Det blev så bra

– det händer ju att saker blir bättre än man/jag tror. Fast när jag stängde vår ytterdörr ramlade lilla dörrkransen ner och kraschade på det mest sorgliga sätt, blad och bär flög åt alla håll. Jag samlade ihop resterna och nu har jag restaurerat den lite grann.

Och vi har haft en fin dag. Maken har klarat sig strålande. Mycket god mat och trevligt värdfolk, rara barn som sprang runt och pysslade och slogs lite grann ibland, ungefär som mina egna gjorde där. Och sjön låg spegelblank.

Lite konstigt var det att gå på toaletten, skåpet svärsonen hjälpte mig skruva upp på väggen var fortfarande väldigt snyggt, tapeterna jag valde – då för länge sen – var fortfarande acceptabla och tandborstmugghållaren var närmast en antikvitet från en mindre lyckad period. Fast det hjälpte inte, lite konstigt är det ändå. Alla dessa vardagliga detaljer som alldeles nyss var min vardag. Och jag gläder mig åt att andra kan uppskatta dom nu. Spisen var tydligen på väg att ge upp, inte så konstigt, så enormt mycket mat jag lagat på den. Vi blir alla äldre, spisar också.

Och nu ska jag baka chokladtårta med en sorts chokladsmörkräm på. Lite senare skyfflar jag in en potatisgratäng i ugnen och dukar bordet till i morgon. Min älskade familj.

 

Bildkavalkad

– bjuder jag på, för en gångs skull.

Lilla stugan, den som fanns från början, här med nästan färdig ny takpapp. Svärsönerna pysslar på och min äldste var inte klädd för att ägna sig åt tjära, men nån skulle ju hålla stegen också, och yngste står beredd på ställningen. Samarbete.

Och hela tiden var vackraste hunden beredd om någon skulle behöva ett ingripande. Tyst och fin låg han där, men när dom kom hem var han alldeles mentalt slut av alla intryck. Raringen.

Och yngste kusinerna roade sig. Det är hon med partydressen som sitter i kärran. Diskreta bilder av familjeliv.

 

Det mesta fungerade

En bra dag. Maken fick vila sig tidigt på förmiddagen och jag gick tidigare från jobbet-u-h (bara det!). Sen satte vi fart mot fotortosen. En servicesinnad man tog hand om oss och konstaterade att makens ortos var väldigt begagnad. Så han plockade fram en ny, men en ny bättre stoppning, dessutom en extra så man kan tvätta den då och då. Dessutom hade dom skor med kardborreknäppning, stadiga och hyfsat snygga. Så vi slog till och köpte ett par kraftigare och ett par lättare att ha inomhus och till sommaren. Maken har alltså bara haft ett par fungerande det sista året, så det här var verkligen ett lyft. Alla ska ha bekväma skor, men maken behöver det verkligen. Han har ju ingen känsel i vänster, så jag kollar väldigt noga att han inte får skavsår och tryckmärken. Och dom här hade dessutom lite svikt, och det tyckte han kändes bekvämt för högerfoten. Billigt? Knappast – som en sista-minuten-vecka på Mallorca eller så. Men det får vara så.
Och sen åt vi lite lunch och fick kaffe hos Hosanna. Det gjorde liksom dagen alldeles väldigt bra. Maken var helnöjd när vi åkte hem. Trött men glad. Många fina intryck tyckte han. Och självklart sprang han på bekanta på sjukhuset också.