att somna tidigt i går kväll, men det blev inte riktigt så. Jag började läsa inlägg hos Lady Dahmer om (mest) män som kommenterar sin partners viktuppgång och kvinnors skamkänsla inför att inte motsvara nån sorts ideal. Och jag blev så upprörd och ledsen. Och jag kommer ihåg när jag var ca 17 och satt och läste en bok, det gick förbi en jättejättesnygg tjej och jag hörde killarna vid bordet bredvid kommentera, en tyckte hon var snygg och en annan svarade – ‘men hon har tjocka lår’, och jag minns fortfarande hur förvånat arg jag blev. Jag tyckte inte precis att han själv var nån estetisk fullträff, om man säger så, och det hade väl inte gjort honom ett dugg klokare om jag hade rutit där, men ändå. Men att klaga på sin partner, sina barns mor, att som någon karlslok hade gjort, tycka att kvinnan – som fött deras yngsta barn i våras – nu var ‘lite för tjock’. Jag blir bara så enormt upprörd.

Och jag har väldigt långa perioder av mitt liv tyckt att jag har varit överviktig, oavsett hur det egentligen varit med det, men på alltför många kvinnors sätt har jag självhatat. Men min man har alltid sagt att jag var vacker, alltid. Att jag inte har kunnat ta det till mig är en sak, men jag har vetat att det egentligen var mitt eget tänkande som behövde ändras. Det är ett mirakel att ha en hyfsat fungerande kropp, faktiskt. I mitt fall har dessutom kroppen snickrat till fyra nya människor, det är egentligen rätt lysande. Och noga räknat så är det ett mirakel bara det här att kunna gå i en trappa och så plötsligt bara vända och gå åt andra hållet, det är faktiskt inte självklart.

Nu ska jag lugna ner mig med att läsa en bok om problemen i Mellanöstern. Jo, jag är ironisk. Men samtidigt blir jag fortfarande så djupt sorgsen över att människor behandlar varandra illa på så många plan.

– definitivt den här gången tror jag. Makens ställbara säng. Första gången brann det ju till i motorn och svärsonen fixade med snöre. Det höll ett tag. Sen small det också och då bytte Äldste kretskort mellan fotända och huvudände, så man kunde höja huvudänden. Men i går kväll började det knaka oroväckande och i kväll var det nog definitivt.

Så jag har googlat marknaden lite. The sky is the limit. Alltså på marknaden, inte vår betalningsförmåga. Fast det känns som om det blir kungsängen, dom har lagerrensning t o m 8 september. En säng som klarar 200 kg bör väl räcka. Och jag minns hjälpmedelskvinnan som häpet sa när jag i förbigående sa att maken hade en ställbar säng – ‘hur har ni fått det beviljat?’. Nej, vi har inte fått det ‘beviljat’, jag har alltid utgått från att man får fixa själv. Fast det är ett projekt både att få bort den gamla och få dit den nya. Det är inte bara det att den klarar många kilo, den väger många också.

Dessa projekt.

I huset mitt emot bor bl a en jättebräcklig jättegammal dam. Hon har förut haft en förfärlig liten hund, som stod på balkongen och skällde i timmar. Hon var rädd för den och öppnade en glipa i dörren och kastade en toffel på den eller så, och det blev det inte bättre av. Så småningom samlades hunden till dom andra benen, och på senaste tiden har hon haft en mer gladlynt yngre hund med sig vid rollatorn. Hon går väldigt långsamt och det har inte sett stabilt ut. Grannen och jag har stått i varsin ände av vår loftgång med hjärtana i halsgropen.
Tydligen har hon velat ha hund. Och hennes barn har inte sagt ifrån.
I dag på väg till jobbet var det lite kaos i närheten av ett övergångsställe. En annan dam hade varit ute med en mycket trevlig labrador och då hade rollatordamens hund kastat sig mot den för att hälsa, så hon hade åkt baklänges i trottoaren och slagit i bakhuvudet. Jag vet inte hur det gick sen för henne, men idén var helt fel från början. Hon skulle inte kunna gå ut med något starkare än en hamster i bur i rollatorkorgen. Det borde vem som helst kunnat se.