eller rise åtminstone. Inte brukar jag skriva så här dags? Nä. Men när maken, ovanligt sent för hans del, varit uppe i badrummet första vändan, blev jag liggande och vred mig lite i sängen. Så jag fick lov att gå upp och göra nåt åt det. Skriva.

Jag gjorde i går en kort uppdatering på fb att maken fått sin femte variant av boende på avlastning. Och snälla vänliga människor uttryckte sin sympati i situationen. Både av er som finns här och alldeles andra. Någon, som jag inte känner så väl – har träffat rätt ytligt bara – kände sig omedelbart beredd att med skinande rustning gå till strid för mig/oss, ev anonymt fråga på kommunen här. Och berättade för mig vad kommunens policy säger om socnämndens verksamhet. Tackar så mycket. Jag vet, har läst.

Och jag vet också att det sällan tas väl upp om någon som upplevs ‘komma utifrån’ ‘lägger sig i’. Jag har ägnat en del av mitt liv åt kommunal byråkrati, jag har varit ordförande i skolstyrelse och kommunal revision och annat också. Och jag försöker, med de medel jag har. Men jag lyckas inte. Och trodde jag att det skulle hjälpa att någon frågade kommunen hur dom egentligen tänker, så finns det många som skulle kunna ställa frågan för mig. Men dels undrar jag om kommunen tänker – jag är inte ironisk nu – och dels tror jag inte alls att någon grad av anonymitet skulle uppfattas gentemot maken och mig, tyvärr är vi just här lite av offentliga personer, si. Så jag nöter på, på det sätt jag nu orkar.

Och jag skrev alltså, så tidigt jag bara kunde, ett meddelande till den energiska att jag inte vill, verkligen inte vill, ha den sortens hjälp. Jag hoppas det framgick att jag visst kände en sorts vemodig tacksamhet, jag menar att någon tror att man kan förbättra på det sättet, är lite gulligt. Naivt, men gulligt. Och jag är inte gullig.

vid att den mörkt apelsinfärgade människan som skymtar förbi i spegeln är jag. Det kommer att gå. Snart.

Och i morse vaknade maken lite tidigare än vanligt första gången, så när min klocka sen ringde och mitt huvud var lite tyngre än vanligt, så blev det morgonpromenad men ingen cykeltur till närmaste kyrkan, jag var mitt i bönerna framför mina egna ikoner när kyrkklockan ringde, men det fick bli så. Maken behövde en ny badrumsvända lite tidigare än vad det blir om jag cyklar iväg. Och jag behövde frukost.

Nu ska jag dra till coop, bokstavligen, med lilla vagnen. Kanske finns det höstdörrkransar på torget. Sen får vi se, möjligen överraskar jag svärmor med en runda för att skaffa leg i större staden. Men det har jag inte pratat med varken henne eller maken om än.

Ska vi slå vad? Sonen har tid på vårdcentralen 14.30, men efter att ha kollat de vitgula fläckarna i svalget är jag rätt säker. Stackarn, och rötmånad och värme och elände. Han är väldigt sällan sjuk, men eftersom min pappa dog i en galopperande infektion som började som halsinfektion (som kvällpressen brukar kalla det på sina smakfulla löpsedlar ‘mördarbakterier’) så går jag i gång lite extra. Det blir till att köpa mer glass och youghurt etc då. Nu är han inte underviktig från början, så det ordnar sig nog. Och det brukar inte vara särskilt smittsamt, det är närmast maken jag bekymras över, han ser robust ut, men blir himla dålig snabbt när han får infektioner. Ett steg i taget nu. Men tanke på att jag sköt igen dörren och lade mig en kvart på golvet på jobbet, så …