Ärtsoppa förstås

i dag. Moln av olika grå nyanser. Min promenad var torrskodd, jag har haft tur med mina promenader, det är skönt att komma ut. Samtidigt tycker jag nu att det har varit lite bisarrt att jag suttit inne och haft dåligt samvete för att jag inte gått längre promenader, det här är bra, passar precis in i dagens övriga pysslande.

Innan jag gick ut hann jag koka svartvinbärsmarmelad, som vi är så förtjusta i. Receptet finns ju på en etikett runt fruktpektinflaskan, små ynka bokstäver och lite opraktiskt, så i dag gjorde jag äntligen en förstoring och tejpade upp på insidan av ena skåpdörren, så nu är det enklare.

I natt när jag gick upp med maken, så tyckte jag att det var lite kallt, så jag hämtade en extra filt, och det blev så bra. Nästa gång jag byter lakan, så blir det vintertäcket, det finns ingen anledning att frysa. Och jag förbereder vintern på olika sätt, jag har bokat däckbyte till 4 november.

 

Regnonsdag

Och det behövs väl för grundvattnet. Jag sov ända till åtta, bra där. Jo, jag var förstås uppe med maken en tidigare vända, men jag är väldigt tacksam när jag somnar om. Och i dag vaknade jag alltså till smattret på taket.

Sen kom jag på att det var dags att ringa vårdcentralen om total receptförnyelse för maken och dom återkom på överenskommen tid, exakt kl nio, så nu är det klart. Och plötsligt plingade ett sms in. Yngste som plötsligt fått två Black Hawk (?) på lilla landningsplattan precis nedanför fönstret, kungaparet på ingång. Mitt i spenaten.

Och jag har grahamslimpor på jäsning och när jag kammat mig – man ska inte skrämmas – ska jag ta mig till biblioteket, det regnar betydligt mindre nu. Och sen får vi se hur det blir med svärmor i dag.

Den planerade maten är pasta med musslor i tomatsås.

 

Väldig tur

att jag köpte nya datorn. Om en stund ska jag iväg till deklarationsmannen och hämta papper. Och eftersom vi ska ut med  30′ – iofs inte helt oväntat – så hade jag blivit så stressad av det, att det nog inte blivit nån ny dator om jag varit helt klar på det. Det är självklart inte synd om oss för det, men för mig är det mycket pengar som försvinner från totalsituationen.

Men det är vita vackra ulliga moln utanför fönstret, vi har ätit varmrökt lax och mjukglass till efterrätt, sån där ur arlas lilla paket. I går gjorde jag första hälften i glassmaskin – det blev inte bra, för lite smet, det stelnade alldeles för fort. Maskinen hann inte med. Så i dag hällde jag i bunke och vispade i stället en gång i kvarten, riktigt bra.

Och jag har planterat en vitrosa fuchsia utanför köksfönstret. Ibland står dom och blommar långt in i november. Och jag är lite kluven, jag vill inte så gärna tänka på november, nånsin, men möjligen kan jag göra ett undantag i år. Vi får avvakta lite med det. Lite flexibel kan man kosta på sig att vara.

 

Pussel

Man får sandsäcken i magen på olika sätt. Nyss såg jag på fb en vän som lagt upp en bild på det pussel han och hustrun lägger. Det hände att maken och jag också la pussel, såna där hyfsat komplicerade. Och när jag kom in en dag när han var på rehab satt han med ett sextonbitars, som han hade stora svårigheter med, att se hela bilden, att kunna vända bitarna, allt var svårt. Så jag klarar inte att lägga upp ett av våra vanliga.

Men annars då? Jo tack, det snöar. Inte katastrof och inte som i Norrland förstås, fast där är ju ingenting katastrof, alla klarar ju allt hela tiden. Ursäkta, men jag tror att för mycket snö, för fort och horisontellt fallande är katastrof var som helst. Men snöar lite gör det här, men det var en rosa soluppgång, nånstans nästan i söder vid det här laget.

Och min professionella pratperson sa till mig i går att jag får inte låta mig begränsas, jag ska se till att gå promenader. Så en liten kort blev det i morse. Men alla kläder som ska till. I nån av Lasse Bergs Kalahari-böcker skriver han ungefär att kläderna har som uppgift att omge kroppen ungefär med dom varma 27 grader som vi lämnade bakom oss i Afrika. Det funkade väl så där i dag.

Det blir ärtsoppa i dag, ett tecken på trötthet. Men det är gott ändå.

 

Hyfsat

Man får försöka ha lite perspektiv. Dagen började inte helt bra, när jag stod och läste Trosbekännelsen hakade minnet plötsligt upp sig – jag kom inte ihåg sista tredjedelen. Kanske verkar det inte så märkligt för en och annan, men för mig är det ett tecken på rätt påfallande hjärnsläpp. Att ta sig vidare sen är inte helt självklart. Jag började om, och kom på rätt spår, men bra känns det inte.
Sen lyckades jag lösa ett jobbproblem, som vilat tungt över mig. Bra. Och fick t o m ihop mat till lunchen. Ett litet mirakel i sig. På det hela taget en mycket bättre dag än jag trodde från början. ‘Dag ska prisas när sol gått ner’, tror jag islänningarna sa för mycket länge sen. Det är inte så att jag hoppar upp och ner av förtjusning, för av och till har det varit lite kärvt, men på det hela – en stilla tacksamhet.