över det här med planteringen. Har handelsträdgården penséer nu? Får man mer i morgon? Är det bäst att försöka ta sig dit rätt tidigt – tidigt är ju en definitionsfråga när man har vår dygnsrytm? Kanske ändå tisdag är bäst, som jag tänkte från början? Jag tycker ju att ljungen ser deprimerande ut nu, men nog klarar jag ett dygn till. Och jag fick ett sms från svärdottern, som har slutskördat jordärtskockorna och tydligen var det så rikligt att hon mycket gärna delar med sig. Jag hade aldrig ätit jordärtskockor när vi första gången fick av Yngstes dagmamma, och jag tycker det är väldigt gott. Jag brukar dela dom och lägga i form i ugnen med parmesan över. Och snart kan jag förse mig med parmesan också, jag har kvar, men vill förstås helst ha marginal, mitt ständiga kontrollbehov. Tvåan ringde på eftermiddagen och pratade en lång stund med maken. Det var väldigt bra förstås, han har ju inte ens – som jag – tillgång till sociala medier, så han är ju rätt hänvisad till att umgås med mig. Det vet inte jag om det är så roligt egentligen.

När jag tänker tillbaka så satt vi väldigt isolerade i fyra månader, sen orkade vi inte riktigt utan började gå i kyrkan med försiktighetsåtgärder förstås, vi gick inte söndagar när det kunde räknas vara fler än femtio, som var gränsen då. Det var en stor lättnad på många plan, också förstås för maken, som var lycklig över lite socialt liv. Det varade i fyra månader. Sen kom ju nya restriktioner med åtta personer i den rätt luftiga kyrkan och det har vi nu levt med i fyra månader till. Och våra sociala kontakter under dessa tolv månader skulle jag kunna redovisa i detalj. Jag är väldigt tacksam för dom vänner som vi träffat, absolut, men nu börjar vi vara rätt slitna, som så många förstås. Och jag vet att vi har det bra som är två, men av olika skäl är det en annan problematik, som också sliter.

– jag läser just nu Fredrik Backmans Britt-Marie var här och jag blir lite lätt ångestladdad efter en tredjedel. Britt-Marie är socialt inkompetent, milt uttryckt, och han beskriver det där så fruktansvärt bra att jag knappt kan andas. Är inte riktigt säker på att jag klarar att läsa ut den, samtidigt som jag vill veta hur det går. Jag tittade förstås i slutet, men jag fattade inte riktigt. Fast jag fnissade högt åt hans tack till omgivningen, frun först, hon som lärt honom något hon aldrig kommer att få uppleva, hur det är att leva med en jättesmart person. Nå ja. Sen undrar jag förstås om bakpulver är så genialiskt att städa med? Eller är det bikarbonat? Lite tveksam iaf.

Och sen lyssnade jag på makens dagliga samtal med svärmor. Han berättade att Äldste träffat på den där släktingen, men svärmor vägrade tro att det var hon, utan det måste ha varit någon som ville hyra lilla torpet. Nej. Men hon var helt säker.

Det händer att man blir trött, oavsett hurdan social kompetens man har.

– man kan inte påstå att jag möblerar om särskilt ofta. Jag har alltid inför flyttar (nu har vi inte flyttat så ofta, men ändå) skaffat en ritning av bostaden, mätt möblerna, ritat in dom och sen har det varit klart. Det är det där med flexibel…

Och här har vi nu bott drygt sju år. Och jag börjar fundera på att möblera om. Det skulle innebära att göra oss av med en bokhylla, som var bland det första gemensamma vi köpte, och i stället köpa en vit lägre på Ikea – det betyder alltså att slänga drygt två meter böcker, men det skulle jag klara – och så ställa den gröna tvåsitsskinnsoffan där den bokhyllan nu står och få in makens älskade fåtölj mellan den nya (tänkta) bokhyllan och ett skåp. Luftigare, tänker jag mig, och lite lättare för maken att navigera. Jag har mätt med måttband och funderat.

Jag funderar lite till. En mer resolut kvinna hade väl varit färdig redan. Och varit beredd att göra om det i övermorgon.

i morse – såna där svindyra i en liten ask, födda långt bort. Å andra sidan var löken jag köpte från Australien. Märkligt. Den ena löken hamnade i vår pasta-med-musselsås.

Och nu i kväll kände jag mig lite svag, så jag har gjort 22 blåbärsmuffins, som just står i ugnen. Lite piggare blir man väl av det. Eller? Fast nackdelen är förstås att det blev två bunkar som måste diskas. Alltid är det nåt.

Och det räcker väl om man äter upp en. Skulle jag tro. En muffins alltså, inte en bunke.