Kajorna flög

mot blek himmel när jag cyklade hem  från maxi. Och nu är det ganska svart ute. Jag handlade sent i dag, det är bra. Och jag hittade ett par svarta mjukisbyxor till maken för 79 spänn utan märken på. Nu hoppas jag bara att dom inte luddar. Det fanns kycklingklubba också, såna där som man kan låta stå i ugnen i många timmar med rosmarin, citron, vitlök och mycket olivolja, alldeles underbart.

Det finns många saker i mitt liv som är bra, god mat hör dit. Och maken är en så godlynt person, vänlig och uppskattande. Det går inte en dag utan att han ger mig komplimanger. Det slår mig att jag sällan speglar den delen av vår verklighet, men den finns också. Det hindrar inte alls att han mellan varven driver mig till förtvivlan. Vårt liv är inte svart eller vitt. Liv är sällan det. Fast det är klart att vårt har en komplikationsgrad som dom flesta slipper.

 

Jag passar på

– när jag sitter här att glädja mig över att morgondagens mat redan är ordnad – dvs kycklinggrytan från i går räckte både att frysa in lite av och att äta i morgon. Och så är det ju tårtorna också. Det känns befriande. Jag borde skriva matlista, det blir bättre då. Och snart har halva maj gått också, hur nu det gick till. På onsdag kan jag få besked om/när/var det kan bli avlastning för maken. Jag läste f ö en artikel om någon som var mycket upprörd för att man i den kommunen tänkte införa ett sånt här system som finns här, med placeringar lite randomly. Och med exakt samma sorts upprördhet som jag har. Men inte bryr sig beslutande om det. Det fungerar väl så länge beslutande är hyfsat friska, kantänka.

Och i morgon en ny dag igen. Kanske morgonpromenad, det blev ingen i morse, jag ställde inte väckarklockan – jag bestämde mig för att om jag ev lyckades sova så fick det vara så. Och så blev det. Jag har en känsla av att bokskogen har skiftat ytterligare i en ny grön nyans, kanske vågar jag också ta en sväng in på granngården där det står en magnolia.

Och jag hann bara skriva att det är lugnt, så hör jag ett utryckningsfordon.

 

Det susar i ventilen

– alltså, det blåser ute. Men jag tog en promenad i strålande sol, broddarna i handen, och när jag kom fram till isen i skogen tog jag på dom. Vilken fantastisk uppfinning! Det kändes väldigt stabilt, jätteskönt.

Och sen kunde jag sitta och ta en klunk juice i solskenet vid köksbordet med tidningen. Före laudes, om nån större katastrof inträffat vill jag gärna kunna ta med den i förbönerna.

Och maken är renskrubbad, lakanen är bytta, golvdammet är flyttat på. Vi ska äta en variant av carbonara och på em blir det limpor. Livet är ganska gott. Och då får man ta att sömnen inte fungerade helt, att maken vaknade ganska tidigt och att han hade ont nästa gång han vaknade, men han fick en extra tablett. Kanske orkar jag ta ett tag med symaskinen, som just nu står framme, eller också packar jag undan den och tar det lilla projektet en annan dag.

 

En sån lyx

– faktiskt – att få sova till kvart över nio! Maken sov hela tiden. Åtminstone jag har nån mildare förkylning på gång, ögonen rinner lite och jag nyser. Det betyder också att ytterligare vikt läggs till den som kommer av den ständigt närvarande chokladen och osten. Men i dag blir det lax&mangosalsa. Och sen ska jag baka ett par kryddlimpor till.
Men annars är jag tacksam att den här lite mer hektiska delen av Julen nu är över, den delen där man känner att det är allt lite udda att inte älska sylta och inlagd sill och rödbetssallad och att inte fylla sitt hus med tomtar och glöggdoft. Inget fel på det ena eller det andra, balans i det för den som tindrar vid blotta tanken. Jag tindrar väl inte så värst. Jag tycker det är fint med ljus och plockar fram lådan med julpynt.
Men jag behöver tid och tystnad också i Julen, tid att tänka på undret, att Gud valde utsattheten i att födas som ett litet barn mitt i mörker och fattigdom. Det hemlighetsfulla ljuset som strålar i mörkret.
Och jo visst, jag har en krans på dörren. Min är gjord av halm, Barnet vilade på halm i krubban, och bandet runtom har gyllene kanter, rikedom och himmelens guld, men färgen är röd – blodets och värmens färg. Ingenting i livet är enkelt.

Och jag måste förstås visa den enda tomte jag köpt. Det är mitt pekfinger, bara så storleken framgår. Han ligger på köksfläktskanten och tittar på mig under Julen.

 

Runt, runt

körde vi, sonen och jag. Dvs han körde, och det var ganska stora rundor, runt flera kvarter. Växla, koppling, blinkers, alltihop. Det är väldigt länge sen han testade, men det gick rätt bra. Den svarta enormt lurviga katten  som nödvändigtvis skulle över gatan just där, just då, överlevde också.
Och det är så vackert att det nästan gör ont. Alla vitsippor i mattor. Alla fjärilar – och årets första såg jag redan i fredags. En citronfjäril.
Och inte lyckades jag sova något på em heller. Lammsteken med citron och vitlök var ganska god, tyckte jag, men det var inte så att nån gjorde vågen i övrigt vid bordet. You can’t win them all. Fast det är inte helkul att laga mat just nu.

 

Så där ja

Kyrkutflykten med svärmor fixad. Ett par hade gift sig i går och deras vackra rosa pioner var kvar som bänkdekorationer. Så vackert.
Och nu ska jag diska och ugnssteka färskpotatis med lök och paprika. Livet går vidare. Värmen är underbar. Kanske ska jag rentav sova en liten stund på em. Det är väl onödigt att ramla ihop för ofta, och då är antagligen sömn ett bra botemedel. Men det ekar lite i huvudet, jag får fortfarande dubbelkolla det mesta.
Och jag kan förstå att Yngste sa ‘ kom igen nu mamma’ i st för att köpa mat som jag bad honom om i går. Han lever ju mitt i vårt liv, och har förmodligen en viss fasa för att jag ska ramla ihop. Han vill inte det helt enkelt. Det vill inte jag heller i o f s.

 

Ännu bättre

än min städning nedan var faktiskt att det kom en effektiv fastighetsskötare och sopade bort allt grus från loftgången vid uteplatsen. Man hade grusat rejält under våra istappar och eftersom allt grus i den här trakten är krossat har det varit små vassa stenar som följt med in. Och nu ser det så prydligt ut. Vårkänsla, faktiskt. Solen skiner in på våra västfönster nu också – vi har fönster rakt österut på ena sidan och västerut på andra, köket åt öster, men nu når solen in genom stora rummet på em in i köket också. Det är lättare nu.
Fast jag hade egentligen tänkt gå extratimmar till jobbet, men jag orkade inte. Ibland förstår t o m jag när jag måste hushålla lite med mig.
Det räckte så bra att äntligen fylla i blanketterna om mina timmar med maken för januari och februari och få iväg dom, och att handla på maxi.

 

Tisdag em

kommer leverans till min tobakshandlare. Fast förra veckan hade dom glömt att beställa min sort. Och nu hade jag rensat lagret hos den andra handlaren. Men när jag kom bort till den vanliga så låg där ett tio-pack. Det var väl bra. Det är liksom aldrig läge att sluta här, det kommer ständigt nya katastrofer som kräver små stunder av avkoppling. Nej, det är ingen annans fel. Och jag började när jag gnisslade tänder på nätterna när jag hoppade in i kommunalpolitiken.
Den som har hört nån gnissla tänder förstår att det var omtanke om maken.