I min egenskap av farmor ska jag hämta lilla nästminsta från förskolan i eftermiddag. Det finns enbart en bil i hushållet fn och Äldste åker med makens åldrige morbror till en inte så väldigt närbelägen vårdinrättning. Så då får jag – stor tacksamhet från min sida. Och Äldste skickade en bild på hur hon såg ut när hon försökte komma över sin första missuppfattning att farmor skulle komma redan på morgonen, hon var inte nöjd. Raringen.

Vi får ta lunchen en kvart före vanlig tid och det kommer att gå utmärkt.

Sen funderar jag – en vän har skrivit en intressant bok där bl a släktforskning får liv. Och det slår mig att jag vet inte särskilt mycket om min ens närmaste släkt. När man sysslat med kyrkobokföring blev man=jag lite trött på ivriga släktforskare, på den tiden fanns inte nätet att tillgå, så dom fick skriva eller ringa till pastorsämbetena, som på den tiden hade tjocka böcker i mängder, numer inlevererade till olika landsarkiv. Men jag kunde ju i all anspråkslöshet börja med att teckna ner vad jag minns och gå vidare därifrån.

– nästan i ett streck för min del, och maken sov rentav mer. Tacksamhet för det.

Och det regnade lite stillsamt när jag gick till coop för att få hem lite mjölk till gröten. Och maken har rakat sig och tagit sin lilla promenad på svalgången, han börjar bli lite bekant med damen näst längst bort. Vi hade en sån där underlig diskussion efter rakningen, jag sa att det är rimligt att man använder det rakvatten som snart, men ännu inte, är slut först. Och maken tycker att jag är underlig, han hade ju kämpat så för att få av locket på nya flaskan. Just det. Den andra ska användas, den där locket inte är påskruvat. Men jag är underlig.

Och nu ska jag sätta mig och fundera på vad vi ska äta de närmaste dagarna. Jag vet förstås inte hur sonen tänker med sitt ätande, i går gjorde han och en kamrat en utflykt till östra kusten och åt på italienskt matställe. Lycka. Men det blir jordgubbar, det är säkert.

eller så, tog dagens matlagningsinsats. Att skala två potatisar, klyfta, lägga i form, ringla olivolja över och så in i ugnen. Fast så kan det ju inte vara hela tiden. Men i dag.

Och i går när jag hade lagt ihop Coelhos bok kände jag mig lite övermätt där också. Manuskriptet från Accra var bland det bästa jag läst (har inte skaffat den än, men det blir i veckan, tänker jag) men det är inte alltid säkert att man snabbt ska tratta i sig en författares hela produktion. Det har jag visserligen inte riktigt gjort, men jag tror vi tar en liten paus nu. Jag har uppfattat att hans och min syn på reinkarnation diffar lite och hans sätt att uttrycka Guds väsen är andra ord än dom jag skulle använda. Men alla tycker inte lika, det är inga problem, men det är känslan – lite som när jag var mycket ung och hade läst Sinuhe, egyptiern av Mika Waltari och sen plöjde alla, jo alla, böcker han dittills hade skrivit. Och många var rätt lika, om man ska säga som det är. Kanske inte riktigt som Barbara Cartland – det vet jag förresten inte, eftersom jag inte läst nåt av henne – men samma historia berättad ur lite olika vinkel. Då behöver man en liten paus.

Och i dag är det riktig söndag, bra. Kristi Himmelsfärds dag blev det lite konstigt när vi skulle äta och det inte var ‘På minuten’, men i dag ska det väl vara som vanligt igen. Vi åkte till närmaste kyrkan och maken gladdes över postludiet, nåt kraftfullt av Bach. Själv tycker jag att just den här söndagen, mellan K H-dag och Pingst är så laddad av väntan och förväntan, de oväntade gåvor Gud ger om vi har tålamod.

Inte var det ‘På minuten’ – utan någon som spelade äldre svensk musik, typ Göingeflickorna. 

kvar på parkeringen. Man kan gå över och nästan känna fast asfalt under fötterna.

Och alldeles snart ska maken och jag åka och äta lunch hos vänner. Jag är inte riktigt säker på att jag hittar, men maken är övertygad om att han gör. Det känns stabilt. I går var han väldigt bekymrad över hur vi skulle göra med vår lunch här hemma, om vi skulle äta den innan vi åkte eller när vi kommit hem. Och jag försökte säga att vitsen med att vara bjuden på lunch är att man äter där. Men lilla växelloket i hans tankvärld körde på stoppbocken några gånger där, kan man säga. Och det slutar som vanligt i dom lägena med att jag säger – ‘du, nu slutar vi prata om det här’. Så det blir spännande om vi kommer fram, mitt lokalsinne har alltid varit uselt.

Och solen strålar. En vacker dag att fira födelsedag på, både om man är alldeles nyfödd och om man, som vår vän, är betydligt äldre. Torsten har namnsdag och Torsten i mitt liv är död sen länge. Må han vila i frid. Så roligt vi hade.

Nu är det i o f s inte fler än fem, men dom är nu ordentligt burna från vinden till lägenheten och provade så att alla lampor lyser. Dom vita fejkjulstjärnorna i sina röda krukor har ställts upp i hyllan på inglasade balkongen. Adventsstjärnorna är ännu inte testade – det finns gränser för vad man hinner en mörk dag.
Och jag fick tag på en människa som kunde hänga en plastpåse med en plutt till makens käpp på sin dörr. Hurra. Jag bad också om en sorts svart gummisnodd, men där fungerade det inte. Jag fick nån liten svart remsa i hårdplast, men kära nån, en svart resårsnodd kan jag väl till nöds åstadkomma själv då. Inte lika proffsig förstås, men det hade varit värre om käppskon hade varit fel.
Så nu blir det spenat- och ostfyllda cannelloni i tomatsås.

Sitter just och väntar på att min medicinman ska ringa och fråga hur jag mår. Jag tror jag mår bättre. Om det är pillren eller sommaren som kom på kort (?) besök vet jag inte, men bättre är det nog.
När jag känner att tankarna börjar gå åt fel håll, så klipper jag nu bättre. Fast det hade varit bra om jag inte bara stängt av väckarklockan i morse. En av de morgnar i veckan jag måste vara på mitt andra jobb. Men maken fick avstå från att läsa tidning vid frukosten, och så vet jag att jag måste andas in och ta det lugnt med hans rutiner för om jag försöker säga att det är lite bråttom så går det mycket sämre.
Så i rasande fart plockar jag fram hans tandborste med tandkräm och tandtråd, och stökar utanför när han rakar sig så att jag kan ta på honom sen. Det måste vara ganska märkligt för honom också att behöva hjälp med så mycket praktiskt. Men i rätt tid var jag, och jag fick en ny, eller i a f bättre skrivare i dag.