och öronlappar och sadelskydd på cykeln och sidenlångkalsoner under kastade jag mig oförfärat ut i omgivningen. Och sen var det lite stirrigt när jag äntligen tagit kölapp vid postdisken och jag skulle hiva upp telefonen ur fickan för att få tag på paketnumret och självklart tappar jag telefonen i stengolvet och den far i tre olika delar åt alla håll, tack och lov nästan ingen kö ändå, så jag får förtvivlat pressa ihop den igen och trycka på den och trycka låskoden och jo då, den var lite sur, men den behagade spotta fram numret. Och jag fick mitt paket. En gigantisk låda för makens enkla rakvatten och min lilla kräm med solskyddsfaktor 40.

Och om någon undrar, det här med gravstenen har varit mentalt obekvämt. Jag är enda anhörig, jag är ju det. Mina äldre halvbröder är döda, den ene åt ihjäl sig och den andre drack ihjäl sig. Och om någon tycker att det låter opassande så visst, men det är en kort och korrekt beskrivning. Och den äldste skulle aldrig i livet ha betalat något för nånting alls, den saken är klar. Och jag hade verkligen önskat att den yngre hade fått vila i just denna grav, men den kvinna han var gift med i ett par korta, ganska olyckliga månader, framhärdade i att han skulle kremeras och strös i minneslund och hon hade ju den juridiska rätten att bestämma. Så att jag skjutit upp det här har många skäl, alla är inte rationella. Det finns mycket mörker bakom skenbart enkla beslut ibland.

är det inte säkert att det blir bättre. Eller ens som det borde. Och jag kommer inte att länka till någon jag skriver om nu, för min bekvämlighets skull, kanske.
Regnnatt, som ofta skickar mig kommentarer som gläder mig obeskrivligt, har skickat mig en Rosenaward – för att jag ger henne en glimt av min verklighet. Av många skäl känns hennes ord som en belöning – att någon kan se att det är en glimt och att det är en verklighet.
Uppdraget som följer med är att dels berätta varför man bloggar, och dels vilka bloggar man läser.

Och jag tänker efter – jag vet förstås hur det började – älskade vännen irl Hosanna hade en blogg, som hon av olika skäl senare tvingades stänga. Hon skrev så otroligt bra – och vi var inte nära vänner när jag började läsa där, men jag skrev mail med kommentarer till henne och hon uppmuntrade mig att kommentera på bloggen och så småningom, i juni 2008, sparkade hon rent praktiskt igång mig. Och jag hade en stödjande omgivning i mitt liv, men skrivandet hade en lockelse i sig. Makens sjukdom och mina egna nojor är förstås bakgrunden. Det jag ständigt sliter med. Den stödjande omgivningen krackelerade ganska snart efter det att jag börjat blogga, det berodde förvisso inte på mitt bloggande, inte så – men senare blev mitt skrivande ett problem för delar av min omgivning. Vid något tillfälle ringde någon och krävde att jag omedelbart skulle sluta skriva och radera allt jag skrivit. Och satte andra att läsa valda delar och komma med mycket nedsättande omdömen om mig som person. Det inte bara sved, det brände. Hål i hjärtat. Jag blev lite paranoid där, men jag bestämde mig för att fortsätta skriva en öppen blogg. Här är jag, jag försöker varje dag att vandra inför Guds ansikte, att hålla Orden, att vara så sann jag kan. Det får räcka så. Den som inte ser det, får vandra sin väg.
Och en del av det skrivna speglar stor förtvivlan, svek, sorg, trötthet över alla gränser, ilska. Och annat skrivs med stor glädje, tacksamhet, förundran över godheten, med ett stilla hopp, med en kärlek som räcker mycket längre än jag förmår.
Ibland funderar jag över mina läsare, inte enbart när jag tittar på statistikens underliga orter, lyckligtvis för det mesta platser jag aldrig besökt – för jag tror jag gör mig bäst i skriftlig form s a s. Några som läser har jag träffat, Osloskånskan och Karin, både skriver bra. Och jag älskade båda omedelbart, vi kände ju redan varann, kunde hoppa över ett inledande socialt nosande. Men jag undrar varför i all världen någon vill läsa just här. Att jag vill skriva är en annan sak, det primära är att ordna upp tankarna, för mig fungerar det bäst om jag tänker efter vad orden står för, vilka känslor som egentligen döljer sig. Jag lär mig själv mer om mig. Och sen vet jag att det häpnadsväckande inträffar – andra människor kan se det jag inte själv ser, kan trösta mig, kan vidga mina vyer, skaka om kalejdoskopet.

Och nu blev det här drygt 500 ord, i vanliga fall brukar ett inlägg vara 120 ord så där. Så nu måste jag ge maken hans medicin. I morgon berättar jag vilka bloggar jag läser. Det blir kanske ännu fler ord.

Då, för sex år sen i morgon, satt vi efter lunchen, maken och jag och vår gäst, och drack kaffe och rökte efter lunchen.
Det var nästan svårt att tömma askkoppen med hans sista cigarr på måndagskvällen. Jag åkte från sjukhuset på måndagen ner till mina svärföräldrar för att berätta att han var sjuk, och jag gick också in i tobaksaffären och köpte tre askar gula Cafe Creme till mig – alltid köpte jag en annan sort, en blå ask, till maken. Så kvinnan bakom disken sa – ‘inte en blå till maken också?’ – ‘nej, han har slutat’ sa jag – och visste att nästa gång jag gick in där, skulle hon veta exakt vad som hänt.

Det var rubriken på SR:s hemsida förut idag, men bild på en man som tatuerat ‘MAMMA’ på armen. Numer är ju tatueringar vanligt, det ligger en verkstad i mitt kvarter t ex. Men jag tror inte det för min del.
En av mina bröder gick till sjöss som mycket ung. Han kom hem med tatueringar. Bl a en naken kvinna på bröstet. Inte helt genomtänkt tydligen. Nästa gång han kom hem hade hon svart bikini. Och sen förvandlades hon till en väldigt avlång ros med grönt bladverk. Han hade rosor och grejor på armarna också, så han gick med ordentligt nedkavlade ärmar nästan alltid.
När han var död åkte jag 40 mil och satt en halvtimme ensam med honom i visningsrummet och tog adjö. Han hade vit skjorta, som han verkligen avskydde, och ärmarna var inte neddragna. Det var så besynnerligt och fel. Sen klev jag in i bilen och åkte 40 mil tillbaka.