– alldeles strålande vackert. Det var dimmigt när jag vaknade. Ute alltså. Vacker musik till frukosten och ett och annat glatt fniss också. Värdinnan skulle på en kortare utflykt rätt tidigt så hon var tvungen att se piffig ut tidigare än jag, men jag kom i väg innan klockorna ringde till kyrkan i a f.  Jag gick under lindarna, fortfarande gröna, mycket vackert.

Efter den gemensamma bönen unnade jag mig en halvtimmes egen tystnad och sen en promenad. Jag försökte ringa maken när jag stod och tittade ut över vattnet, men han fanns tydligen inte bredvid telefonen. Jag hoppas att han har det bättre i dag, men säker är jag inte. Men jag får ta tillvara det som är runt omkring mig just nu.

Jag har det bra.

Annonser

om att män saknar simultankapacitet. Här skämtas inte. Maken har ingen simultankapacitet. Och det trasslar till livet. Han har heller inte så stark uppfattning om att tiden som går liksom försvinner. Om man påbörjar nånting mycket senare än vanligt, så har den tiden gått och kommer inte igen. Solen står sällan still i Ajalons dal, för att tala med Skriften. Och kan man dessutom inte skynda sig – att skynda sig betyder att man ökar hastigheten – och maken har bara en hastighet och den är långsam. Det är helt förståeligt, för vad han sen än ska göra, som involverar kroppen, så är det en oerhörd ansträngning, kräver hans hela koncentration. Samtidigt vill han inte att det ska vara så,han vill t ex gärna försöka prata samtidigt som han går.

Och jag står bredvid och försöker komma ihåg. När han nu inte gör det. I morgon börjar vi på nytt igen.

Solen skiner, det är dessutom ganska varmt. Vi tog en promenad runt torget, maken utan jacka i värmen. Citronfjärilarna fladdrade ännu. Tvätten är klar. Köket är hyfsat avröjt, snart är det dags att gå och handla. Det är inte så omvälvande, men jag är tacksam när det kommer vänliga dagar. Att känna att livet går vidare i all enkelhet. Jag gör så gott jag kan och ibland räcker det. Och jag kan t o m skriva det utan att det slår till ‘ja men du vet att du inte gör tillräckligt i a f’ – jag vet det, men jag lägger det åt sidan just nu. Det som inte blir är förstås större och mer än det jag klarar, men kanske måste jag inte bära hela världen på mina axlar, som Ting en gång skrev. Kanske blir det bättre om jag inte försöker så mycket. Att överlämna. Att vila mitt i allt. Att se skönhet i det liv som blev mitt.

Slölyssnade på dagens sommarprogram. Elisabeth Massi Fritz. Fantastisk kvinna som jag beundrar. Hon har sett så mycket förfärligt och själv haft omskakande upplevelser. Men hon säger ‘allt går, om man vill’.
Tyvärr, det är fel, fel, FEL.
MYCKET går, om man vill. Men inte allt. Tiden och rummet kan vara mot en. Oavsett hur duktig och envis man är, eller hur rätt man  har. Man kan knäcka ryggen också. Det är en svår konst att dra gränsen där.