Andra bilar

vi haft genom åren – min favorit var nog en liten blågrå mazda 323, CPP 233 eller möjligen 223, just det minns jag inte längre. En gång var det ett reportage om trandansen vid Hornborgasjön och kameran svepte över parkeringen och där stod en exakt likadan med det andra numret då, det kändes lite konstigt. Nå, denna lilla bil tog mig dit jag behövde åka. En gång minns jag att jag glömt slå av lyset vid jobbet och det var lite trist, och Äldsta råkade ut för det en gång när hon kört in till farmor och farfar och jag kom störtande med den andra bilen, men vi var inte riktigt säkra på hur vi skulle göra. Då kom en familj med barnvagn promenerande och mannen där grep in, han jobbade på bilverkstad, och numer bor han på andra sidan om vår parkering. När jag ser honom blir jag fortfarande tacksam.

Och så minns jag den där gången en sommar, när döttrarna och jag och Yngste, som verkligen var liten då, skulle åka iväg ett par dagar. Jag packade bilen och flickorna var förstås inte klara, så jag skulle backa in den i skuggan. Dörrarna var öppna och jag stod alldeles för nära stentrappan, ljudet när bildörren veks var obeskrivligt. Och jag föll ihop och bara grät – jag var väldigt trött innan – men Äldsta samlade ihop situationen, sa till mig att sätta mig vid köksbordet en stund och så packade hon om alltihop till den andra bilen och sa – ‘sätt dig i baksätet, mamma, så kör jag. Pappa ordnar bilen här hemma’ och så åkte vi. Det blev inte billigt, men det ordnade sig förstås.

 

Den här ständiga beredskapen

som jag lever med, den tar sig ofta förvånande uttryck. Maken vilar ju en stund före maten. Så också i dag. Jag hörde att han gick in i badrummet där nere och efter en stund ropar han på mig, jag hör att det är något som kräver en insats. När jag kommer ner sitter han på toaletten och har tagit av sig höger sko, höger strumpa, höger halva av kalsong och byxa, och han vet inte alls varför eller vad han ska göra nu. Han vet att nånting är fel bara. Han hade fått idén att han borde peta ludd mellan tårna och samtidigt förstår han att det inte blev riktigt rätt. Nej. Så i all stillhet hjälpte jag honom att ta på alltihop igen, så han kunde gå upp och lägga sig som vanligt. Och varför det blev så där hade han ingen aning om.

 

Första dagen på länge

som jag fryser. Jag tog på mig en liten tröja, länge sen. Och jo tack, jag vet att det är september nu. Och att det rimligen betyder höst. För min del var det lättare att överleva på den tiden när vi kunde göra något uppmuntrande under hösten, Rom är det ultimata i början av oktober. Jag har inte behov av Thailand eller så, ligga på sandstrand är inte min grej helt och hållet.

Och jag vet att om inget katastrofalt inträffar, så gör jag en liten resa i början av oktober, men jag kan föreställa mig en massa katastrofer innan dess bara jag tänker lite grann. Så det är väl bäst att inte tänka så mycket, ungefär som Snorkfröken när kometen är på väg, skaka luggen lite och göra en mugg soppa. Nu har jag ingen lugg, så inte ens det. Men min andliga lugg får väl skakas. Att böja min vilja under Guds vilja, som det heter i den dagliga bönen.

Och jag tänkte lite på det här med den avlägsne bekanten, han som liksom såg tvärs igenom mig. Han är förvisso inte ensam om det, det är konstigt när man är osynlig och samtidigt ser alla andra som störtar runt och är duktiga, gränslöst duktiga. Å andra sidan är det en frihet i att inte söka bekräftelse så förtvivlat hela tiden, lite lättare att andas. Tomheten, saknaden, ensamheten kan vara förfärande, men en fyrkantig plugg passar inte i ett runt hål.  Fast jag kan inte minnas att syokonsulenten någonsin tipsade om att man kunde bli eremit.

 

Dagens spurt

Yngste kom hem från sin utflykt lagom när jag vaknade ur eftermiddagsslummern, en halvtimme senare än jag tänkt, så makens medicin och limporna som skulle in i ugnen fick skyfflas in lite raskt, och så Yngste då. Och telefonen ringde och efter fem minuters samtal ringde mobilen också. Jag hann inte riktigt fram men det var Äldste, så jag ringde tillbaka med andra samtalet fortfarande i den luren. Men han fick ingen kontakt med svärmor, han stod utanför hennes dörr och ringde på både klockorna och telefonen. Nada. Så jag avslutade den första telefonsamtalet, tog svärmors nyckel och slet på mig skorna och en mycket rask promenad dit. Äldste satt i trapphuset och väntade och jag öppnade dörren. Och svärmor står med ryggen mot oss inne i sitt stora rum, pigg som en nyponros, men tydligen med lite trassel med apparaterna. Jag hälsade glatt på henne och spänstade hem igen och lät henne och Äldste reda ut det som skulle till, han skulle transportera nåt till åldriga bröderna. Det gick säkert bra. Och jag är rätt van vid det här laget.

 

Det ringde på dörren i går

Två gånger. Båda gångerna var det yngre män från Östeuropa med lappar på svenska i handen.

Så i dag när det ringde var jag lite tveksam, men den här gången var det äldre kvinnliga grannens dotter. Ä K G hade tydligen fått en stroke eller så i söndags morse och är väl inte så jättepigg för tillfället, förmodligen tar det ganska lång tid innan hon ev kan återkomma, så jag fick adoptera hennes uteblommor och två saintpaulor och en liten benjaminfikus.
Nå ja, går det så går det. Och jag kom i håg att knacka på dörren sen och be om en lapp med namn och telefonnummer till ‘barnen’ – om något skulle hända med utegrejorna. Jag kan förstå att dottern inte själv tänkte på det.

Och jag tänker på den vänliga grannen, hon har varit änka ett tag nu. Hon brukade berätta när hon skulle åka till något av barnen över helgen eller så, ja det gäller förstås de två barn som bor i Sverige. Det är flera år sen hon senast hälsade på dottern i Kanada.

Och så jag som blomvakt.

 

Kroppsklockan i otakt

Fortfarande. Det finns nån reklam för nån sorts piller (?) som säljs på Life som ska ge mer energi. Jag vill ha mer sömn. En inte alltid så enkel önskan. Men i morse sov vi länge, behövligt.
Men upp kom vi. Och maken blev klippt.

Eftersom han haft i princip samma frisyr sen han var tre, som på bilden, så kändes det lite ovant att göra det lite mer jämnlångt, eller snarare jämnkort.

Och notera, det finns inte så hemskt många bilder av maken på bloggen, så detta är ett enastående tillfälle.

 

Men så bra

– här satt jag och ägnade mig åt min lilla dator, när jag hör att det knackar på dörren. Bästa Grannen, raraste människan. Hon tyckte – och det har hon rätt i – att det var väldigt länge sen vi sågs. Jag har liksom inte fått till det, det enkla att gå bort till henne. Lite trött här, tror jag, noga räknat. Så nu klev hon in och jag plockade fram var sitt vinglas, och makens pyttelilla, och salta pinnar. En så bra kväll det blev.

Hon har, temporärt, slutat röka. Sen 11 januari. Hon ska på en undersökning i slutet av månaden här, som hon hoppas ska betyda en liten operation, och då tänker hon att när läkaren frågar om hon röker så ska hon kunna säga ‘nej’ och känna sig hederlig. Hon tuggar lite nicorette, det gör hon.

Hon piggar upp mig. Sorgligt att jag inte spelar bridge, för då kunde vi ju göra det. Men jag skulle bara röra till det. Jag ser mina begränsningar. Det är jag bra på. I alla fall.

 

Men självklart

går jag hem, tittar på Grey’s, läser vesper, rensar räkor, skivar det nybakade brödet, blandar bregott med en halv pressad alldeles färsk vitlöksklyfta. Och maken får 2 msk Masi Masianco och jag 1½ glas. Och jag sitter på uteplatsen och röker min halva cigarill och fredagskvällen sänker sig över oss. Alldeles som vanligt. Och jag är tacksam för det vi har. Det jag har.
Och jag minns att jag önskade mig någon att dela mitt liv med. Vi delar, maken och jag. Ett liv som är mycket annorlunda mot vad jag kunde föreställa mig, då. Men det är ett liv. Och inte vet jag längre vad jag skulle önska mig,  om önskan vore möjlig för mig. Vad skulle jag drömma om? Och hjärtat bultar.

 

Lite rörigt

blev det här i kväll. Maken äter alltid sina fem kvällstabletter vid diskbänken med ett glas proviva. Fast i kväll hörde jag att han inte gick ut i köket utan rakt upp i trappan. Så jag störtade efter med provivan och tabletterna, så han fick sluka det hela två trappsteg upp. Dumt av mig, jag kunde ju lika gärna ha låtit honom gå uppför hela trappan och räckt fram medicinen där uppe. Men annars har det varit en behaglig och bra kväll. Maken gastade på mig när det var ett inslag om studentmössor, och minsann! stod inte den allra raraste vännen där.
Min egen studentmössa ser mycket begagnad ut, redan från början, en vänlig klasskamrat lyckades spy på den på ett tidigt stadium, så jag försökte få bort det mesta och mössan krympte lite och blev gulare än normalt. I synnerhet krympandet var katastrofalt med mitt hattnummer.

 

Eftertanke

Så dags. Det var en fantastisk helg jag fick. Att få möta så mycket värme och generositet, att känna vila.
Första gången på 4½ år som jag inte hade ansvar för maken 24/7. Men nu är jag så slut att det nog är lika bra att vänta 4½ år till nästa gång. Det går an att bara traska på, men att göra ett avbrott, ett litet, – då känns det nästan övermäktigt att börja gå igen.
Vi har haft lite diskussioner i dag, maken och jag, dels om en läslampa som behövde bytas ut mot en ny (nu är det gjort) och dels om en bok som är efterskickad och inte har kommit än. Han tror att den kanske kommit, men att jag bara inte brytt mig om att hämta den. En löjlig detalj, men när man som jag ägnar rätt mycket energi åt att ordna så gott jag kan, så känns det som ett misstroende, som jag inte är värd. Hur jag anstränger mig räcker det förstås inte. Han behov är så stora, han släpar på sin motsträviga kropp, som inte kan gå ner och titta själv i brevlådan. Han ser inte till vänster att lampan står där den stått i tre år. Och jag som ser och som springer ärenden kan aldrig kompensera.
Kanske är det bättre att stanna i den här världen, så jag inte påminns för mycket om hur det annars kan se ut. Jag känner mig som en börda för hela min omgivning. Om ett par veckor kanske det har dämpats.