– det tar en stund – rätt lång stund ja – innan polletten trillar. Hur länge har jag mentalt piskat mig själv för att jag inte klarar diverse saker? Jag borde kunna både det ena och det andra och i stället somnar jag i soffan. Just det. Jag gör faktiskt det. Så där så jag inte riktigt vet var jag är den första halvtimmen när jag vaknar. Det kanske inte beror på dålig karaktär eller bristande vilja till förkovran eller allmän slapphet. Det kan helt enkelt vara så att jag är trött, det kan rentav vara så att det är rimligt att jag är trött. Även om nu andra människor i annat sammanhang skriver om hur viktigt och värdefullt det varit för dom att vårda anhöriga, det är bara att tänka att så fint för dom. Samtidigt som dom talar om ‘mammas sista månader’ så förstår jag – vet jag – att det är enormt dränerande att mista en förälder (eller annan närstående förstås), men jag tänker igen på min vän med bilden från Vinterkriget, att beredskapen var det som slet mest på mannarna. Och oavsett om jag är svag och borde orka mer, så är det ändå här jag är. Jag är trött. Ja. Jag somnar rätt ofta på eftermiddagarna. Jag kanske rentav får acceptera det. En del av mig, av mitt liv.

s a s. Visst, det finns frid här också. Rätt ofta. Och förmodligen oftare än jag förtjänar. Fast den där promenaden i morse, vackert var det förvisso, och nästan alldeles tomt på folk. Men det ångade lite ur öronen just på mig.

När maken varit i badrummet – efter nästan en hel natts sömn, bra där – ligger han och funderar – ‘hur ska det nu gå för oss att komma upp i tid?’.

Jo men visst.

Tackar.

Hur ska det bara gå?

Kanske rentav som det gjort 99% – eller möjligen högre siffra – av alla morgnar vi delat. Och dom är väldigt många. Nämligen att hustrun traskar upp och så småningom erbjuder den läckra gröten med tillbehör. Och numer dessutom ser till att det finns nån slags rimligt tidsschema och att det dessutom hålls, inte så många avvikelser från spåret framåt. Men han låg där och bekymrade sig. Och jag kan faktiskt inte förstå att han inte noterat hur det händer och varför. Och jag kan inte ta det med ett leende.  Men nu har jag lugnat mig. Tills nästa gång.

 

 

– när jag tittar på besökare – varför detta intensiva intresse för vad jag skrev då, för drygt ett år sen? Jag tycker fortfarande att om det var störande går det att tala med mig om det. Den sanning jag ser kan jag inte förändra så särskilt mycket, och om jag ljuger, visa mig det då. Det enda jag önskar är ett rimligt mått av frid, och för mig hanteras frid bäst i kärlek och sanning.
Och jag finns här, ganska nåbar för den som önskar.

Ett par timmars vridande i gryningen gav en sen frukost. Sen klippte och duschade jag maken. Köpte en tårta – och det har inte hänt sen vi började vara tillsammans. Lunch. Handlat lite mat till i morgon. Och allt med en sorts overklighetskänsla.
Vi pratade lite om hur det är och hur det blev, maken och jag i morse, och vi var ledsna en stund tillsammans.
Och samtidigt tänker jag på hur det varit om han inte blivit sjuk. Just i detta nu hade jag stått i den tre gånger så stora bostaden, förmodligen inställd på att flytta om ett tag, men beredd att ge järnet som så många gånger förr vid makens födelsedag. Jag hade haft spenatpajer, pajer med soltorkade tomater, 3-4 sorters ost, hembakat bröd i drivor, rostbiff, pastrami, potatissallader av två sorter, grönsallad, inlagda greenbeans, en massa egenhändigt bakade kakor, sex- sju tårtor, frukt i pyramider – allt inpackat i kyl och sval och källare. Övernattande i hela huset, och just nu hade jag organiserat bord och stolar och dukning, och i morgon hade bortåt 100 personer kommit i olika omgångar, hurrat för maken och ätit av hjärtans lust. Någon hade tappat en vas, nån omgång kaffe hade blivit sen och till slut hade jag satt mig ner med trötta fötter och varit tacksam att det mesta gått så bra.
Jag har varit med om allt det där, och det var bra då. Men nu slipper jag. Tack.

ni inte vet om mig? Funderar jag på – eftersom Regnnatt den 11 augusti utmanade mig. Hon (för den som inte läst där än) är en person som har en förmåga att ge ord åt sorg med sån skärpa och klarhet att jag bara häpnar. Hade jag kunnat hade jag skrivit så. Och det är inte bara sorg, det är att ta vara på livets skönhet. Jag blir ofta bara så tacksam när jag läser.
Men frånsett det – jag har försökt tänka – men jag får inte till det.
Saker (för er som inte träffat mig) som att jag är en lätt rund äldre kvinna med (ännu) ganska kastanjebrunt hår till midjan, om jag släpper ner det, vilket sällan händer, att jag är rätt blyg, att jag anser att skor ska vara bekväma och snygga, att jag har en osund relation till örhängen (för många), att jag ständigt funderar över mina brister, att jag egentligen gillar att laga mat, att jag har en (ibland olämplig) förmåga att se något komiskt i det mesta, även om det är sorgligt – det är alltihop sånt som de flesta redan sett.
Och min opassande förmåga formulera livets elände med ett visst svaj har fått mer allvarligt lagda läsare att tro att jag är alldeles hjärtlös. Det tog mig hårt, var och en läser på egen risk – det finns ett kryss uppe i höger hörn för allt i världen, använd det om jag inte passar in i rollen ‘genomgod kristen anhörigvårdare’ – för jag tror att Gud är så stor att det finns plats för mig också i Hans hjärta. Men lite rädd för att göra listor är jag. Ursäkta.