med själva mammograferandet vet jag förstås inte. Kvinnan som hanterade maskinen verkade kompetent. Men alla mina kringaktiviteter fungerade strålande. Jag lyckades hitta central parkeringsplats – och hade pengar – och rusade till bh:affären, där en ny kraft hjälpte mig. Otroligt duktig ung kvinna, med många stora tatueringar, visste precis vad hon skulle hämta och hur det skulle se ut. Dyrare än Lindex, förvisso, men jag kände mig inte som en strandad val i provrummet och jag gick därifrån lite smålycklig.

Och efter fotograferandet – f ö ett knökfullt väntrum, med flera jag inte hade nån större lust att diskutera livet med, och tidningarna som erbjöds var Svensk Dam och Svensk Jakt. Japp. Och mammografin var enda verksamheten. Inte många läste Svensk Jakt, kan jag säga. Iofs inte jag heller, det har jag väl inte gjort sen jag var tolv och bodde hos föräldrarna. Om det var riktigt ont om nåt läsbart kunde väl Svensk Jakt locka. Då. Men efteråt svängde jag förbi jätteköpcentret, för i början av sommaren såg jag stolsdynor där som jag nu äntligen lyckats bestämma mig för. Men dom fanns inte längre, det såg snarast ut som om butiken tänkte börja ladda för jul om ett par veckor, och stolsdynor var tydligen sommar. Själv sitter jag minst lika mycket på vintern, men det är kanske en individuell variation hos mig. Men fina marmelader var det ständigt säsong för i den butiken.
På parkeringen utanför ropar någon mitt namn. Nån jag tänkte på i går, vi brukade ha kräftskivor tillsammans i många år, men livet har skvalpat på så att det inte blir längre, bl a har just hon flyttat en bit. Men jag blev så himla glad att hon såg mig och ropade. Vi stod och pratade en lång stund, dvs om jag inte hade haft ängslan för maken nånstans i bakhuvudet, så hade jag bett henne gå med och fika. Men nu blev det så här. Och vägen hem gick bra, frånsett att på ett ställe stod en bil där en kvinna stod hukad i dikeskanten bredvid en annan kvinna som låg ner. Bilen framför mig svängde in till dom, jag kan bara hoppas att allt ordnade sig, det är knappast nån idé att en icke-sjukvårdskunnig till – dvs jag – stannar och tar upp plats.

har nu blivit kväll. Maken vilar, välförtjänt.
Tvåans tåg kom i rätt tid, och vi tog oss i väg. Blåst och regn, men ingen snö. Och svärmor, i kamelhårsulster och en fin liten svart pillerburkshatt som hade klätt Jaqueline Kennedy och som klädde svärmor utmärkt också. Framme i kyrkan satt vi oss med visst besvär, fel håll för maken att gå in i bänken – och sen kom entreprenören och föste oss bakåt en bänk. Ganska komplicerat, kan man säga, maken skulle ut ur bänken, jag skulle hålla reda på hans käpp, flytta på ljuset som fanns i bänkryggen, hålla i våra två program och min ros, och mitt i alltihop lyckades maken trampa på min hand så att vänster ringfinger svullnade upp. Lite lätt kaos, och jag sa till entreprenören att han kunde flytta på sig. Men han stod kvar och kollade så att vi verkligen flyttade på oss – åtminstone antar jag att det var det han gjorde, för han hjälpte inte till alls och sen muttrade han dessutom åt mig att jag var oförskämd. Hejsan. Så han blir inte anlitad av den här familjen när vi kommer att behöva. Mycket adrenalin forsade där.
Men det var en fin, ljus och värdig stund. Mycket duktig sångsolist dessutom.
Sen höll kortänden av graven på att rasa ihop eftersom det var så blött, antar jag, men vi klarade det också. Och jag gick tillbaka in i kyrkan, klädde på maken jackan, hämtade bilen till porten, skjutsade honom till församlingshemmet där vi skulle äta. Tvåan skaffade oss sittplatser och sen fick vi god och varm mat. Behövdes efter stormen ute.
Mitt i behövde jag skjutsa Tvåan till hennes tåg, så vi avvek diskret och passade på att gå till hennes svärmors grav.
Och sen var jag tillbaka lagom till en bit prinsesstårta.
Tillbaka hem med svärmor och maken och sen kastade jag mig ut i mörkret och hämtade den färska skinkan som ska börja saltas in i dag.
Och nu tittar jag bara rakt framför mig. Och jo tack, handen klarade sig, jag har ett skrubbsår på v ringfinger, mellan ringarna och handen s a s, men det är inte så farligt.

Hemma sedan fyra timmar. Det har gått utmärkt med resandet. Upp var det hur enkelt som helst – fast dels började det snöa en del, och så blev det jättekallt. Första kvällen -16, men lilla bilen har bara tuffat på. Fast varje morgon, och efter varje stopp nånstans har jag fått borsta snö och skrapa is, och för maken har det varit rätt jobbigt med alla snövallar som skulle forceras från bil till trottoar.
Hotellet funkade utmärkt, vi fick rum på nedre botten, allra närmast ingången med handikapptoa, och frukosten var på andra våningen med hissen nära oss och matsalen. Utmärkt frukost dessutom, och dygnet runt tillgång till kaffe/té, frukt och choklad. Vi kommer att bo där fler gånger.
Sen var det förstås så – vem hade trott nåt annat – att kameran var totalurladdad när dopet skulle börja. Jag hade laddare med mig, men den var på hotellet. Man ska kolla innan, jo visst, visst. Och på söndagen var den laddad, men då hade jag tänkt att maken skulle vila lite mellan Högmässan och lunchen så kameran var på hotellet. Och vi blev hastigt och lustigt bjudna på kaffe till vänner, så det blev ingen vila för maken och ingen kamera. Men i morse tog jag ett par bilder, som jag möjligen lägger upp lite senare. Nu har jag inte sett lilla minsta sen i somras, men jag blev bara så häpen – hon är så lik Sus lilla Alva att ni kan lika gärna titta på henne. M a o – hon är hur söt som helst!