Äldste är händig

och praktisk på alla vis och råkar dessutom väldigt ofta vara den som befinner sig i närheten av saker, som bör göras. T ex rör till bevattning av inhyrda betande kreatur. Och dom ägnade han sig åt i dag i närheten av makens morföräldragård. En ganska fullpackad bil åkte långsamt förbi och så småningom vände den väl och återkom och stannade och ut vällde häpnadsväckande många människor anförda av en äldre dam, som energiskt hälsade på Äldste och han namngav sig, vilket hon inte kvitterade med, men däremot så hälsade hon förstås hem till pappa, dvs maken, och nu ville Äldste att vi gemensamt skulle reda ut vem hon var. Rätt lätt, t o m för mig som aldrig träffat henne, eftersom hon medförde att barnbarn som hette Ida, och då var hon alltså själv barnbarn till svärmors faster Ida. Men hon kunde ju sagt sitt namn, men det är påfallande ofta att folk inte gör det, utan med en självklarhet räknar med att alla vet, oavsett att man aldrig träffats förr. Och maken och hon träffades väl senast för trettio år sen, men tiden går ju så fort, jag vet.

 

Det gemensamma arvet

funderar jag lite över. Jag läste i dag ut Erik Wijks bok om sin mamma, jag läste ju boken om hans pappa förut, och det var verkligen märkliga liv. Båda. Hans känsla både av stor närhet och distans till modern är tänkvärd. Och jag tänkte på moderns relation till barnbarnen. Nu bodde hon mesta delen av tiden i Frankrike, men hon var trots allt långa tider i Sverige också. Hon ville vara den som satte guldkant på barnbarnens liv, som gav dom kultur s a s. Så vardag var hon helt ointresserad av. Uttalat så. Det blir ett begränsat liv av det, tycker jag nog. För mig är det sorgligt att våra yttre förhållanden, med makens sjukdom, gör att jag inte kan ha den sorts kontakt jag skulle vilja. Jag skulle nog vara bättre på vardagliga tråkigheter. Lite skoj emellanåt ändå.

Och det var roligt när min kusin skrev om våra gemensamma morföräldrar – hon hade vid något tillfälle bott en kortare period hemma hos dem, och det hon mindes klarast var att hos mormor var man tvungen att torka sovrumsgolvet varje dag. Tjo. Men hon berättade att när hon läste i Uppsala hände det att morfar kom, och då bjöd han alltid ut henne på lokal. Och jag kan se morfar framför mig, elegant och med cigarr, stolt över dotterdottern.

 

Det här släktprojektet

lovar gott. Jag fick just ett mail från min kusin, som jag skrev ångbrev till. Hon skrev så trevligt och blev tydligen glad för den här kontakten. Helt plötsligt har jag en kusin! Jag pratade kort med henne i telefon för femton år sedan, och dessförinnan var det ännu längre sen. Till skillnad från maken, som bara har två kusiner, så har jag ju egentligen många, men jag har ju inte alls haft kontakt med någon på evighet. Och denna kusin och jag har ju inga ekonomiska anledningar att få konflikter, det underlättar. Jag tycker bara det är roligt att få lite minnen delade.

Jag vet att jag googlade hennes namn för ett par år sedan och hittade då ett foto där hon vunnit en seniorgolftävling. Hon såg precis ut som sin mor, som jag tyckte mycket om.

 

Jag startade lite

– men jag kom inte så långt. Mammas äldsta syster, hon var knappt ett år yngre än mamma, var relativt exotisk när jag började nysta i minnet. Undrar vad barnen tänker, jag kollade runt lite på nätet och hittade en av kusinerna, tror jag. I Trosa. Nånstans ska man ju bo. Fast moster lyckades under sista delen av sitt liv vara gift med en minst 25 år yngre spanjor och under en tid bodde dom i Spanien, om jag fattade rätt.

Fast jag tänker rentav att när jag kommer ner till den näst yngsta systern, som har en dotter som jag inte heller haft minsta kontakt med på årtionden, så kunde jag kanske kontakta henne och höra om hon har nån sorts minnen.

Det visade sig ju när jag satt och pratade med värdinnan jag åker till ibland, att hon hade känt en kusin till mig. Världen är inte särskilt stor ibland. Det ska man komma ihåg.

 

Sällskapslivet

är trevligt och jag påstår inte att det beror på det att jag somnade nyss, jag har ju en tendens att somna när jag sätter mig ner, så det var tur att Äldste ringde nyss. Han behövde få tag på ett telefonnummer, händelsevis till släktingen vi sällskapade med under eftermiddagen. Vi hade en trevlig eftermiddag, trivsamt faktiskt. Makens kusin bor inte alls långt från oss, men det har av olika skäl inte blivit av att vi umgåtts alls. Jag kan bara hoppas att det kan bli av fler gånger. Sen hade han med ett par bilder av sin och makens gemensamme morfar, död långt innan nån av dom föddes, och jag fick anstränga mig för att inte spontant säga det alldeles uppenbara, för han var så enormt lik maken – eller snarare tvärtom – att det var nästan konstigt. Och mormorn brukade ta makens händer och säga – ‘du är så lik Kalle, here lille’. Arv och miljö är märkliga saker.

 

Den ostliga vinden

tjuter på. Men vi tog oss ut i skogen, maken, svärmor och jag. Och svärmor kokade kaffe och dukade och fixade. Och sen bytte hon duk i det stora rummet och plockade bort fönsterstaken och jag klättrade upp på en stol och monterade ner adventsstjärnan. Jag tyckte det var bäst att jag gjorde det. Och makens morbror hör nästan ingenting, verkligen, och då hade han ändå fått tillbaka sin egen hörapparat, fast han kunde inte ställa in den och den pep oavbrutet. Men hålla koll på fåglarna som han matar utanför fönstret, det gör han. Och han konstaterade att högerhandens ringfinger – som han fick in i vedklyven för några år sen och kapade yttersta leden på – är väldigt köldkänsligt numer, och vänsterhandens pekfinger som är stelopererat sen han slet upp det på en spik är också lite känsligt. Tummen på högerhanden är också lite illa hanterad eftersom han och svärmor skulle mangla linnedukar när dom var tio och åtta och han lyckades slå sönder tummen i sammanhanget och då fick han ligga på sjukhus den julen. Lille vännen, det var inte roligt, sa han.

Och på hans födelsedag senare i veckan kommer grannarna och har lovat att han behöver inte ordna nåt, dom fixar. Bra. Och i övrigt noterade jag att det brukar finnas många bilder av vänner och släktingar överallt och på något mystiskt sätt har det skett ett utbyte, praktiskt taget alla bilder nu föreställde syskonbarnbarn från en gren av familjen. Det gäller att pinka in revir, lite subtilt så där.

 

Full fart och full volym

var det under eftermiddagen. Vi kom i väg precis som jag lovat, fast maken blev lite häpen över att vi inte hämtade hans mamma, han rörde ihop det lite. Vi skulle ju hämta henne, fast ute i skogen. Nå, vi kom dit. Och man får liksom anpassa taktiken till situationen, det har alltid varit hög volym på diskussionerna där, den som skriker högst brukar vinna. Så maken försöker samma nu, men det fungerar inte längre. Morbrodern hör så himla illa att det är bäst att vänta tills han slutar prata, för han hör ändå inte att nån försöker ta sig in på banan. Maken var inte riktigt beredd att anpassa sig.

Och maken och hans lilla mamma blev osams om maken hade varit med när en avlägsen släkting var hemma från Amerika när maken var tio år. Maken påstår att det finns fotobevis på saken. Jag gissar att svärmor med det snaraste kommer att undersöka saken.

Och hon hade klivit upp vid sex i morse och före tio hade hon bakat hundra bullar. Den takten kommer inte jag att hålla i hennes ålder.

Och på hemvägen missade jag ett rådjur, tack och lov.

 

Svärmor ringde

nyss igen. I morgon ska vi hämta henne (hah! hemma???) och ta en tur till makens åldriga morbröder för kaffe på maten. Eftersom en majoritet där behöver hörapparat kan det bli spännande. Dom är ett par fantastiska ungkarlar som fortfarande bor i föräldrahemmet, många jämnåriga kvinnor försvann till städerna, så det blev inte så många kvar – inte tillräckligt många i a f. Morbröderna är sociala och roliga och lever ett intensivt socialt liv i skogen, faktiskt. Då och då stönar nån av dom ‘om det inte var så mycket folk hela tiden utan man fick vila sig lite också’ och nåt ligger det i det.
Så i morgon är det vi som kommer. Ena morbrorn är väldigt duktig i hushållet, bakar och lagar god mat. Andre morbrorn ligger helst på soffan, röker och tittar på tv:n. Då och då går han ut och jagar hare eller älg.