två likadana väskor är det kanske lite dumt att packa den ena alldeles till brädden. Det blir så tungt att bära bara på ena sidan då. Och båda får rimligen plats i bilen, även om vi har en liten bil och Yngste och hans bagage ska med hem. Det blir två väskor. Den ena – min – är betydligt lättare. Jag kör med sidenlakan, men det tycker maken är obekvämt, så då får han extra service. Och hans skjortor tar större plats än mina t-shirts, hans kalsonger tar också större plats. Fast jag har en diffus känsla av att jag möjligen slänger ner något i efterhand onödigt i min egen väska. Och särskilt varmt blir det inte, men bättre än förra årets tur i början av juni iaf.

Min svärmor har ett inbyggt motstånd mot att åka nånstans om det regnar, det hjälper inte att maken säger att vi har tak på bilen. Och om värmen skulle slå till har vi ac. Ständigt beredd. Det enda jag inte är riktigt beredd på, är antagligen att gå och lägga mig. Där tar det emot.

är också glädje. Vi åt nyss clementiner, fantastiska, saftiga. Jag köpte för ett par veckor sen, men dom var sura och rätt trista.  En helt annan sak i dag. Och jag kom ihåg att det inte räcker att skala åt maken, man måste dela också, så klart. Försök själv med en hand. Säg nu inte att han borde träna, för det är mycket möjligt, men ingen av oss orkar riktigt.
Och han var så glad över att det smakat så gott.
Alldeles nyss läste vi aftonbön och jag andas så lugnt jag kan. Det är välsignat (jag menar det just så) att vi kan göra det varje kväll. En annan sak är att vi har sen många år en vän, en kvinna som har så besynnerlig röst, liksom ett konstant målbrott, hon talat tvåstämmigt med sig själv s a s (hon är i övrigt helt frisk). Och maken har alltid sagt att han inte fattar hur hennes man klarar det. Nu har han det så själv med sin alltid förut så välkontrollerade röst, och jag sitter där och klarar det nästan inte. Jag säger inget om det, men det är som sandpapper i själen.
Ibland kan han fortfarande sjunga som en ängel.