Bara så ni förstår

hur maken tänker. Jag säger inte att jag förstår, men just det här är jag van vid. Spismannen sa att han skulle komma om en timme, och jag sa till maken att nå ja, kanske om två timmar. Men nu – efter en timme då – så satt maken med rak rygg och hade lagt ifrån sig den alldeles nya tidningen Tåg, som kom i dag, och hade stängt av tv:n. Och sa – ‘när var det du ringde egentligen?’. Och jag sa, med en lätt suck, – ‘för en timme sen och jag sa åt dig att det kan säkert dröja en timme till, så du kan mycket väl läsa din tidning och ha tv:n på om du vill. Jag tror inte alls att han kommer att bry sig om det. Han kommer förmodligen att ha egen musik i öronproppar dessutom’. Och maken menade att han inte ville vara ohövlig.

Intet är som väntas tider.

 

Klockorna igen då

Alla klockor omställda utom golvklockan, som jag stannar pendeln på i morgon bitti så fort jag kommer ner till den och så makens älskade köksklocka, den som är ansluten till Braunschweig. Eller ansluten och ansluten, jag får peta ur batterierna och peta dit dom igen och ställa den i ett fönster så hittar den så småningom Braunschweig igen. Om nåt dygn eller så.
Och lilla pytteklockan som sitter med magnet på fläktkanten vid spisen är lite tjurig. Batterilocket hoppar loss hela tiden och då stannar den förstås. Men annars är jag beredd på att få min timme tillbaka nu.
Och sen är det bilklockan som jag brukar glömma några dagar.

 

Värmen

Inte behöver vi åka till Thailand, maken och jag. Alldeles frånsett att det nog skulle vara lite praktiska svårigheter, lite för lång flygresa, så är det onödigt. Om jag bara lyckas släpa hem mat genom snön, så kan vi sitta här och trivas i värmen. Just nu har vi 27 grader i sovrummet. Jo – tjugosju. Och det går inte att skruva ner. Jag har försökt.
Man kan inte ta fram fläkten heller mitt i vintern, det känns larvigt, men det är varmt. Tropiskt. Den senaste käcke gossen påstod att vår termostat var lite svår. Tydligen. Men jag måste nog ringa i morgon i a f. Det är svårt att sova i tropikerna.

 

Dessa rutiner

Ett rörigt huvud har nytta av rutiner, dvs mitt. Och jag är van att maken går och vilar 11.30 och sen kommer jag hem straxt efter 12. Nu hörde jag att han fortfarande var uppe när jag kom in genom ytterdörren. Och på en tiondels sekund har allt adrenalinet runnit till – har han glömt att han ska lägga sig? – har han ramlat? (har hänt nån gång) – nej då – inte alls. Där sitter en dam, som vi träffade i går, som behövde hjälp med papper från hans förra jobb. Man hade haft ett år på sig att fylla i ett formulär, men inte fått ändan ur, och nu ska det vara inne hos berörd myndighet i morgon. Maken kan det här, så det är inte det, men kanske kan man tycka att hon kunde nämnt det i går? Eller? Och hon kommer att återkomma på em, men då är jag och hämtar den färska skinkan. Märks det att jag är lite irriterad?
Sånt här tröttar mig oerhört.

 

Fastande

I morgon bitti ska maken tas blodprov på. Fastande. Det är inte min favorit. Jag äter gärna frukost. Jag äter gärna vad som helst, när som helst. Inte blodpudding då, men annars, och det är väl knappast nån som äter det till frukost i a f.
Men det betyder att vi ska ta oss upp och maken ska tvättas och raka sig, vi ska i väg och tillbaka, och sen får det äntligen bli frukost. Dessutom måste jag vara på jobbet-u-h redan vid tio i morgon, annars jobbar jag 15-18 måndagar, men inte just i morgon. En olycka kommer sällan ensam.

 

Tåget

var förstås tio minuter sent när dom kom, så maken hann bli otålig. Han som åkt så många tåg, som inte kommit i tid.
Men sen blev det fullt hus. Svärmor hade glömt hörapparaten (nä hä?) så en lång stund satt hon och maken och talades vid, hon om en bussresa hon gjorde i går till en närbelägen by, och han om en bilresa han gjorde när han var ca 9 med släktingar. Ingen varken lyssnade eller hörde. Och sen fastnade Tvåans yngste med knät i trappan till övervåningen (öppna trappsteg) och lilla Klura upptäckte ungefär samtidigt trappan. Stolen som var lagd för puttade hon bort väldigt proffsigt. Och jag svettas floder efter att ha lagat mat och umgåtts. Maken tror att det skulle kännas svalare om han kunde röra på sig – jag är inte så övertygad, för så fort jag rör mig droppar det.
Det var en underbar och intensiv lunch.

 

Så klart

Nu har jag lagt en timme på att putsa fönster. Så nu är de gröna träden utanför ännu grönare. Jag lyckades slå höger handled i magneten som håller persiennen nere, blodvite, plåster.
Och jag har varit på kondis och köpt tre vita prinsessbakelser. Bästa grannen och hennes dotter hade varsin tshirt med texten ‘ner med monarkin’ – jag fnissade hejdlöst och grannen sa ‘jag kan väl inte gå ut, för då blir jag nog lynchad’, och jag sa till hennes man att om dom blir för svåra mot honom kan han få komma in och titta hos oss.
Men jag är lite trött efter en för kort natts sömn.

 

Tystnad underlättar

själarnas möte. I dag stod jag framför en ca 6-årig tjej med sin pappa. Hon skulle köpa veckogodis för sin tjuga. Milde tid, vilket gällt tjat oavbrutet.  –‘Ta fram mina pengar! Räcker mina pengar? Jag får köpa vad jag vill för mina pengar! Ta fram mina pengar! Hjälp mig när jag ska betala! Jag ska lägga mitt godis före dig!‘ Om och om igen.
Och tjugan räckte inte, men den tålmodige fadern la till två spänn. Jag antar att han tänkte att det blir åtminstone lite tystare när hon sitter och trycker i sig påsens innehåll. Jag vacklade ut den här gången.

 

Deklaration

Det ligger liksom i generna, att ha deklarationsångest. Min pappa hade företag tillsammans med sin bror, en liten egen bit skog och så hade brodern lantbruk också, så deklarationstider var ångest. Bilbesiktning också förresten.
Jag skaffade deklarationshjälp så fort jag ärvt pappas skog. Först var min svärfar mycket angelägen att göra den, men vid något tillfälle blev det lite delade meningar (förmildrande omskrivning) så efter det har någon annan skött min och numer makens deklarerande. Och i dag (!) fick jag äntligen till mig att ringa honom – jag vet att jag inte är klok, så just det behövs inga kommentarer på, tack – men han, lugn som en filbunke ‘Men du vet, jag har begärt anstånd för er’. Inga problem. Jag var säker på att (nästan) alla papper finns, och nu, nyss, lyckades jag också hitta förra årets papper. Det kommer att gå bra. Lugnt.

 

Platt näsa

igen. Och jag tänker på hur viktigt det är att nån gång säga nåt positivt till någon. I dag sade två kvinnor på jobbet-utanför-hemmet – ‘så snyggt du har håret – hur gör du egentligen?’ – och det kan jag ju citera eftersom inte särskilt många här vet hur det ser ut. Det var dagens höjdpunkt för mig, allvarligt. Det är inte så hoppsan hejsan annars. Jag satt nyss ute och rökte och grät och maken ropade högt att telefonen pep, för låg laddning. Kanske hade det kunnat vänta tills jag kom in. Kanske. Urvriden disktrasa – någon? Fast snygg i håret bakifrån då. Saker som borde kunna göras på tio minuter blir inte gjorda i det här läget.
Men maken kunde muntligt vidarebefordra sms:et till svärmor att Yngste stått personlig vakt för statschefen och att kronprissan (som vi säger, skrivfel av mig en gång) passerat 30 cm förbi. Då blev farmor glad.