ändå på nån sorts sol och värme framåt. Jag köpte ju nya glasögon förut och kompletterade med ett par vanliga, något billigare, i stället för slipade solglas, som jag tog förra gången. Jag tyckte det blev opraktiskt när jag behövde använda dom när dom vanliga kraschade vid två tillfällen, men jag har känt att det ändå behövs solskydd t ex när jag kör bil i motljus. Så under pausen där när man bytte till sommardäck, så gick jag bort till optikern och hade med mig extraglasögonen för att kolla om det fanns någon sån där lösning med påhäng. Och det fanns det, en sort som passade nästan perfekt på extraparet, så nu är jag beredd på soliga dagar. Smidigt ändå, även om det förstås inte var helt gratis. The best things in life are free and worth every penny, ungefär så.

blev jag kanske av det där live-shoppandet. Möjligen lyckades jag klicka hem två julklappar här på eftermiddagen, det är bara att hoppas att posten sköter sig.

Och så fick jag veta att fina Värdinnan har tänkt sig glögg-party också, det är intressant för mig att komma ut i världen. Fast i morgon kväll ska vi gå på en liten föreläsning om kläder, jag var med om den första förra gången, medeltiden var det då. Och förra veckan hade tydligen nån som jag kände lite förr i tiden, gått hem i mittpausen med det uttryckliga målet att se adventskalendern. Mänskligheten är lite obegriplig ibland.

betydde sol när jag cyklade till och från maxi. Hurra. Och jag tog mig igenom den desperata hopen. Det verkade som om alla fått veta att all mat kommer att ta slut i kväll. Jag medger att min nota också var lite högre än vanligt, men jag räknar med att det motsvarar ungefär fyra vanliga dagar ändå. Fast i morgon måste jag handla grejor till sonens tårta på söndag. Han vill inte ha nåt särskilt, han fyller år, men tårta blir det i a f. Och han vet inte riktigt vad han gör i helgen, men jag gissar att han vet det efteråt och det är väl bra så.
Det är enormt skönt när allt är inplockat på rätt plats i skåpen och jag kan sätta mig i frid på uteplatsen. Trött och tacksam. Och inga särskilda planer för helgen. Lugn och ro. Ingen midsommarstång för oss. Inga små grodor.

Ett av många. Och det har ingenting med dig att göra, du som var den förste som lånade mig en mac i ditt dåvarande arbetsrum ett par steg ner, då för länge sen. Utan någon annan. Någon annanstans.
Och jag förstod det alldeles nyss och blev rasande.
Jag är en ganska reserverad person irl, men jag tror att många av oss har stora likheter. Många av oss har sår. Är man människa kan man bli sårad. Jag tror att man fungerar bättre om man strukturerar problem. Men att lägga sitt eget schema på någon annan, som inte bett om det, kanske inte alls fungerar. Jag visade sorg och svaghet för någon som trodde att det betydde att vi skulle vara lika på ett sätt som jag inte kan känna igen. För mig är en väsentlig skillnad att jag inte har behov av att tala om för någon att jag är en stark kvinna. Har jag den styrka som behövs i en given situation så finns den där. Jag jämför mig inte med andra. Jag kan vara svag och jag kan vara stark. Jag hjälper den som vill, jag tar emot hjälp som ges med öppen hand och frikostigt hjärta. Men ingen ska klappa mig på huvudet för att ‘vi är så lika’. Att komplettera varann kan vara gott nog, att identifiera sig kan vara knepigare. Det är svårt att vara människa. Inte alltid, men rätt ofta. Och just nu drar jag en egen liten cirkel runt mina fötter. Att låta likhet vara likhet, att låta olikhet vara berikande eller nånting – men olikhet är det.
Virrigt? Må så vara, men jag är inne i en liten tankeprocess ett par dagar nu. Och jag vill inte såra någon, men jag har skyldigheter mot mig själv också. Den konstiga bruna lilla obetydliga skalbagge som är jag.

blev som det blev. Maken ska ju hämtas 14.30. Och jag satt i godan ro här hemma, när jag plötsligt såg att klockan minsann var ett par minuter över halv. Totalt borta. Men jag kastade mig snabbt iväg. Någon hade tagit på honom jackan och han var lite planlöst på väg mot ytterdörren, men jag kom – visserligen 5 min för sent, men jag kom. Sen lite kaffe, och jag sen till jobbet också. Väl där kom jag på att bilen fortfarande stod kvar framför porten. Men den kunde jag flytta efter jobbet.
Tiden är inte min vän, jag börjar ofta på nånting, men jag har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta, eller också tappar jag bara styrfarten.
Och jag skulle skriva ett lite formellt mail i dag och kollade på ett liknande jag skrev för ett år sen. Hur det var, så fastnade jag i en del annat som jag skrev förra senvåren. Fantastiskt fina svar jag fick, omtänksamma och varma. Allt det är borta nu, guldet blev till sand.
Ett enkelt vanligt liv, tack.

Just nu läser jag P O Enquists bok som heter så. En titel, som jag gillar mycket. Livets alla krokvägar. Och i morse läste jag en intervju med Sanna Lundell i SvD. Den gemensamma nämnaren är alkoholism.
Många har ett personligt förhållande till alkoholism, antingen som utövande, anhöriga, medberoende. Jag hade det i min närhet till slutet av oktober 2000. Då dog min periodalkoholiserade bror. När jag satt ensam vid hans öppna kista i ett visningsrum i krematoriet var det alldeles för sent att göra något för honom. Men jag bestämde mig för att aldrig mer blunda, att alltid stå upp för sanningen, om och när det skulle vara i min närhet. Jag tror inte att det är just min uppgift att bedriva alkoholistvård i större skala, men jag har mina kunskaper med mig, det jag sett, det jag vet, det jag kan.
Någon i min närhet började mycket senare att förändras, vredesutbrott gentemot andra och mig, brist på koncentration, känsloavtrubbning, stor trötthet – ja,allt förklarades av den stora tröttheten. En vacker dag, råkade det vara, stod jag där bredvid någon som stank sprit, inte kunde hålla koll på blicken, inte kunde knäppa sina kläder. Jag knäppte och beordrade sängläge. Dan efter sa jag som det var ‘nu får du bestämma dig – det är sanningen som gäller mot mig f o m nu, antingen står du för den eller också har vi mycket minimal kontakt i fortsättningen. Tänk över det här i två timmar’. OK, efter två timmar sa X att sanning var bra.
Men sen dyker förstås dom medberoende, dom som inte ser, dom som säger ‘men X har själv sagt att h*n inte dricker’, upp som svampar på hösten. Och självklart återgår X till den tryggheten, dom som kan duperas, dom som tror att en alkoholist nödvändigtvis sitter på en parkbänk med slitna och spydda kläder, dom som blir djupt chockerade över att jag kan påstå nåt så hemskt om X. – ‘X har inga problem alls, om h*n har det beror det på att du kräver så mycket tid, att du är så besvärlig’.
Enkel lösning, om man nu bortser från att X inte precis slitit ut sig i min närvaro det senaste året, så där fanns knappast sanningen. Och jag tycker inte att det är skamligt att ha råkat i ett beroende, men det är skamligt när omgivningen hjälper till att kamouflera.
Så därför läser jag P O Enquist, för att få veta mer, lära mig mer. Att han dessutom skriver så vackert gör mig lycklig och tacksam, bara för det. Och för att han tog sig igenom. Ett hopp.

Jag slog mig fram till telefonen två ggr t o m, senast nu i mörkret med äldsta väninnan. För jag ville testa en idé på henne. 17-19 april är maken och jag på liten utflykt, bara 1 tim 45 min från Uppsala, enligt eniro. Så söndag em åker vi dit och sover hos ä väninnan och kan hälsa på Äldsta, praktfullt gravid, svärsonen och lilla Pussgurkan. Sen återvänder vi hit under måndagen. Maken vet inte om sin lycka än, men jag hoppas han tycker det blir bra.
Och den exotiska upplevelsen under telefonsamtalet var att dom hade skype på, så jag hörde Äldstas svägerska tala från Colombia, där hon bor. Märkligt och fantastiskt. När Äldsta var länge i USA funderade jag på att vi skulle skaffa fax, men nätet är smidigt.
Ä väninnan talade allvarsamt med mig om att jag bör se till att ordna avlastning. Jag försäkrade att hon inte var den första som tagit upp det, men att det inte är så enkelt i praktiken.