Det hade varit praktiskt

att kunna lite fler språk, rumänska eller romani eller så, tänkte jag i morse. Om man pratar rumänska på tv så fattar jag det mesta, men då har man ju lite hjälp av översättningen, men det mesta är begripligt. Men live är det annorlunda. Utanför maxi sitter vanligen en tiggerska, väldigt länge var det det en kvinna som jag lärde mig namnet på och jag hörde lite om hennes historia av någon som visste mer häromsistens. Ok, nu var det dels hon och dels en något äldre kollega där. Och den äldre skällde, högt och ganska aggressivt, jag hade velat veta vad hon sa egentligen, den andra kröp ihop liksom. Och jag handlade och konstaterade att jag hade två tior, så jag tänkte att jag ger dom var sin. Först den mer bekanta, och så den andra. Och den äldre sa ‘God bless you’, vackert så, och jag sa på svenska, lugnt och utan att gestikulera – ‘men låt bli att skälla på henne’ och då for hon upp och sa nånting som jag förstås inte alls förstod och så skrek hon igen åt den andra som i sin tur reste sig och gick en bit bort och började prata i mobil och då förföljdes hon av den skrikande. Hur detta slutade vet jag förstås inte, jag lastade mina påsar på cykeln och trampade iväg. Och jag tänker att jag nog fortsätter ge till organisationer som arbetar i deras lokalsamhällen.

 

Att ta ansvar

För min del är jag rätt glad över sociala medier, fb och så. Jag har rätt stillsamma vänner där, har återknutit kontakt med folk jag inte sett live på evigheter och så. Trevligt. Och visst händer det att jag också blir lite förbryllad över vilka fina och perfekta liv folk tycks ha, vackra bilder och fantastisk mat. Jag kostar på mig ett och annat leende.

Fast det är klart att jag vet och förstår att det finns andra sidor också, möjligheten att hänga ut andra i nån typ av offentlighet och med offentlighet är det ju så att har man hamnat där, har man inte kontroll över vad andra skriver och hur det uppfattas. Jag läste en del kommentarer i dag hos någon som i sin tur kommenterat en uthängning, grova beskyllningar mot andra. Och jag häpnade över att det är så lätt att tro att allt man läser är sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Och att principen att alla bör ses som oskyldiga tills motsatsen är bevisad tycks hänga så löst. Hur lätt det är att vara en del av en jagande flock. Det är skrämmande. Det skrivs så mycket om det man inte vet något om. Andras komplicerade verklighet, andras sorg och plåga.

Jag är inte direkt förvånad över att människan är människans varg, men jag skulle önska att det vore annorlunda. Försiktighet. Eftertanke. Att låta stenen i handen falla till marken och gå därifrån.

 

Nattens ljud

var regnskurar, jag vaknade flera gånger. Så det blev ingen promenad, har man hund måste man, men jag har inte hund. Och när maken var renskrubbad bytte jag lakan och dammsög sovrummet och fortsatte med dammsugaren nedför trappan. Maken pratade, lite stressat, med svärmor. Han fick inte riktigt klart för sig vad som hänt och hur hon menade, så när dom lagt på ringde jag Äldste. Han satt på närmaste akut, 4,5 mil bort, med makens yngste morbror, som har väldigt ont, har inte ätit på länge och vill inte dricka heller de senaste dygnen, så det är inte underligt att det är besvärligt på alla sätt. Och kvar hemma finns äldste morbrodern som inte heller precis steppar dagen lång, men deras underbara granne hjälper honom om/när han behöver.

Så vi avvaktar.

 

Det var nog semlan

som på något sätt satte sig på tvären. Det är ett betydligt tryck över bröstet här och jag föredrar att tänka mig att det är semlan. Och jag har fortsatt att brodera, små stygn, och här och var hade jag missat en linje i kalkerandet. Det blir det inte enklare av. Men det är ändå på något sätt rogivande att sitta i solskenet och brodera. Maken påminner mig – ganska ofint – om den duk jag till slut lyckades få färdig efter åratals undanläggande. Men färdig blev den och jag har faktiskt broderat annat också. För det mesta brukar jag välja mycket små motiv.

Sen kom förstås en påminnelse om livets märkliga bräcklighet, vi fick veta i dag att en f d granne – från tiden förr – efter Jul nån gång drabbats av papegojsjukan, låter betydligt muntrare än det är, tydligen får ca 10/år den och dödligheten är 1%, har jag läst mig till. Men denne stackars man ligger kopplad till lungmaskin och är knappast kontaktbar. Talgoxar är tydligen smittspridare och jag tänker på alla gånger jag fyllde fågelbordet, fast jag var ganska noga med att tvätta mig, men tydligen andas man in smittämnen också.

Nog är det väl att man inget vet om alla dessa farligheter som finns.

 

Att skjuta upp

Att ha en rejäl deadline är en bra sak. Då brukar jag få något gjort, nästan alltid i tid. Men om det går att göra ‘sen’ så blir det mycket riktigt ‘sent’ snarare. Och i dag sitter jag och våndas över att jag ska skriva ihop ett litet papper om makens mediciner och behov, som han ska få med sig i morgon. Det är nästan oöverstigligt. Nästan.

Och nyss ringde jag t om ett telefonsamtal jag gruvat över. Hellre än att skriva pappret. Och jag har följt stormrapporteringen från USA och tänkt på hur det är att bli av med strömmen i över en vecka, hur det är att frysa i mörkret. Hur det är att slänga det som finns i frysboxen. Stora katastrofer. Och jag tänker också på den alldeles förfärliga bilolyckan i Malå i lördags. Jag vet ingenting, men att förlora barn är alldeles förfärligt. Och att vara bilföraren som förstås aldrig kunnat ana hur förfärligt det skulle bli.

Och en annan katastrof satt jag mitt i i går kväll. Förra veckan lånade jag ju Niklas Rådströms Stig., hans bild av relationen till Stig Claesson. Så kom jag ihåg att sonen Nils skrivit en bok om familjelivet i familjen Claesson – Blåbärsmaskinen, som jag lånade i går. Han skriver så förfärande bra om livet med en far, som inte vill eller kan ta ansvar för sig själv eller familjen. Hur han själv skaffade sig överlevnadsstrategier mitt i det kaos som alkoholen bidrog till. Och slutet med en mycket bräcklig, tablettmissbrukande och starkölsdrickande far. Omgivningen som kommer på besök med den efterfrågade kassen, ambulanspersonalen som tycker att han ska ta bättre hand om sin far – för det är klart, Slas kunde spela sin roll, vara charmerande mot dom han behövde in i det sista. Man vill inte tro att man blir lurad. Och jag tänker på alla som är omgivning i andra sammanhang.

 

Att ta ansvar

Nu står köttfärspajerna i ugnen. Under tiden som jag hållit på och hackat och skurit och blandat har maken tittat på ett förfärligt program, som jag alltså lyssnat på. Jag mår lite illa. Det handlar om Florence, en mycket gammal, sjuk kvinna och hennes långsamma och smärtsamma färd genom sjukvårdssystemet. Ingen har ansvar. Det finns inga platser. Och de anhörigas vanmakt. Alla dessa telefonsamtal, alla dessa – ‘om du har si och så – tryck 1 osv’. Och ingenting händer. Alla dessa splittrade insatser. Alla vill väl (?) och reviren bevakas. Och Florence har ont.
Makens bild av vården är komplicerad redan innan. Och jag känner igen alldeles för mycket, trots att makens situation är så annorlunda. Men jag undrar hur det går. Och jag tänker på alla dessa som utifrån kan ha synpunkter på vad jag ‘borde’ – ‘för din egen skull’ – som man säger, i all omtanke. Men jag måste ta ansvar för det jag ser. Och hur skulle jag kunna leva med mig själv om jag skulle slänga in maken i det här dysfunktionella systemet. Visst, mina pensionspoäng går käpprätt bort, men det är bara att hoppas att jag inte kommer att behöva dom.

 

Hemligheter

Jag blev tagen när jag läste hos Amalia med grisarna om familjetrassel, som man inte vill bli indragen i. Mina föräldrar var inte skilda. Men mamma var änka. Hon hade två söner med sin förste man. Han dog på min yngste halvbrors 4-årsdag. Sen klarade han inte födelsedagar resten av livet. Han hade legat okontaktbar ca ett år då. Och mamma hade träffat pappa då. Detta talades det aldrig om. Dvs övrig familj visste ju, men inte jag som föddes sex år senare. Men ingen talade om det. På olika krångliga vägar listade jag ut delar av det här under min barndom. En gång när mamma hälsade på frågade jag henne, och hon berättade en del om sin förste man och hans svåra sjukdomstid. Jag frågade var han var begravd. Mamma såg väldigt tveksam ut och sa ‘det var väl i Aneby’. Senare pratade jag med min bror, det var han som berättade om sin 4-årsdag, och han blev alldeles vit i ansiktet och sa ‘han var begravd i Motala, för det har jag tagit reda på’. Mycken samlad tystnad där. Om många saker. Nog borde vuxna ta sitt ansvar, berätta så neutralt man kan, inte skuldbelägga barn, inte begära att någon ska välja sida i något som hände för länge sedan. Vara rak.