står i ugnen sen kvart i åtta. Allt vitlöksskalandet tog lite längre tid än jag beräknat, minuter som försvann och sen inte riktigt kom tillbaka. Så dom sista minuterna innan vi kom utanför dörren var lite stirriga, svärmor skulle hämtas också och hon står ute på sin trottoar då och undrar förstås vart vi tagit vägen. Att kamma sig på vanligt sätt gick bort, ett snabbt spänne genom nattens fläta fick gå an.

Och sen pratade prästen om små och stora bekymmer, som om han aldrig haft vare sig det ena eller det andra, och det kan väl inte vara möjligt. Fast alla liv är olika, jag vet. Och i kyrkan satt ett sorgehus, änka och tre döttrar med stora familjer. Och döttrarna är kvinnor som jag stått utanför ishallar i tidiga morgnar med, gått på föräldramöten med, träffat ofta en gång i livet. Och mitt i sin sorg blev dom glada att träffa maken, jag stod en bit bort och såg hur en av dom vänligt strök honom över axeln med så stor värme. Det var ganska vackert.

Sen kom jag hem och såg att myntet som brukar ligga på plattan när jag kokar gröt låg kvar, så jag sträckte ut handen för att ta bort det. Det hade varit bättre om plattan inte stått på ettan, tydligen hela tiden vi varit borta. En mardröm i sig.

tittar jag på. Och det händer att jag tänker att jag hoppas att dom förstår att allt inte är så självklart. Och jag vet att det man ser utifrån kanske inte alltid är så inifrån. Det är lite som att gå runt i villaområden på kvällen och se alla vackert upplysta fönster, alla välordnade liv. Tror man.
Men jag gläder mig över och med alla som har det bra och är lyckliga tillsammans. Det är fint och jag känner mig tacksam att få se lycka.
Fast det händer att det hugger i hjärtat när folk alldeles självklart sitter och berättar vad dom ska göra. Dom ska åka hit och dit. Ensamma eller tillsammans med den äkta hälften. Och det ska bli så intressant/trevligt/spännande. Och jag gläder mig för och med dom. Det gör jag.
Men åh – vad jag skulle vilja kunna göra någonting tillsammans med nån jag älskade, som kunde dela upplevelser och bördor med mig. Alla självklarheter när man bara behöver sträcka ut handen för att nå någon annans hand.