Lite avvaktande

i dag. Jag funderar på något jag måste ta tag i, senast i morgon. Det händer att jag behärskar mig, att skriva när man är arg blir sällan riktigt bra. Å andra sidan finns det tillfällen då det inte blir bra hur man gör. Nå ja.

Men vi hade en trevlig lunch och det är bra, att umgås kan ha väldigt positiva effekter.

Sen har jag mycket försiktigt startat på ett litet projekt jag har planerat länge, dvs först var jag helt övertygad om att detta är något jag kan och vill göra, sen har jag också ett par varv hunnit tänka att ingen människa mer än jag kommer att vara intresserad, och sen tänker jag – so what? – det kan vara bra ändå. Och nu har jag alltså börjat lite stillsamt, det känns bra. Det ligger en stor bok och lite papper på golvet, jag tycker ju att det fungerar bra att jobba på golvet, inte så helergonomiskt, men å andra sidan reser jag mig ju upp med ojämna mellanrum då.

 

Är inte riktigt säker

på vad har gjort i dag egentligen. Efter lunchen alltså, f ö pasta amatriciana – väldigt god, jag lade lite extra omsorg och det blir alltid bättre då och så en liten cookie efteråt. Men sen vet jag inte riktigt. Men såna dagar behövs också. Hoppas jag.

Och sen satte jag mig och tittade på Gudrun Sjödéns hemsida. Notera – jag har en kappa därifrån, som jag är förtjust i och mina svarta skor är jag väldigt nöjd med, och just nu har jag en lila linneskjorta därifrån på mig, och förra vintern såg jag en svart klänning jag gärna hade tagit på mig, fast jag använder nästan aldrig klänning insåg jag, men i dag tittade jag på koftor och nä. Jag tänkte bara på vännen jag mötte med en vagn på Ikea för länge sen, det låg lakan med rosor på i vagnen och han sa – ‘ja, det är hustrun som vill ha dom, jag känner bara att om man vaknar på natten tror man att man spytt när man ser dom’, och så var det med mig och koftorna. Ursäkta.

Och sen föll jag igenom lite och tuggade i mig blandade salta nötter, fler än två i a f, alltså för många.

 

Det lilla landet

– vårt gemensamma. Sällan, men dock ibland, är jag inne på fejsbook. Formatet passar mig inte riktigt, och att berätta att ‘nu ska jag gå och lägga mig igen’ – hallå – hur roligt är det för nån! Näää. Andra skriver roligt om sitt liv, så jag läser gärna. Fast i dag fick jag en sån här aha-upplevelse hur nära vi alla trampar på varann. En av mina mycket avhållna läsare, som jag aldrig träffat, men som jag ser på fejsbook, hade i dag fått en kommentar från någon vars namn jag omedelbart kände igen. Jag är nästan, nästan alldeles säker på att mitt namn inte skulle betyda någonting för X för sist hXn kan ha sett mig var det vid ca tio års ålder och man ägnar sig nog inte åt att komma ihåg lite avlägsna grannar i den åldern. Men naturligtvis har jag nånstans ett litet inlägg här som berör en situation som just denna människa skulle känna igen. Jag är inte riktigt bekväm med det, men det är ju avvägningen också i en ganska anonym blogg. Man kan ju hitta hit från dom mest konstiga ställen, nån gång hittade jag Europadomstolen och en annan gång Regeringskansliet, fine by me, och jag antar att man måste koppla av där också.  Att det finns dom som jag känner som missuppfattar och blir taskiga mot mig, det är en sak, men det här var en sorts påminnelse om vikten att vårda sitt skrivande.