i går var bara ett litet test, typ. I dag har dom lagt till en väldigt mångfärgad slinga och dessutom är den långsamt pulserande. Ja ja, maken hade ett tidigt ljusdraperi som hade en massa olika möjligheter till pulserande ljus, den var visserligen inte mångfärgad och den gick så småningom sönder, men jag har alltså sett det förr.

Och jag har ställt om klockorna på övervåningen, datorn sköter sig själv, och ett par av dom andra är också klara. Det var lite jobbigt med badrumsklockan eftersom jag då var tvungen att gå upp på stegen, och när jag vrider huvudet, så blir jag rätt yr och står där och håller i klockan och stegen. Det går över, men just när det kommer är det obehagligt.

– maken vakande bara en gång och kom upp hyfsat smidigt. Och själv vaknade jag lite stressat en gång ytterligare, men då kunde jag ligga kvar. Och jag cyklade iväg och handlade och den där första scannern jag fick slutade fungera innan jag ens hunnit börja handla, men det var bara att starta med en ny. Och sen cyklade jag hem med mina fyra välfyllda kassar.

När vi satte oss vid gröten tittade jag ut och såg en massa vit rök på andra sidan Bra Grannens hus och det stod en bil med blinkande taklampor där också. Märkligt såg det ut och röken luktade inget, för jag öppnade dörren. Men vi åt, maken rakade sig och klädde sig och gick ut på svalgången för sin lilla promenad och jag vände mig in mot stora rummet med tidningen och telefonen till makens stol och då var hela inglasade balkongen alldeles fylld av vit rök, som inte luktade. Först blev jag ju jättestressad och undrade om nån lampa börjat brinna eller så, men nej. Och på gatan utanför vårt fönster stod den där blinkande bilen med en slang ner i nån av gatubrunnarna. Sen for dom en bit uppåt gatan och då dämpades röken här. Men sen återkom dom och nu är inglasade balkongen som Lützen igen. Vad nu detta kan vara.

Och maken tycker förstås att det här är besynnerligt och kommer med små tips om vad jag borde göra och inte göra.

Men det fanns tomteskum ffg för säsongen.

– så när jag tittade ut genom sovrumsfönstret väntade jag mig åtminstone en dm, men det var snarare mindre snö än när jag gick och lade mig. Ur min synpunkt sett är det utmärkt. Jag vill inte halka. Och jag har gått till apoteket på stadiga fötter. Jag upptäckte i går att makens smärtstillande var på väg att ta slut och jag tänkte att lördag fm kanske är bättre än tisdag. Det var det också, åtminstone hade jag tur. Och sen gick jag till hälsokosten och köpte D-vitamin, det är inte särskilt soligt här än.

Och jag funderar. En av medgästerna i går hos morbrodern hade varit med på syrisk lunch i söndags. Man har ju på det alltför vanliga sättet hyst in rätt många flyktingar i ett boende i kommunen, ingen info innan till kringboende förstås och ingen info till flyktingarna heller om var dom hamnat. Dom fick ica-kort och med tanke på att det inte fanns kommunikationer och den närmaste ica-butiken ligger en dryg mil bort, så var det ju inte så mycket glädje med det. Men det fanns driftiga personer där i närheten, som har sett till att ordna info åt alla håll, man har samlat in vinterkläder till barnen och ordnat mötesplatser, bl a så hade alltså flyktingarna ordnat mat i söndags, vegetariska rätter, där man sålde biljetter och det blev fullsatt av lokalbefolkning som fick veta lite om dessa människor som just nu bor i vår närhet. Nästan alla dessa är välutbildade och vill fortsätta med sina liv, förstås. Och jag kan förstås inte föreställa mig hur det skulle vara att vara akademiker, född i Damaskus, och hamna ute i skogen på vintern här. Nu har man ordnat lite kommunikationer ändå, och jag kan bara hoppas att detta kan bli en plats med trygghet.

Jag tänker också på dom som kom för 70 år sedan, för man tog emot rätt många från de vita bussarna här i trakten. Många flyttade vidare rätt fort, men en del blev kvar här resten av sina liv. En del av de unga kvinnorna gifte sig på trakten. Någon berättade om hur det var de första åren, hur mycket rädslor hon hade, hon var t ex extremt mörkrädd och hennes svenske man hade väl inte helt lätt att hantera situationen.

i köket? Den vattenfyllda potatisgratängformen? Inte det? Nej, jag ska ta fram jifflaskan och tålamodet. Men å andra sidan äter vi självklart rester från gårdagen i dag. Och jag ska baka limpor, doften är värd den lilla ansträngningen. Jag skulle gjort den mindre storleken tårta f ö, nu har vi nästan halva kvar. Karaktär.

Och både maken och jag vaknade av väckarklockan, jag gissar att han var lite slut efter gårdagen. En liten stund, två minuter så där, hoppades jag att jag skulle kunna somna om sen och strunta i promenaden. Men det gick inte. Vardagsmorgnarna undrar jag nu om det kommer att bli tystare i slutet av nästa vecka, för då ska stora ombyggnadsprojektet av torget och gatorna runtomkring vara klart. Än så länge ligger det små berg av gatsten här och där, som jag antar ska ligga horisontellt, och inte ser jag trafikljusen än heller, och många maskiner far runt. Man har ställt ut en skiss hur det ska bli, men jag kan inte riktigt se det framför mig. Och det är inte bara gatsten, det är kantstenar av alla möjliga sorter som ligger överallt. Och män i neonfärgade västar står och petar i eländet.