Vi ser framåt

– förstås. Stilla Veckans koncentration har fungerat lite annorlunda mot andra år här, det medges. Men nu är det dags att gå in i det stora dramat igen. Maken är fokuserad. I morgon går vi i kvällsmässa, det utlovas cellospel rentav, cello råkar för mig vara himmelsk musik. Och så är det avklädandet av altaret efter Mässan, och sen åker vi hem. Och Långfredagen är det kyrka kl 10 hos oss, och jag gissar att maken ägnar eftermiddagen åt Johannespassionen medan jag tittar på Passion of the Christ. Lördagen vilar maken så mycket som möjligt och så är det midnattsmässa, även om vi i princip är färdiga vid midnatt, gissar jag. Sen känner maken efter om orken räcker för Högmässa på Påskdagen för hans del.

I hans situation gäller det att disponera loppet s a s, för han vill så gärna.

Och jag ska också ta det lugnt, inga middagsgäster är inplanerade. Fast jag måste köpa lite extra mjölk i morgon, jag tror att allt annat räcker för mig och maken.

 

Förra året

så här års gjorde vi en så bra utflykt, det var lite trist en stund på mitten när vi nästan misströstade om att få något att äta, men det blev så väldigt lyckat som helhet. Och vi fick tag på god mat i vacker miljö. Nyss såg jag bild på vänner som var och fikade på ett ställe som såg så bra ut, så nu har jag tittat på den hemsidan och funderar på om det kan finnas nån sevärdhet som maken kan/vill se i närheten där.

Just så här års, när det fortfarande är hyfsat varmt och skolorna har börjat, så är det ganska trevligt att göra något extra. Det är en lyx att kunna göra det och vi behöver göra roliga saker tillsammans. Det behöver säkert alla, men för oss är startsträckan lite längre. Och planeringen vilar på mig.

Men visst låter äppelmarängtårta eller chokladtryffelbiskvi rätt gott?

 

Det var svårt att somna

i går, så jag tryckte av mobilen i morse och sov vidare nästan en timme till. Så nu måste jag handla efter frukost i stället.

Och jag har mobilen på laddning för att vara säker på att den inte dör om/när handläggaren ringer. Dagens stress.

Sen ringde någon om ett litet möte jag ska vara med på och jag tror att jag kan få logistiken runt makens ätande att fungera. Kanske. När dom andra går för att äta, så kan jag ta cykeln förbi vårt lilla hem och slänga fram en tallrik till maken och sen får jag kasta mig på cykeln igen och komma lite sent till lunch med dom andra. Det kommer att gå bra, nånting finns väl i frysen som jag kan stoppa i mikron.

 

Mobilen berättade

för mig, på det där onödigt upplysande sättet den har ibland, att jag kan räkna med snö i morgon. Jag gör det, kära mobilen. Och det känns inte alls som att jag kommer att ta små hoppsa-steg på vägen över parkeringen. Jag är nästan säker på att snöskyffeln ligger i bagageluckan iaf. Och den lär behövas om maken ska ta sig till bilen från porten i morgon. Han sa, som lite uppmuntran kan tänka, att i morgon åker vi ju till den närmaste kyrkan. Och det är bra, visst, men mitt skottande och borstande och skrapande är lika intensivt som om vi skulle åkt 25 mil, i princip. Sen är det självklart enklare att bara åka en liten bit. Men jag känner mig ändå lite stressad.

Fast jag tänker ändå att jag går ut och fixar bilen och ställer den utanför vår port, innan jag hjälper maken till markplanet. Så dags en snöig söndag är det väl ingen nitisk parkeringskontrollant ute och ger mig böter?

 

Jag kan inte riktigt bestämma mig

om jag ska sätta klockan i morgon eller inte. Det vore ju praktiskt att komma igång förstås. Yngste är ute sent i kväll, han skulle träffa en kompis och titta på sen hockey. En del beror förstås på hur natten blir, och det vet jag ju aldrig.

Och så är det lunchen med svärmor. Rimligen hinner jag koka skinkan efteråt. Och jag är fortfarande irriterad över att trots att jag ganska nyss sa ifrån att tider ska helst överenskommas med mig, så struntar hon i det. Och maken blir så himla förvirrad när han ska diskutera sånt. När jag pratade med Äldste om det, sa han att så har det egentligen alltid varit, och det kan han ha en point i. Det beror inte enbart på makens sjukdom. Och jag har å andra sidan alltid varit ganska strukturerad.

Om jag nu lägger mobilen bredvid mig så kan jag iofs stänga av den, om det skulle verka omöjligt när jag är uppe med maken, för då vet jag om jag har sovit så vidare värst. Det skulle vara underbart om det inte regnade riktigt så här mycket, men jag är tacksam att slippa halka.

 

Orions bälte

såg jag ute nyss, men lite molnslöjor fanns det kvar. Jag gjorde ett litet överslag förut i dag och funderade på om jag skulle hoppa in på maxi på hemvägen från festen och handla lite, men sen tittade jag på väderutsikterna som lovade sol i morgon. Bättre då att ta cykeln. Inte minst om man tänker på det här med att röra sig lite. Och så här långt ser det ju lovande ut för lite sol.

Och två hittade kjolar hänger numer i garderoben. Åtminstone den ena verkade ganska bekväm.

Och så är det dags att göra en ny matlista också. Helst innan jag handlar. Funderar på om det blir någon kola kokad i år. Kanske. För två år sen lossnade en plomb när jag satt och tuggade helt fridfullt och det finns nog fler.

 

Det blir matlagning i morgon

– och tidig handling. Själva äter vi nog laxsoppa, tänker jag, snabbt och gott. Och sen steker jag fl filé, gör champinjonsås, citronpaj och äppelkaka. Dvs marängtäcket på pajen gör jag på lördag, annars ser det lite tråkigt ut. Och vaniljsåsen gör jag också på lördagen. Och skalar potatisen. Och bakar limpor. Jag kan duka i morgon också, när jag har tvättat håret, för det glömde jag i dag.

Och jag känner mig beredd. I morgon ska jag f ö klippa maken, då går det fortare att torka håret för honom. Han har fått mer panna under åren, men annars växer det på.

Och jag hoppas natten blir lugn. Förstås. Ständigt denna beredskap.

 

Ibland går det bättre

– andra gånger gör det inte det, och i natt var jag inte särskilt bekväm med att väckas två gånger. Men för all del, jag somnade om båda gångerna, men jag blev lite slak på kuppen.

Och jag har varit väldigt tacksam över det strålande solskenet i dag, på förmiddagen passade jag på att fika med Bra Grannen. Sen på eftermiddagen behövde vi kuvert, ansåg jag, och helst inte vanliga vita, ska man skicka riktiga brev så får man ibland satsa. Fast första stället hade inga, men kunde tipsa mig om att datorbutiken har, så jag tog en promenad i det vackra vädret och gladde mig åt det samtidigt. Och sen köpte jag frimärken, denna sällsynta vara. Så nu sitter jag och jagar adresser. Sen ska maken få skriva sitt namn ett antal gånger, så i morgon går jag till brevlådan.

Sen blir det lunch på lördag, osäkert om vi blir tio eller femton. Men hur som, mat ska det bli.

 

Det är dukat

till middag. Till frukost också, faktiskt, men det brukar det vara på kvällen. Det har jag alltid gjort, så det är inget ålderstecken just för mig. Och vackra blommor står det både här och där nu. Svärmor skickade med liljor med Yngste. Jag gillar ju liljor (ingen överraskning kanske), men doften blir lätt lite mycket, jag får se om dom får stanna inne i rummet eller om dom hamnar på inglasade balkongen.

Och medicinen var virrigare än jag trodde, man hade givit maken kvällsmedicinen på morgonen, uppenbarligen och det är inte samma piller. Jag blir trött.

Men annars tror jag att jag har koll, noga räknat ska vi ju bara äta middag, sen får vi se hur det blir i övrigt. När maken är duschad ska jag ta mig an tårtorna.

Och saker man annars låtit bli, blir plötsligt gjorda. T ex har jag retat mig på den extremt långsamma lampan i hallen, dom flesta har brukat lyckas få på sig det mesta innan den vaknar, och nu har jag äntligen bytt den mot en piggare variant. Och jag plockade fram en kjol jag inte haft på väldigt länge och flyttade en knapp i den. Möjligen är den ändå ca två kilo för trång, men det går nog.

Nu går jag och borstar tänderna och lägger mig och lyssnar på regnet utanför, panterns tassar i Mumindalen.

 

Jag passade på

och lämnade in kvittot på att makens parkeringshandikapptillstånd kom i dag. Man ska skriva under och returnera. Så nu är det gjort också. Och kycklingen ligger och marineras i vitlök, citron, rosmarin, salt, stött svartpeppar och olivolja.

Maken pratade med sin lilla mamma i dag också, hon var beredd att baka längder till lördag, men maken trodde att det kommer att gå bra ändå. Vi kan hoppas. I morgon plockar jag lite – och dammar – och sen får det faktiskt vara bra så här. Och jag ska nu ringa och höra så att jag åker till rätt boende med maken på onsdag, det finns två som heter lika i kommunen. Lite opraktiskt och jag glömde fråga vilket, där jag stod på maxi förra veckan. Vi har åkt fel en annan gång och eftersom det ena ligger ett par hundra meter härifrån och det andra 15 km bort, så är det skillnad.