i går kväll. En stund. Och så plötsligt tog det bara slut med orken. Jag lyckades lagom borsta tanden och ta mig till sängen. Så i dag ska jag inte tro att det bara är att köra på, jag ska göra det totalt oväntade. Öppna en burk ärtsoppa en tisdag. Av flera skäl – det är gott med ärtsoppa, den finns hemma redan, soppa kommer att vara bra för hostan (?) och på torsdag fyller maken år. Och fast han gillar ärtsoppa känns det kanske lite festligare med nånting annat. I morgon bakar jag en liten tårta. Och köper nån blomma och troligen en skjorta.

Och jag har skaffat mig en ny vana/ovana. Jag hade gärna sovit en stund till i morse, men horisontalläge gav hosta och jag vill inte störa maken, så jag gick upp och draperade mig i kläder. Och sen i köket värmer jag en mugg kaffemjölk till tidningen. Det är nytt. Man kan göra annorlunda.

Och jag gastade ner till maken nyss att han måste inte titta på Malou, engelska serien om galna antikhandlare är roligare.

Dimman i huvudet lättade inte så särskilt. Den stora tröttheten.

Och ändå – söndagen i går handlade om Brödet, det livsnödvändiga. Vardagens bröd och det himmelska brödet. Och tacksamheten för det. Och jag minns den danske fransiscanen i Assisi, som berättade om kvinnorna som levde i vad vi ser som misär i Sydamerika, och som sa till honom -‘ Fader, jag är så tacksam, i dag har vi ätit, i dag har ingen slagit mig, i dag har varit en bra dag’. Och jag lever förvisso i överflöd, i dag har vi ätit, i dag har jag vilat, i dag sken solen in från väster och passerade prismorna – en hel mängd små regnbågar ströddes på väggar och golv, regnbågen – tecknet för att Gud håller oss i sin hand. I dag.

Och både sönerna ringde. Inget särskilt hade hänt i deras liv heller, tack och lov för det. Lilla minsta hade varit med på utflykt och korvgrillning i helgen. Och Yngste jobbar på med sina projekt. Dessa liv långt borta från mig och ändå bär jag dessa älskade i hjärtat. I dag och alla dagar.

Åtminstone gör jag det. I går blev jag nästan förvånad där på förmiddagen, när adrenalinet (tror jag) slog till och jag ställde mig och baka och laga och organisera, och jag tänkte förvånat – ‘men jag kan fortfarande’, och visst – gårdagen blev bra.

Men i dag är det en annan dag, dagen då hastigheten måste ner till knappt styrfart. Jag fryser och har haft ont i huvudet sen jag reste det från kudden i morse. Och jag sov så djupt på soffan mellan två och fyra att jag nästan inte klarade att resa mig upp, det enda som fick upp mig var att jag visste att maken skulle ha medicin. Annars hade jag legat kvar än.

Och jag rotade i landstingskatalogen efter nummer till ortopedavdelningen, där jag förut köpt sandaler åt maken, nya behövs. Eftersom det är en bit dit ville jag gärna vet om hans storlek fanns på lager, surt att köra fem mil enkel resa annars. Och telefontiden på fm var upptagen. Och em började inte när det stod i katalogen, men till slut kom jag fram till en kvinna som efter mycket långt letande hittade vad jag bad om. Hon lade undan ett par till i morgon em och påpekade mycket noggrant vilken kvart dom hade kafferast. Så det är bara att hoppas att det känns som en bra idé i morgon.

är det fortfarande, och jag släckte 00.15. Då hade höger knä protesterat livligt när jag böjde mig ner för att ladda tandborsten och det kändes ängsligt, men i morse vaknade jag till solsken, som varade precis så länge att jag hann ta min morgonpromenad. Och knät protesterade inte alls.

Och maken är duschad och tvätten snurrar. På torget fanns det blåbär, hallonen hade regnat bort i går kväll tyvärr. Men blåbär är helt ok. Jag försöker komma ihåg att jag helst inte ska lägga vänster ben över höger knä. Och man ska aldrig sitta så, säger massösen. Hon vet väl hur det ska vara.

Tyvärr är det tydligen inte modernt i år med dörrkransar, jag brukar köpa en höstkrans, men utbudet var smalt. Väldigt smalt. Och nej, jag är inte så händig själv att jag snor ihop nåt lite dekorativt. Men jag vacklar mellan grön mossa och grå mossa just nu, det fanns.

Men det är stor tacksamhet att kunna resa sig upp på morgonen.

Maken tyckte inte att det blåste särskilt mycket. Men det regnar och jag såg att det blir värre framåt eftermiddagen, lite ängslan för Äldste & familjen som ska till ännu mer blåsiga trakter.
Och svärmor åkte med oss till kyrkan där hennes syster var kyrkvärd. Det verkar som om det inte blir begravning veckan som kommer, och det är jag tacksam för. Vi har ju betalat våra tågbiljetter och vårt boende nästa helg och ser dessutom fram emot att göra denna resa, så jag hoppas att allt ordnar sig. Makens moster var dessutom gudmor till Tvåan, och en mycket omtänksam gudmor dessutom, hörde av sig och visade alltid en särskild omsorg om henne. Flaggan på boendet där hon var de senaste månaderna fladdrade på halv stång.
Nu ska jag ta mig en extra pepparkaka och läsa lite tidning. Andas ut.

Vaknade just i den fast övertygelsen att det var söndagsmorgon. Fast jag upptäckte rätt snart att det var fel. Men vi fick mat i dag i a f. Rökt makrill och potatismos med hackad gräslök. R m blir det när all energi tar slut, det är gott och enklare än fiskbullar. Och just nu sitter jag och övertalar mig själv att jag inte alls behöver cykla till Maxi. Det har jag alldeles rätt i. Som jag gäspar kommer jag bara att få flugor i munnen.  Kanske skulle jag lägga mig lite igen. Vem vet vad det är för dag då när jag vaknar. Lite Törnrosa över det hela, vem vet när man vaknar. Fast det är inte precis nån som hugger sig genom den vassa snårskogen. Det blir nog till att ligga kvar.

Solen strålar. Inte helt ovanligt när midsommaren flutit bort. Men NU skiner den.
Det är en bra förmiddag hittills. Jag fick börja dagen med att gå till coop och handla bröd, glömde baka i går kväll. Det var bara jag och hemtjänstpersonal uppe.
Sen duschade jag maken. Vi är båda väldigt lyckliga när det är klart. Men han hade haft lite ont i den förlamade armen och var trött så jag gick ensam till kyrkan. Jo faktiskt – gick! Underbart att ta en promenad till den närmaste kyrkan. Och jag gillar Johannes Döparens dag, som det är i dag. Att vara älskad av Gud och få möta Honom här och nu talade predikanten om. Och jag fick sitta ensam med Gud och mig själv. Självklart är det fint och bra att maken och jag kan gå tillsammans, det är inte det, men det är fint att någon gång bara ha sig själv, att inte behöva bekymra sig om hur det ska gå med det skrangliga räcket uppför trappan, eller att folk trängs, eller att dom av pur vänlighet trasslar till det. Tacksamhet.
Och sen äter vi fl filé med färskpotatis, (skalad med mina på skrubbhandskar, så effektiva) och köpt beasås. Det försonar t o m yngste med färskpotatis, som han tycker är väldigt överreklamerad, stackarn.