– just nu, Yngste och flickvännen. Hon är betagande söt, väldigt rar. Så vi får väl hoppas att det blir bra. Tyvärr regnar det och ser rätt tråkigt ut här, men sånt är livet. Och Yngste verkar väldigt glad och avslappnad.

Fast för min del känner jag mig lite trött nu, det är väl rimligt. Jag vaknade till i natt efter en timmes sömn och hade absolut för mig att jag skulle gå upp. Maken sov, för en gångs skull, hela natten. Och sen vaknade jag till vid halv sju, maken sov fortfarande, och då lade jag i en maskin tvätt. Och trots detta vaknande så blev det ändå lite hektiskt till kyrkan. Minuterna försvann snabbt på slutet.

Jag har frusit in det som blev över av pajerna och samtidigt tagit fram det som ska ätas i morgon. Ständigt denna mat.

Annonser

– det snöar inte. Och morgon blev det efter en natt som kunde innehållit mer sömn, fast jag är ju lyckligt lottad som inte har så intellektuellt krävande uppgifter. Det är i det här läget som det är underbart med rutiner. Men jag kan anpassa mig lite grann, i kväll är det t ex inte mässa i kyrkan i skogen, det blir i morgon i stället av praktiska skäl.

När jag har borstat tänderna ska jag sätta mig och läsa mer om fattigdom och utveckling i Asien, han kommer väl till Afrika sen, antar jag. Men det är intressant att läsa det som breddar ens bild lite mer än snabba snuttar i nyhetsprogram. Han är ju äldre än jag, Lasse Berg, men han speglar en dåtid som jag delvis känner igen, engagemang och entusiasm, och för all del ibland naivitet. Och jag minns när man lärde sig om hur fantastiskt Tanzania fungerade, att Sverige gav mindre i bistånd än vi köpte vispgrädde för, när vi antog ett upprop om att biståndet borde höjas till 1%. Världen har inte blivit mindre komplicerad sen dess, men något om hur det ser ut numer kan jag väl lära mig.

– det är mörkast före gryningen, varje moln har en silverkant, ja ja ja. Jo. Fast inte alltid då. Och just nu snöar det igen.
Och jag är så trött på välmenande människor som säger – ‘men skulle du inte kunna…?’ och så nån totalt världsfrånvänd idé, där inga praktiska förutsättningar finns. Och när jag, förblindad av trötthet, fräser ifrån så är det förstås jag som är busen. Som inte kan vara tacksam över omtanken – ‘jag ville ju bara väl’. Och då håller jag trots allt till mig och säger inte – ‘skit i det du. Hade du inte gjort, sagt och skrivit en del av vad jag fått ta emot de senaste åren, hade det faktiskt varit lättare’. Men jag säger inte det.
Men jag funderar över hur olika vi ser på det här att ta ansvar. Andra tycks mena att det är viktigast att synas och höras, det är ju populärt numer, syns du inte finns du inte liksom. Men kan man synas är man viktig. Och duktig.
I’m not a smiling person. Tydligen. Fast det händer att jag ler mot dagen som kommer.