med grejor, som ligger på soffan bredvid mig. En hög till maken, en hög till mig. Och jag har tagit fram väskorna också, så allt är under kontroll. Så långt. Jag har tittat på väderprognoserna, som lovar snö när jag närmar mig målet. Vi får väl se. Och jag tänker att om det inte snöar just här, så blir maken iaf inte orolig. Och jag tycker förstås att jag är försiktig.

Det ska bli väldigt skönt att sova tre nätter, det är visserligen inte så att jag numer verkligen sover hela nätter, även om jag själv inte behöver gå upp. Men vanans makt är betydande. Men själva känslan, att jag inte behöver gå upp, att jag kan bara ligga kvar och somna om, den är bra. Och det är också skillnad, faktiskt, på två och tre nätter. Även om jag fortfarande känner att det är svårt för maken, detta.

– nja, kanske inte riktigt, men jag har stoppat ner skruvmejselsetet och medicinen och en extra skarvsladd, bara för säkerhets skull. Skarvsladden alltså. Maken vill ju både ha med telefonen och sin klocka, som visar tiden i taket också och bådadera behöver ström. Det händer att kontakterna sitter lite illa till. Och självklart har maken en klocka till med sig, en med visare och vanliga siffror, som han kan ha på bordet bredvid böckerna.

Och annars är jag rätt avslappnad, det lär ska bli dimmigt på morgonen, men kanske lättar det sen. Förstås hoppas jag att traktens vilda djur beger sig åt annat håll.

Och jag ska förstås slänga skräp i morgon bitti, jag hade från början tänkt göra en insats med en av de berömda svarta plastsäckarna, som jag är så förtjust i, men sen blev det gravvårdande i dag. Men nästa vecka så.

– antar jag. Vi ska ju till optikern alldeles snart. Och jag håller reda på tiden, förstås. Och klockan slog nyss alldeles rätt två slag. Maken sa f ö att – ‘nu ska jag säga nåt som kommer att chocka dig’. Ok, sa jag. – ‘Jag har bestämt mig för att inte bry mig om det där med hur klockan slår, det får vara så’. Och helt rätt, lite chockad blev jag. På ett positivt sätt.

Jag undrar dessutom om jag kommer att få på mig ringarna i dag, värmen har gjort det svårt den senaste veckan. När jag var borta höll jag knappt få att få av den ena ringen, det är en panikkänsla. När maken blev sjuk höll man på att glömma att ta av honom ringen, man svullnar rätt rejält i den situationen, så det blev nästan panik ett tag, men någon rotade fram olivolja och drog rejält.

– dvs han har tjatat ganska obehärskat om NÄR Äldsta och hennes familj ska komma. Och jag har, allt mer sammanbitet, konstaterat att eftersom dom ska packa ihop sina semesterprylar och städa ur sin lilla stuga och dessutom montera ner studsmattan (som helst skulle torka också), så får det väl ta den tid det tar. Vi har ju ingen annan tid att passa, liksom. Men hans far skulle förvisso inte nöjt sig med ett så svävande besked. På den tiden var maken precis lika irriterad som jag över att hans pappa ringde vårt hemnummer var tionde minut när vi väntades hem från semester. Jag känner mig ibland lite kallsvettig när jag tänker på vad svärfar hade kunnat uträtta om han haft en rejäl modern mobil.

Hur som, så lyckades Äldsta sms:a exakt när jag var i vindsförrådet och hämtade madrasser, och maken hörde det inte ens. Nå ja. Så dom är på ingång. Och jag kom ihåg att baka limpor.

Och nu ska jag göra en liten beräkning och sen börja laga lite mat. Det blir bra.

Och före frukost var jag uppe och bakade kladdkakemuffins.

just nu på att morotsmuffinsen ska kallna, så att jag kan vispa ihop glasyren och vara färdig. I boken står det att det ska bli tolv stycken, jag har sjutton på plåten, och jag tycker dom ser rätt rejäla ut.

Yngste fick en present av Tvåan i går, hon hade köpt Hummingbirds bakbok på bokrean. Han sa generöst att det är lika bra att den stannar här hemma ett tag, han lär inte i första taget hitta ett boende med ugn. Och jag bläddrade. Suck. Fast muffinsen kommer inte därifrån, möjligen inspirationen. Å andra sidan läste jag nyss att det finns bara en sak att äta, som är livsfarlig. FÖR MYCKET. Precis. Och Yngste är ute och springer, själv tog jag den lilla morgonpromenaden upp i kanten av skogen, så fint.

Yngste ringde nyss, hans liv är mer hektiskt än mitt, så det händer inte så himla ofta. Men han kommer med oss hit efter helgens utflykt, vi träffas där och packar sen in oss i lilla bilen. Det blir ett ganska snabbt besök, men det är alltid kärt att se honom. Och eftersom jag vet om det nu i förväg så bäddar jag innan vi åker. Jag hoppas lite vagt att han möjligen kan hjälpa mig lite med tekniska ting, vi får se. Att tala med båda sönerna samma dag är en lyx. Fast man slutar aldrig att oroa sig, att hoppas att det som kan vara skakigt i deras liv ska lösa sig. Men jag gör mitt bästa för att ta ett steg tillbaka, i full tilltro till deras egen kapacitet. Det är mycket länge sen – och alldeles nyss – som jag kunde skydda någon av dom för någonting alls. För mig är det nyss.

Men jag försöker tänka efter vad jag själv gjorde i deras ålder. Med ett milt leende.

När man tar det väääldigt lugnt, så kan man växla tempo. Äldste ringde, dom var i närheten och kunde tänka sig att titta förbi på lite kvällsté. trevligt – och hans första Fars Dag dessutom. Jo då, hyllningarna hade stått som spön i backen.
Men jag kastade mig till coop för lite extra bröd och gästen hade börjat plocka in i diskmaskinen. Nu är allt uppröjt, maken vilar lite tidigare – ‘du väcker mig väl säkert när dom kommer?’ – jo, raring det har jag nog tänkt.
Och jag var angelägen att det skulle bli lite vila eftersom det blev rejält rörigt tidigare i dag. I början, när alla detaljer blev i fel ordning, så blev jag hur stressad som helst och undrade vad i all världen som skulle hända sen, men nu tänker jag att jag kan ändå inget göra. Bara försöka få maken på banan igen och hoppas på det bästa. En dag i taget.

Nu börjar säsongen igen. Tittade på väderprognosen och det är nog dags att börja gräva i garderoben. Det finns ingenting som är bättre än sidenkalsonger. Men jag har väl sagt att jag inte gillar vinter? I kyrkan träffade vi en liten dam, som påstod att hon hört att denna vinter ska bli den värsta. Jag tyckte förra vintern räckte med all snö. Det var svårt för maken att ta sig in i bilen med alla snövallar på trottoarerna. Jag får väl köpa en hopfällbar spade att ha i bakluckan, så att jag kan skotta fram oss. Usch.
Men det är underbart att slippa skotta snö för att komma till brevlådan och att slippa gräva ut garaget. Dessutom är det väl dags för vinterdäck snart. Det verkar mer och mer lockande att gå i ide.

Den minste, nog han väl vuxit klart nu. Hans fötter var färdiga före resten av kroppen. Men nu gäller det att ta steget ut över bokanten. Ömma modren frågade i dag när ansökningstiden går ut. Då blev han lite blek och sa att det var så svårt att hitta. Erbjöd mig omedelbart att hjälpa till, så fem minuter senare kom han ner och hade hittat det han behövde. 15 april.
Men det är klart att det är lite skrämmande att faktiskt vara tvungen att ta eget ansvar. Själv var jag sjutton när jag började. Och inte såg jag nåt annat än vägen framåt. Han har redan fått kokboken, så det ska nog gå bra.
Det är fantastiskt att se sina barn växa upp, så ska det vara. En liten del av mitt hjärta följer med. Men det är inte barnets sak.

Sömnen är konstig, drömmar funderar jag över ibland. Men själva sömnen. Som jag gör nu, somnar så fort jag sätter mig. Nyss en timme som försvann. Att så sällan få sova ‘på mina egna villkor’. Alltid vaknar jag för att någon annan behöver det, maken ska till badrummet, och sonen ska ha frukost. Och jag går inte och lägger mig när jag önskar heller, på ett sätt. Det beror på makens läggtider och mitt behov av en stund ensam efter det. Men så många år av mitt liv som jag aldrig fått sova så länge jag skulle vilja. Märkligt.