Precis som påven

föll jag på knä och kysste marken när jag kom fram. Nej, inte riktigt, men det kanske såg ut så. När jag hade parkerat bilen och skulle gå neråt sjön gick jag en smal gata med kullersten och först surrade en långsam humla förbi och så en till, men den andra fick mig att se doftviolen som växte vid husgrunden och då kunde jag ju inte hålla mig, så jag lade mig på knä och kände den underbara doften, länge sen senast, vi hade i ett skyddat hörn där vi bodde förut.

Och det är knepigt att lämna maken, men jag vet att han har det relativt bra, med TÅG och allt. Färden hit var strålande vacker, det är så vackert att åka utefter sjöstranden, intensiv blå färg i dag. Jag har nu installerat mig, dvs ställt in väskan och satt på datorn. Jag ska ta en promenad till, ingen vet hur länge solen skiner.

Och jag har varit en lång stund i kyrkan, det finns mycket att tacka för och många att be för. Tystnad och rymden under valven och så den gemensamma bönen med människor som är främlingar för mig och ändå förenas vi här.

Tacksamhet.

 

Det där solskenet

blev det inget med. Dom små flingorna fortsätter. Men vi har promenerat en liten kort stund på fm och till sopstationen på em. Däremellan har vi ätit och fnissat ohejdat. En riktigt bra dag och den är inte slut än.

Och jag köpte en liten burk som jag ska ha till linfröna, en liten påminnelse varje dag om denna del av mitt liv. Och så har jag varit kyrkan, valven som bär. Som alltid går jag en liten tur mellan olika platser inne i rummet, jag stannar alltid vid en speciell gravsten i golvet, en liten gosse, två år, som lämnade jordelivet 1609. Och jag tittar på väggen där, man hade lite svårighet att få ihop den i mitten för man började från båda hållen. Det är inte allt som blir välpolerat även om man får ihop det till slut.

 

Jag har inte badat än

– det ska numer vara väldigt varmt för att jag ska bada. Min mamma var uppfödd vid Stångån och simmade som en fisk, tog massvis med simmärken redan på den tiden. Och hon var sen många somrar sommarkoloniföreståndare och lärde alla ungar att simma. Fast med mig lyckades hon inte. Men jag gick så småningom med grannens dotter i simskola och började plaska runt alldeles väldigt och tog en massa märkan, jag också.

Äldsta barnbarnet, Vinterbarnet, han som föddes första december när jag hörde koltrasten sjunga, han har gått i simskola flera somrar och inte lärt sig simma. För nån månad sen klagade jympafröken hos Tvåan, som tog ett snack med honom – nu får du faktiskt ta tag i det här – och i onsdags hade frökan kommit störtande alldeles upphetsad – ‘han har tagit simborgarmärket, han bara började simma och fortsatte’. En sån lycka. Och nu har dom varit i lilla stugan vid sjön ett par dagar och badat och simmat. Att få sitt självförtroende stärkt är viktigt för alla och för honom gissar jag att det var en dubbel seger. Underbart.

 

Krypsanerat

kan man kanske inte kalla hemmet, det finns nog en del damm här och var, men en hel del är bortplockat. Jag sitter och väntar på den allra minsta och hennes föräldrar. Och hon har nyss börjat krypa. Snuttan. Världen öppnar sig. Och ska livet inte bli alldeles outhärdligt för henne måste hon ju få krypa hos farmor också.

Och jag bar ner tidningarna till sopkärlet. Varenda gång tänker jag att det ska inte dröja lika länge till nästa gång. Nu var de äldsta tidningarna från början av april. Och vi har två tidningar på helgerna enbart numer.

I ugnen (som inte har kvar barnsäkerhetsspärren) står just nu en rabarberpaj, för säkerhets skull. Man vet inte hur hungriga föräldrarna är efter att ha köpt brädor och skor.

Mycket senare – det blev varken brädor eller skor. I vår lilla ort finns två byggaffärer, båda stängda lördagar. Och vårt maxi hade inte alls barnskor. Men rabarberpajen gick åt. Och man kan knappast vara sötare än lilla minsta, som glatt satt på golvet och tittade på dom stapelbara leksakerna som jag köpte åt hennes faster på sin tid.

Men sommaren är på gång – grannarna i huset mitt emot har nu fått upp sina enorma blomlådor på sin balkong.

 

Grädden på moset

Dottersönerna. Lille äldste hade gjort ett armband till Tvåan, hur snyggt som helst, hade inte dom genomskinliga resårtrådarna stuckit ut hade det kunnat vara något man köpt för dyra pengar. Och den lille hade gjort ett halsband av skimrande pärlor, mycket vackert. Och han hade berättat för fröken att mamma fyller år ‘så nu får du sjunga för mamma när hon kommer’. Och fröken sjöng. Hon hade frågat hur mycket mamma fyllde och han hade ryckt på axlarna och sagt – ’25’. Nja, det hade inte fröken trott riktigt. – ‘Ja, 50 kanske’, sa gossen, men fröken trodde inte på det heller.
Yngste hade varit med och hämtat dom och frågat den äldste om han ville hålla handen (och mindes själv hur skämmigt nåt sånt hade varit), men den äldste hade lyckligt hållit honom i handen hela vägen.
Och vi fick se en film från luciafirande med den minste. Åh!

 

Ett av dagens bästa

ögonblick var förstås när äldsta barnbarnet kramade om mig och sa att tårtan var jättegod. Och sen sträckte han sig över mig och kramade maken också. Vinterbarnet, han som föddes när jag hörde koltrasten sjunga i en annan trädgård, i en annan tid. Så älskad av maken, som störtade dit och tittade på honom när han var fem timmar gammal. Det finns en underbar bild från veckan innan maken blev sjuk och han kastar snart ettåringen upp i luften och båda skrattar så stort. Det är nästan det svåraste för maken, att han inte kan göra det han vill med barnbarnen, att han är så begränsad rörelsemässigt, att han sitter i sin stol. Barn glider ju som kvicksilver, och han kan inte vara med.
Och så detta ögonblick av ömhet.

 

Tack Cordelia!

På kvällen satte jag mig med två dagars tidningar, charmen med att bo ‘långt borta’ – från vad? – är bl a att tidningarna kommer lite oregelbundet. Och då läste jag Cordelia Edvardsson. Min beundran för henne är stor, det har jag skrivit om förut. Glasklara formuleringar, en förmåga att ta ett steg till, ofta det oväntade. En följeslagare under mycket lång tid i mitt liv. Och då att läsa hennes beskrivning av något som är mig kärt var väldigt speciellt. Bilden av Kristus hos birgittasystrarna i Djursholm, inga ord behövs mer. Och bilden av Guds Moder – jag har alltid undrat varför jag ler när jag ser den – och nu vet jag. Obalansen, som finns där, och som jag inte kunnat formulera för mig själv.
När någon kan ge av sig själv, kan man bara vara tacksam.
Och nästa gång, om Gud så vill, så kommer jag att tänka på Cordelia när jag sitter där. Det är besynnerligt med ord. Ord kan skilja oss åt, men också ge en oväntad närhet.

 

Ny bekantskap

Har tillbringat en del av kvällen med en ny bekantskap – eller hur man ska säga – jag har ju sett henne hela hennes lilla liv, men hon har nog inte särskilt tänkt på mig, den lilla damen som jag satt på golvet med. Hennes föräldrar behövde en liten stund att fixa nåt praktiskt så jag bekantade mig med en liten tjej med de blåaste ögon man kan tänka sig. Ett oväntat slut på dagen. Och sen tog modern och jag en snabb promenad under strålande stjärnor.
Det är också fint, att kunna lämna rum för det oväntade.

 

Rationellt

Nu har vi firat två barnbarns födelsedagar på en gång, veckan innan. På fm slängde vi in svärmor i bilen och åkte till Tvåan. Sen har vi levt om. Fantastisk pastasallad – herrarna åt, och Yngste kommenterade att sån här kall mat kunde han minsann också äta, för det var jättegott (allt hans syster lagar är jättegott) och sen blev det kakor och tårta. Tvåan hade sagt i början av veckan att den här gången skulle hon köpa kakor. Fast när Äldsta låg och vilade med tjejerna på övervåningen häromdan, så kände hon plötsligt att det började dofta. Hon trodde att hon hallucinerade, men det var Tvåan i full fart. Och ungarna älskar yngste morbror.
Fast när vi steg ur bilen slog hungern till igen för Yngste, så jag får cykla och handla nu.

 

Tack gode Gud

för Hosanna och Jansson. Vi har haft en underbar eftermiddag och kväll. Så god mat och mycket prat! Det hakade sig en aning för maken när han skulle ta sig till bilen, han kunde inte se bakåt si, och det kan faktiskt inte jag heller. Men efter lite funderande kom han in i bilen. Mycket regn på hemvägen, men han hade fått se många vitsippor på vägen dit.
Och jag stod ute och rökte och tittade på mattan av vitsippor och den vackra lövdungen runt deras bostad. Grannen eldade, så den obligatoriska valborgsröken virvlade.
Maken och jag firade många gånger valborg på ett ställe där körsången hela tiden avbröts av tågen, som dök upp och försvann i en enorm ljudridå, men värst blev det den gången någon trodde att eldarna hade tappat kontrollen över elden och ringde brandkåren som kom mitt i sjungandet.