föll jag på knä och kysste marken när jag kom fram. Nej, inte riktigt, men det kanske såg ut så. När jag hade parkerat bilen och skulle gå neråt sjön gick jag en smal gata med kullersten och först surrade en långsam humla förbi och så en till, men den andra fick mig att se doftviolen som växte vid husgrunden och då kunde jag ju inte hålla mig, så jag lade mig på knä och kände den underbara doften, länge sen senast, vi hade i ett skyddat hörn där vi bodde förut.
Och det är knepigt att lämna maken, men jag vet att han har det relativt bra, med TÅG och allt. Färden hit var strålande vacker, det är så vackert att åka utefter sjöstranden, intensiv blå färg i dag. Jag har nu installerat mig, dvs ställt in väskan och satt på datorn. Jag ska ta en promenad till, ingen vet hur länge solen skiner.
Och jag har varit en lång stund i kyrkan, det finns mycket att tacka för och många att be för. Tystnad och rymden under valven och så den gemensamma bönen med människor som är främlingar för mig och ändå förenas vi här.
Tacksamhet.