När jag ska ringa någon, så är jag ju djupt övertygad om att dom förmodligen är på väg till toa eller iaf har något väldigt roligt på gång, som jag ringer och avbryter. Det är en lätt tvångstanke jag har. Fast professionellt har jag inte samma hämningar, tack och lov. Men det kan finnas lite motstånd där också. Nyss tog jag mig samman för att ringa det första av ett antal samtal som jag måste få ordning på. Upptaget. Snopen känsla, när jag nu laddat. Fast jag är inte dum så, så jag fattar att jag måste ringa upp igen. Och då fanns det en tjänstvillig man i luren, vi kom överens och det var bra. Inte billigt, men bra. Och så var det dags för nästa samtal, dom måste tas i en viss ordning för att det ska gå att samordna i slutet. Och då säger en mekanisk röst att telefonen inte är i bruk (eller nåt liknande) och då sitter jag där. Beror det på att hon stängt av den eller slängt den i sjön? Kommer jag att komma fram senare under dan? Nånsin?

Fast jag hinner nästan glömma telefonfobin under tiden. Temporärt.

Och jag tillägger att jag svarar själv i telefon, i nästan alla lägen, med stor entusiasm. Bara så ingen drar sig för att ringa mig. Det går utmärkt.

Ständigt. Här hos oss. Maken låg i sängen och tyckte det var läge att börja prata bilbesiktning. Ett av dessa ämnen som jag inte orkar, där han kan tjata hål i huvudet på mig. När och var och hur. Jag förklarade att det ordnar sig och att jag inte orkar och gick ut ur rummet. Men han håller fast i ämnet – ‘det är väl ett gemensamt ansvar?’ som han säger när jag kommer tillbaka. Nej, det är ju inte det. Jag ska hålla reda på, jag ska beställa tid, jag ska åka dit, jag ska åtgärda om det behövs. Det är nu rätt länge som det varit så, tycker jag. Men han vill ha ansvar. Vackert så, utifrån sett, men inte för mig.
Och det slutar, som vanligt, med att vi blir ledsna båda två. Jag försöker, för vilken gång i ordningen vet bara Gud, att förklara att en del saker orkar jag inte. Jag förklarar att sjukdomen gör att tjatet aldrig upphör, och att jag inte klarar det. Men han förstår inte. Det är också sjukdomen.
Det kan vara så, att någon tycker att jag skulle kunna tycka det är positivt att han vill. Det kan man tycka. Men han kan inte. Jag måste hela tiden hålla reda på en mängd ting i vårt liv, jag orkar inte detaljinformera. En ledsen kväll.

Två gånger i livet har jag rest mig upp och gått från jobb. Första gången var när jag väntade yngste. Jag hade två deltidsjobb. På det ena skötte jag allt pappersarbete på en liten importagentur för porslin och glas. Vi jobbade med Taiwan, Ryssland, Polen Tyskland, Danmark, Ungern, Tjeckoslovakien, Mexico ungefär så. Rätt intressant, mycket papper blev det. Och min tid räckte inte trots att jag slet. En kvinna skulle efterträda mig. Men min chef, trevlig och kreativ, men lite mycket huvudvärkstabletter och lite mycket konstiga reseräkningar, blev till slut alldeles panikslagen över att jag faktiskt skulle försvinna utan att hinna ‘allt klart’ som han uttryckte sig. Jag kämpade på, men till slut såg jag att självklart skulle jag kunna bli kvar där ett halvår efter förlossningen utan att det skulle hjälpa. Så jag räknade ihop min övertid (dittills obetald) och sa så stillsamt jag kunde att tyvärr, nu gick jag hem för gott. Befriande.
Och mitt förra jobb där min överordnade kom med uppmuntrande tillrop av typen ‘du ska inte tro att du är nånting’ och ‘jag tycker du tar alldeles för mycket plats’. Och jag fick aldrig nån hjälp. Varannan fredag var det personalsamling och planering, för min del ont i magen. Ingen som stödde mig. Inte ens anständig behandling. Den dag jag kom in till skrivbordet och såg hur han skrivit i almanackan ‘Tiger har gjort fel’ över en vecka längre fram – inte pratat med mig eller nåt sånt tjafs – då kände jag att nu får det vara bra, så då gick jag hem. Ännu mer befriande. Jag hade så många gånger räddat honom från missar och fel, men då fick det vara nog. När väl jag hade försvunnit blev det andra som upplevde sig som mobbade och då blev det läge att avstänga honom.