– det blir soligt i dag också. Och jag sitter och funderar på en textutläggning jag lyssnade på i går på nätet. Lidandets problem. Och det är rimligen något dom flesta människor, som öht tänker, tänker på då och då. För min del gled tankarna iväg, det var Jobs bok som var startpunkten. Jag läste den häromveckan dessutom och som alltid funderar jag över vännerna som kommer, när Job verkligen drabbats av stort elände, och dom sitter i tystnad med honom. Så långt går det bra, men sen ska dom börja prata, och där går det helt fel. Och det är lätt hänt att helt enkelt tycka att dom gör helt fel. Men det här att stå bredvid någon som bär ett lidande är inte okomplicerat. Att inte trycka sin egen världsbild på någon annan, att inte vara beskäftig, att inte vara upptagen av sin egen godhet. Att visa kärlek utan krav på motprestation.

Man blir aldrig färdig, nya misstag utefter vägen. Nya möjligheter att göra bättre. Ny dag här och nu. Rentav ny nåd.

Annonser

– som jag har hört folk säga i tal på bröllop – ‘somna aldrig osams’. Och det är väl klokt. Vi har ju varit gifta så där förfärligt länge nu, det blir många kvällar, och väldigt sällan har vi nog somnat osams, tror jag. Fast det har hänt, och då får man klara det ändå.

Men ett av skälen till att vi ändå, i sht de senaste kaotiska åren, klarar oss med någon sorts bevarad känsla för och i det gemensamma, det är att vi nästan alla (så där 99%) kvällar läser eller sjunger completoriet, nattens bön, tillsammans. Söndagar – och i påsktiden – sjunger vi rubbet, psaltarpsalm och hymn och responsorier och Nunc dimittis och avslutningsbönerna, tisdagar och fredagar lite mindre sjunget, och dom andra kvällarna ännu lite mindre. Sovrummet är inte den mest lysande akustiska miljön för gregorianik, men det får gå. Och det är olika hur rösten fungerar också, för oss båda, men i kväll lyssnade jag och hörde mer än vanligt rester av makens ovanliga förmåga tidigare i livet. Och vi enades om att vi ska försöka öva lite mer, lite utökad sång i livet.

åt alla, önskar jag. Här är skinkan griljerad, limporna är bakade och står på diskbänken, julgranen är klädd. Sonen har, med framgång, strukit sina byxor.

Vi är beredda. Och jag tänker att Yngste får bära allt som ska med i bilen, mat och paket. Om en timme är vi på väg. Och ischiasen och jag fortsätter vår samvaro. Men jag räknar med att jag har klarat mig så här långt, vi får se hur resten av dagen går.

Och jag var tacksam där jag stod och bad laudes, ljuset som lyser i mörkret finns hos mig också. Här och nu.

Välsignad helg till dig som läser!

blev det här. Tankeverksamheten som inte vill samarbeta. Självklart många tankar om den mångårige vännen som har det svårt nu, inte för att hans liv varit okomplicerat annars heller, det vet jag. Men alla dessa minnen, en mycket ung man som köpte sig en pälsmössa, en fortfarande ung man som färgade håret i en hemsk nyans, en något äldre man som var stolt far. Och ständigt omtanke mot mig. Alldeles nyss stod vi under det där taket med dungen tallar framför oss och förundrade oss över hur fort tiden sprungit iväg med oss. Den gör ju det, tiden, och sen händer det att det bara är en liten stund kvar till evigheten.

Och livet fortsätter på sitt vindlande vis, jag skrev ihop en handlingslista och drog upp stora golvurets lod. Och kanske blir det sol senare, men nu är det dags att samla ihop tankarna och be dagens första tidebön.

– den där nya inställningshistorien i förmiddags gick lysande. För nedre tv:n. Inga problem. Och sen skulle jag testa tv:n på övervåningen, det verkade gå bra. Dvs 8, 5 och 3 fungerade. Så då insåg jag att det skulle behöva fixas. Och det känns så dystert att behöva ringa Äldste, så jag satte mig med datorn i knät och tittade runt och tryckte på fjärrkontrollen och minsann! – jag fick det hela att fungera. Jag känner mig riktigt triumferande över mig själv och tekniken.

Och en vän skickade mig en dikt av Ylva Eggehorn –

Stå stilla i smärtan, rotad i det som är ljus
I dig.
Låt svärdet gå genom dig
Kanske det inte alls är ett svärd
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton.
Du blir den musik du alltid längtat efter att få höra.
Du visste inte att du var en sång.

när jag åker till kvällsmässan. Och nästan alltid sätter jag inte på den förrän jag kommer hem, men just i dag satte jag på den när jag satte mig i bilen igen. Och jag hade åkt ett par kilometer när det ringde. Ett samtal jag var mycket tacksam för.

Och sen fick jag veta att någon var mycket sjuk, någon som en gång betytt en stor skillnad för mig. Någon annan hade förklarat för mig att i ett av mina viktigaste sociala sammanhang så var det så att ‘alla’ tycket jag var löjlig och föraktade mig. Det var rätt tufft, om man säger så. Att bli kastad åt sidan, att inte ha något värde. Och rent tankemässigt kunde jag säga att det var orimligt, och ändå. Det tog rätt hårt. Ett par dagar efter var maken och jag någonstans där just detta sociala sammanhang fanns. Maken sa – ‘men ska vi verkligen gå just dit?’, och jag sa att jo, det ska vi. Och när vi kom innanför dörren satt den nu sjuke och log välkomnande mot mig och kramade om mig. Och i närheten fanns en nu avliden äldre herre, som sken upp när han såg mig, och sträckte ut handen. Vad dessa två herrar betydde just där, just då, glömmer jag aldrig. Man kan aldrig veta vad man betyder för någon annan.

Jag ber om läkedom och vila för alla inblandade.

– eller ganska tidigt, sjön låg blank, som grått siden. Moln, horisonten långt borta. Och jag satt vid strandkanten och funderade på vad som kan vara en uppgift för en trött kvinna, vad jag borde ta tag i, ett mindre projekt, en sorts kallelse om man så vill. Rösten som viskar till mig.

Och sen reste jag mig och fortsatte gå utefter vattenkanten. Kanske blir det en längre promenad senare, solen kommer. Och jag kom tillbaka in och satte mig på mina klarblå sidenlakan och tog fram den lilla bönboken och läste och tänkte på alla människor som på olika vägar har hamnat i min omtanke.

Och värdinnan, som hostat ganska betydligt under natten, sover nu lugnt en liten stund till och jag hörde kyrkklockan klämta ett slag en bit bort. Duvorna hörs på gården. Jag ska sätta på kaffe och ta fram frukost. En stund av stillhet och tacksamhet.