I tidningen i morse

stod det om vägbygget, som jag funderat över, det där som kommer att förstöra min morgonpromenadrunda. Jag har faktiskt inte fattat varför dom inte kommit igång än. Det visade sig bero på överklagande av upphandlingsförfarandet och nu är det avgjort, så efter semestern räknar dom med att sparka igång. Och jag tillhör dom som anser att den här vägen verkligen behövs, men det är synd på mina promenader, det är det. Och i dag kom regnet tidigare än annars, så det började dugga fem minuter innan jag var hemma, fast jag var ute tidigare än vanligt. Sömnen återkom inte tidigt i morse, axeln värkte och tankarna snurrade.

Eftersom det regnar räknas det som legitimt att äta ärtsoppa, jag har tänkt att när det är sommar kan man inte göra det, men det känns fortfarande inte ett dugg onaturligt.

Och i går hade grannarna mitt emot, dom som flyttade in efter dom som hade den mest prunkande balkongen ever som jag kunde njuta av utan att anstränga mig – nå, i går hade dom nya köpt två sorters pelargoner och planterat i balkonglådor. Om dom får lite gödning och vatten kan det bli vackert.

 

Sju timmar sammanlagt

sov jag i natt. Klart godkänt, tycker jag. Fast jag var uppe en vända med maken vid fem, men eftersom jag somnade om igen och vaknade av mig själv, så får det räknas som bra. Och solen strålade och nästan tyst ute, förutom fåglarna då. Underbar morgonpromenad. Jag är väldigt tacksam när jag är ute och går i ganska rask takt, att jag kan, att det är så vackert. På markplanet här satt den röda katten som bor bredvid Bra Grannen. Hon är inte så road, för hon kan inte ha dörren till sin uteplats öppen utan att den kommer in. I går stod hon och diskade och kände att nånting liksom svepte förbi henne, det var katten som gömde sig under hennes säng längst in i lägenheten. Och jag kan bara hoppas att inte just jag kommer att köra på den eftersom den brukar sitta under bilarna på parkeringen också.

Och dom som bor ovanför Bra Grannen planterade sina sommarblommor i går kväll. Förra året såg det lite ynkligt ut där, annars brukar dom prunka alldeles enormt, och det är jag tacksam för – jag ser det nästan bättre än dom skulle jag tro, när jag sitter på uteplatsen, och nu är ordningen återställd.

Och det är lätt att glömma, i går när jag just skulle lägga mig kom jag på att maten jag tänkt mig egentligen skulle in i ugn också. Det blir till att tänka om då. Och inte kan jag baka kakor heller.

 

Himlen utanför fönstret

ser just nu ut som Tings bakgrund, milt och vårligt. Fast rätt kallt egentligen, lite elak snålblåst så där. Men jag kör på vår och har gjort rabarberpaj. Frysta rabarber iofs, som jag testar ffg. Jag brukade frysa in själv när jag hade trädgård, men nu har jag köpt en påse professionellt infrysta.

Ljust och vackert i kyrkan, tiden efter Påsk är alldeles speciell, livet som segrar blir så tydligt, oavsett hur det ser ut i just mitt liv. Och maken var glad och kören sjöng. Och jag träffade någon som förstår mina problem med lilla datorn, vi kanske borde träffas och utbyta praktiska tips. Fast det blir väl rätt ensidigt, jag har inte så mycket att komma med. Saker lägger sig i högar som man ska klicka på här. Det värsta är att just nu, innan jag kommit vidare, känner jag mig mer begränsad eftersom jag inte hittar allt det vanliga. Men jag får väl tänka där också att det växer till sig med kunskapen. Det tillhör ju livets goda sidor att man faktiskt kan lära sig nya saker, om man nu vill.

Det är inte för sent, även om det är sent.

 

Kanske är det solen

– fast det blåser kallt ute, men mig ger ljuset energi. Så till den milda grad att jag lyckades samla ihop filtar och täcken och lägga prydligt i lådorna på vinden och bära upp extramadrassen och extrasängen från Äldstas familjs sovande. Och lakanen är faktiskt tvättade och inlagda i sitt skåp.

Nästa vecka kanske jag tar tag i den inglasade balkongen, det döda citronträdet bär plockas bort, pelargonerna bör ansas, allmän städning och nåt kreativt borde göras åt växtligheten i allmänhet där. Fast än så länge är det kallt där. Och fönster tänker jag inte tvätta än. Jag tror jag väntar tills man sopat gatan, inte för att det kanske kommer så mycket sand virvlande upp till oss på tredje våningen, men better safe than sorry tänker jag.

En liten eftermiddagssovstund kunde kanske fungera, jag sov visserligen rätt länge i morse – fast jag var uppe med maken vid fem – men jag hade dovt hotfulla drömmar, någon som skurit av ett finger figurerade i bakgrunden. Och när jag gjorde lunch lyssnade jag på radion där någon skildrade filmen Pianisten (Pianot?) där den hemske mannen högg av hustruns finger – en film jag inte sett och inte tänker se heller. Märkligt.

 

Så där ja

– nu har vi ätit ost- och skinkpaj. Och jag stod en halvtimme och väntade på gästen vid tåget. Den stackars människan som fanns långt borta, som skulle ropa ut när och om tåg skulle komma hade det inte lätt. Södergående och norrgående tåg skulle ankomma och avgå samtidigt från samma perrong, och ett tåg som inte alls skulle vara där, stod länge och blockerade en perrong. Och godståg forsade förbi i regnet. Men till slut kom rätt tåg och rätt gäst, som lyckades tränga sig av tåget genom muren av människor som till varje pris ville bort från vår trivsamma ort. Så kan det vara en fredagseftermiddag.

Och ostpajen var god. Enda problemet just nu är att jag bara hör på ett öra. Men jag får väl säga som den äldre mannen jag hörde på systemet en gång – ‘ja, jag hör lite illa nu, men jag har väl hört det mesta’. Ibland tror jag att jag hört mer än jag velat också.

 

En alldeles underbar promenad

blev det. Jag fick ta av mig fleecejackan. Och det var ganska många ute på lilla promenadslingan, jag mötte en en man i min ålder (?) i gula shorts med en liten gul frottéhandduk i handen som lunkade runt med väldigt tungt löpsteg, om man säger så. Det såg plågsamt ut.
Och jag hämtade mina tvättade och manglade dukar, äntligen klara. Fast den här gången var det en synnerligen knepig kvinna bakom disken. När jag var inne och kollade läget i förmiddags (dom hade inte kommit då än) så sa hon förmanande ‘och vi tar inte kort’. Nä hä, jag vet det. Hon lyckades en annan gång påpeka för mig att jag kunde inte vara mig själv, ‘för hon är mycket yngre’. Tackar. Och jag kom plötsligt ihåg en kassörska i affären när vi bodde i större staden. Vår granne, läkaren, sa – ‘varför säger hon alltid till mig att pengarna kommer i skålen, och inte till någon annan i kön? Varför tror att just jag är så trög?’ Alla dessa frågor utan svar.

 

Det finns fortfarande

en liten, ganska obetydlig, bit kvar av rabarberpajen. Det betyder att vi ätit mycket. Nå ja. Gott var det.
Och i går läste jag ett citat ur Talmud (judiska kommentarer till Gamla Testamentet) – ‘en man man kan förtjäna saligheten på en enda timme’. Nu tror jag i o f s att saligheten ges som gåva, men jag tänker mig snarare att en enda timme av ett långt liv, kan vara meningen  med just mitt liv. Något som ska göras just av mig. Och den timmen kan ha passerat utan att jag märkte den, eller också ligger den framför mig. Att inte bevaka tiden krampaktigt, men att med öppenhet ta emot de möjligheter till godhet som kan komma. Och också att ta emot den godhet som ges mig.
Och däremellan alla detaljer. I kyrkan i dag var det konfirmationsmässa, nästan full kyrka, barn och åldringar om varandra, mycket musik, glad stämning. Och björkar överallt förstås. Det är klart att man måste binda fast medelstora björkar vid ledstången vid dörren. In gick det bra, det finns en liten enkel ramp för maken att traska in på. Men ut hade någon lyft bort rampen, så maken var hänvisad till ledstången djupt inne i björken. Och det hade blåst en del, så björken hade hamnat ännu lite mer snett. Men ut kom vi. Det är klart att jag vet och förstår att det är svårt att tänka på funktionshinder. Men någon gång tjänar någon sin timme genom att tänka efter. Någon annan gång.

 

Lista

Att göra idag – tvätta fönster, tvätta fönster, tvätta fönster.
Gjort i dag – sovit en timme.
Och när jag vaknade kände jag att det skulle vara gott med en liten masarin med mandeltäcke, en sån som jag köpte i går, åtta till extrapris, hållbara till 10 juni. Men – jag tog ingen! Med det känner jag mig lika nöjd som om jag putsat alla fönstren. Förra gången jag putsade fönster kom det en mås eller motsvarande, ingen liten pilfink i a f, och tömde tarminnehållet mitt på rutan.
Så just nu är enda irritationsmomentet den där blonda leende mänschan med ryggsäck som dyker upp i st f Hosanna ideligen.