att hålla reda på. Men när jag har kammat mig kanske det klarnar, man vet aldrig. Och apropå tandborstningen, så inser jag att det drar ihop sig till att köpa ny tandborste, den behöver laddas rätt ofta nu, och jag kan inte ens komma ihåg när den köptes, men det bör vara ca femton år sen. Man kanske inte kan begära mer av en tandborste. Ja, jag har köpt själva borsthuvudena oftare än så. Så jag har googlat och tittat. En djungel numer, då tror jag bara det fanns en modell.

Och så ska det skickas paket till yngsta dotterdottern. Och skivad skinka ska köpas. Och limpor bakas. Och köttfärspaj tillverkas. Fast jag får väl starta med att hänga upp tvätten, som alldeles nyss snurrat klart.

Och jag gick in i klädkammaren och förvånades över att det numer finns golvyta där. Äldste frågade vad jag ska fylla den med, vakuum är ju mot naturen, liksom. Och jag är väl inte så feng shui alls. Jag lästa nån artikel där det stod att man ska fälla ner toalocket, för annars flödar energin fel. Och det kan jag bara säga, att fäller man ner toalocket här, med makens svårigheter inräknade i tillvaron, så blir det absolut fel energiflöde. Inte bara energi. Dessutom kan man fråga sig hur en ‘uråldrig’ filosofi kan ta vattentoaletters lock i beräkningen. Men med det sagt, så ska jag försöka hålla golvet städat i klädkammaren.

från verkstaden. Det var i princip inget fel. Tack för det. Fast under tiden har maken hunnit fundera på det här med ac:n, som ju gav upp inför förra sommaren och han vill ha den lagad. Så visst, så gör vi. Om två veckor får jag lämna in den och sen andas in inför betalningen. Men jag förstår honom, för honom är det ännu mer plågsamt än för mig att åka i jättevarm bil, inte för att det har varit så stor risk hittills, men han har en något mer optimistisk grundinställning än jag, så då kör vi på det.

Och jag har ringt till boendet där åldrige morbrodern finns och det var inga sociala aktiviteter inbokade i dag, så efter lunch packar jag in maken och svärmor och åker dit. Maken ville inte särskilt gärna ha med lilla mamma, men jag sa att det måste han. Hon är ju lite överväldigande och hör illa, men det hjälps inte.

Och mannen på verksraden ringde just, för han hade kollat prislistan och kondensorn kostar 12 000. Det är bara att hoppas att tandläkarräkningarna håller sig nere i år då.

när limporna står i ugnen och snart kommer doften också. Jag bakar två sorter i princip, grahamslimpor i form, makens favorit, enkla och smidiga och så min egen favorit – lite rågsikt, vetemjöl och lite olivolja. Degen till varje limpa väger drygt ett kilo och sen delar jag drygt 400 g som jag flätar ihop och så en lite tjockare fläta av resten, som läggs ovanpå, med flätningen åt andra hållet s a s. Det är bästa limpan för mig. Och när dom är färdiga ska jag tänka ut vad vi ska äta i morgon och så handla det på coop.

Jag kan bara konstatera att det blir nog inte alls lika mycket blommor på balkongen mitt emot, en ny familj håller tydligen på att installera sig, en liten gosse, så där 3-4 år och en något större syster. Då lär det räcka utan att man fyller balkongen med grönska, tänker jag. Jag förmodar det var fadern som manade in den minste nyss, han såg ut som om han väntade nästa barn vilken sekund som helst. Kan bli spännande.

hade sin charm. Dvs för mig var den tidig. Soluppgångens rosa skimmer mot blekblå himmel när jag gick hem från bilverkstan. Och solen har så låg bana nu att det rosa skimret nästan sträckte sig dit där den sen – snart – går ner igen. Det måste till lite strukturerat handlande nu också, så där så jag egentligen slipper handla mer den här veckan. Sen måste man nog fundera på julkappar också, vi är väldigt återhållsamma med det hos oss, men nånting blir det ändå. Kanske. Och då ska det handlas.

Det här med att ha ett långt, väldigt långt, telefonsammanträde har sina knepigheter. Jag plockar t ex upp maken ur sängen och ner till frukosten under tystnad, äter frukosten med telefonen i örat och pågående samtal, tvättar maken, hjälper honom med kläderna, plockar ur och i diskmaskinen, lägger i tvättmaskinen – fixar och donar och håller hjälpligt uppmärksamheten på topp. Men nu är jag frigående igen och då ska jag diska en kastrull och bädda, bädda en dubbelsäng är svårt med en telefon fastlimmad mellan axeln och örat.

för att göra det där som alldeles nyss föreföll nästan omöjligt. Bädda sängen med rena lakan, dammsuga sovrummet, tvätta håret. Alla dessa sysslor som tar så väldigt mycket mindre tid än allt ältandet om hur svårt det kommer att vara. Men det förutsätter förstås att det finns nån sorts grundförutsättning. Och jag har tagit fram en infryst bit lasagne, jag inser att den här orken som burit mig genom makens duschande och det andra, den kan faktiskt vara på upphällningen utan att jag riktigt märker det. Så för säkerhets skull garderar jag mig. Och snart unnar jag mig ett äpple.

Och jag sitter med Mazzarellas bok. Hon börjar just läsa Lasse Bergs Gryning över Kalahari, och hon gillar den också, ungefär på samma sätt som jag. En av de första böckerna jag lånade när boklåningskarriären började. Och jag minns någon som absolut vägrade läsa just den, eftersom han tydligen burit sig illa åt mot första frun. Inte vet jag, och jag är rätt tacksam att inte ens veta, att inte behöva ta ställning i en konflikt som inte är min. Man kan låta författare och deras böcker kliva in i livet utan att ta ansvar för dom.

när Bästa Grannen flyttar. Det blir det. Som i går kväll – jag satt och läste en bok vid köksbordet och hon knackade på fönstret. Visserligen betydde det att jag nästan dog av chocken, men jag hämtade mig, och sen satt vi ute och pratade en dryg timme. Och skrattade.

Boken jag läste var Sanningssägare eller karriärist av Margaret von Platen. Ur förordet – Det verkar nästan alltid uppstå en inre cirkel i toppen på ett företag eller i en organisation. Individerna sugs upp och sällar sig nästan hypnotiskt till denna inre krets – kanske lockade av bättre ekonomiska möjligheter eller av att få tillhöra en utvald grupp. // Konsekvenserna som drabbar visslaren blir ofta fatala. Efter att ha visslat kommer livet aldrig att bli det samma. Den som bestämt sig för att vissla bör tänka sig för noga. Ingen kommer att hänga på honom en medalj – och få kommer att hylla honom för hans civilkurage. Istället kommer den makt han utmanar på alla sätt och vis att försöka bestämma hur hans framtida liv ska arta sig.

Jo rå. Var och en som har testat vet att det är så sant som det är sagt. Och det behöver inte alls vara pengar som lockar för den som hellre är tyst. Och det har hänt att jag frågat dom som väljer tystnaden – ‘varför säger du inte som det är?’, men det finns så många skäl att låta bli. Tydligen. Att det ligger en djup omtanke i att helt enkelt säga som det är kan man lätt dribbla bort. Det kallar jag feghet. Vi är alla olika. Och man får göra det man kan.

kunde jag tydligen göra oftare. Jag gick till vindsförrådet för att hämta dom två frysväskorna. Nä hä. Den äldsta, lätt ankomna, slängdes när vi flyttade hit. Så det finns bara en frysväska och en liten, sån där man har i bilen på resa. Lätt panik, men jag virade in resten i filtar, så får vi se hur det går. Nu står den på ‘max’ igen och jag ska öppna filtpaketet och plocka tillbaka det som finns där före lunch. Dessa tråkiga sysslor. Jag saknar den förra frysen i mitt liv, den hade lådor, mycket enklare.
Och sen är det bra om jag inte glömmer att baka limpor i eftermiddag. Husligheten är på topp. Att hålla sig uppe med viss möda. Att försöka låta rutinerna fungera utan att tänka för mycket.

är klar. Tallrikarna står på bordet. Det kommer att bli mat i dag också. Troligen. Vid sjutiden när maken varit i badrummet låg han och tittade i taket med lätt bekymrad uppsyn och när jag undrade vad det var sa han – ‘jo, jag funderar på att någon av oss (hoppsan, vem????) borde stå nere i porten och ta emot när gästerna kommer sen, så dom hittar’. Nej, nej, nej. ‘Någon’ tänker laga mat. Och ‘någon’ minns dessutom att ene gästen varit här förut, och litar dessutom på att två vuxna män ska klara detta på något sätt. Han är omtänksam mot alla, men kan inte direkt se konsekvenser eller planera.
Sen läste jag om en dotter som tar hand om sin demenssjuka pappa, väldigt tungt. Och jag går igång på tidningsrubriken – hon har ‘pausat sitt eget liv’. Nej, det har hon inte. Hennes liv pågår just där, i det tunga. Livet pausar nästan aldrig. Däremot har hon inte ett bra liv, hon kan inte jobba och göra karriär, hon hinner inte tänka på egen familjebildning. Men paus är det inte. Och ingen vill ta det ansvaret. Det finns lagstiftning sen 2009, men lagstiftning räcker inte. När det inte finns alternativ.
Men det blir en bra dag här. Maken vill inte vila när gästerna kommer, jag ska hjälpa honom ner innan. Jo visst, men jag vet ju inte exakt när dom kommer. Men han vill behålla sin värdighet också i den detaljen.

Jag sitter vid datorn. Jag hör maken resa sig där nere. Men han var ju nyss på toa? Nä visst, jag har glömt att lägga fram telefonen bredvid honom och jag morrar åt mig själv. Och sen tänker jag att nu får jag väl ge mig ändå. Han har bröstficka på skjortan, jag har lagt telefonen på skåpet i köket. Han kan mycket väl gå ut i köket och lägga telefonen i fickan och gå tillbaka och sätta sig i bekväma fåtöljen och ringa sin mamma. Jag behöver inte ordna alla detaljer och dessutom känna mig usel som inte klarar det.
Jag har redan i dag vaskat av rakhyveln och tandborsten och ställt in i badrumsskåpet. Det gör maken nästan alla morgnar, men i dag var det inte en vanlig morgon med just det. Och då gör jag det. Då kan han ju få hämta telefonen själv.
Ständigt detta gränsdragande. Allt som måste göras, inte alltid av mig, men ansvaret är mitt.