den aldrig om utan vi hade en klocka som gick en timme fel hela vintern. Men i dag drog jag ur batteriet en kort stund och satte den sen i fönstret så den skulle kunna uppfånga signalerna. Och minsann – på kvällen hade det fungerat! Jag har större möjlighet att komma i tid än nånsin förr. Kanske.

Jag kastade mig in i bilen i ett lätt duggregn för att åka till mässa i lilla kyrkan i skogen. När jag kom fram stod det ett antal okända bilar på parkeringen (detta är landet) och det visade sig att mässan hade varit i går kväll, i dag fotograferade man konfirmander. Trist för mig.
När jag åkte hem stod en trana två m från vägkanten, mäktigt, och i en hage hade man just släppt ut får med alldeles nyfödda lamm. En otroligt blommande häck for jag förbi  också. Jag tänkte på ‘Purpurfärgen’ av Alice Waters (?) som skriver om en mycket illa behandlad kvinna som säger ‘om jag va Gud och skapat nåt så vackert och folk inte va tacksamma, skulle jag bli ledsen’. Och det var så hjärtskärande vackert och starkt och bräckligt.

Blåtand. Ungefär så är det här nu. Gå och läs (Röde Orm), så fattar ni hur kul det är. Jo jag vet att det är hemskt med tandvärk, och dessutom hade det ringt precis när maken trodde han skulle somna, när jag var i lilla kyrkan i skogen. Och inte nog med det, det hade ringt fyra (4!) gånger till. Han svarar alltså inte när han gått och lagt sig för att inte halka på golvet.
Och jag som dessutom inte fattar hur man läser av telefonlistan vet inte vilka som ringde heller. Och det tycker älskade maken att jag borde veta.
Så stämningen är lite pressad. Jag kände det på mig och gick och köpte diodlampan på Ikea. Tror någon att jag fattar beskrivningen? Nä. Och man ska skruva i 49 små diodknippen jämt över en liten boll. Jag har tagit en paus. Möjligen blir den lång.