Jag gav upp

Jag orkade inte ringa handläggaren på Skatteverket. Jag tror inte att det finns någon som helst möjlighet för oss att förstå varandra och rätt sitter i spjutstångs ände, som så ofta. Det finns ingen rimlighet i att en 92-årig dam utan giltig leg ska nekas sådan när Skatteverkets egen hemsida inte är glasklar, men då handläggarna gör sina underliga bedömningar och borde förstå att det bidrar till att komplicera hennes och hennes anhörigas liv. Kommunalt anställd person med professionell relation, som det heter, kan intyga hennes identitet. Nu har hon ingen socialsekreterare. Eller för den delen arbetsgivare, det hade också dugt. Men vår mångåriga relation räcker inte, oavsett att den som arbetar på Skatteverket skulle kunna verifiera den på femton sekunder. Vill man inte, så vill man inte. Och hon får åka tio mil extra. Jag också iofs.

Jag orkar inte mer. Man ska inte säga så, jag vet det. Men jag gör inte det. Och det finns inga alternativ. Man ska veta när man ska ge upp.

Och jag antar att Skatteverkets personal skyndar hemåt på lätta fötter efter dagens administrerande och är nöjda med att ha varit servicesinnade alt att ha visat en tafflig medborgare att här kan inte vad som helst accepteras. Hur skulle det gå? Då skulle ju landet översvämmas av 92-åringar med tveksamma leg.

 

Avlastningen the never ending story

Ja. Det är ju snart dags igen då, nästa torsdag kväll för att vara exakt, den sedan mycket länge överenskomna. Så i dag på em ramlade det in ett mail. Femte stället maken ska pröva på. I närheten här. I samma byggnad som förra gången, den som var sämst eller näst sämst, jag är inte riktigt säker. Det där att han inte fick nåt täcke första natten och att toaletten såg ut som den gjorde drog definitivt ned omdömet. Men det gäller att vara optimist, hur ogrundat det sen än känns.

Och dessutom frågade maken nyss. Och då ska jag försöka förklara att jo då, nu är det ett nytt ställe igen. Han tycker inte att det känns stabilt. Det tycker inte jag heller, men vad ska jag göra. Jag vet faktiskt inte. Och jag får väl leva med det här att ständigt känna dåligt samvete för att jag utsätter honom för samhällets omvårdnad. Det skulle faktiskt kunna fungera bättre utan att det behövde kosta mer. Lite bättre organisation, lite mer tänka efter före. Det tycker jag faktiskt. Så nu har jag den delen av makens oro att leva med också.