att jag mätte upp mjölet till dagens limpor redan i går kväll, annars kunde det mycket väl ha glömts bort. Det tog en stund att vakna i morse, å andra sidan tog det en stund att somna i går kväll också, så det kanske hänger ihop. Sen hade jag en förvirrad dröm om att någon, lite oklart vem, köpte en bok, och när den kom hem och skulle öppnas så trillade 22 kackerlackor ur. Sen ägnades resten av drömmen åt att försöka ta död på dom. Det undermedvetna jobbar på, tydligen, fast vad det eventuellt skulle vilja säga den här gången fattar jag inte.

Och när jag tittade i spegeln när jag skulle borsta tänderna, så hann jag tänka att jag bär allt med mig en bit av min pappa, alltid. Nu blev pappa inte så gammal som jag är nu, en saknad nästan varje dag.

och soppan, tänker jag på. Det är inte säkert att det blir bättre ju fler som petar, typ. Och nu har vi försökt att sy ihop det härmed begravningen, jag har beställt blommor från vår familjegren nu, i vitt, rött och grönt. Och det har pratats med kantorn om musiken. I kväll ska jag ringa om hur många vi släktingar blir till minnesstunden och jag vet bestämt att jag sa till makens ena kusin att entreprenören ville att en av oss skulle ringa och att det var enklast om det blev jag då. Men hittills har förstås ingen därifrån hört av sig så jag får väl ringa dom först. Om någon urskiljer en svag nyans av irritation där, så är det rätt.

Det är lugnande med limpbak, så just nu jäser en deg till solrosfröbröd, ganska snabbt och enkelt. Och jag väntar på besked från Yngste också, troligen kommer han också. Men det har jag inte diskuterat med maken än, det blir så många frågor om exakta tider då.

är irriterande. Och vi har inte lyckats ringa svärmor, varken i går eller i dag. Och det misstänker maken beror på att min mobil är misslyckad. Nja, det går att ringa och bli ringd till av andra, så jag gissar att det inte beror på telefonen. Och svärmor är alldeles uppenbart rätt pigg ändå, för när jag kom nerför trappan nån gång under kvällen så såg jag att det låg saker under dörrinkastet. Ett upplysande papper från eon och två räkningar till svärmor, en för lägenheten och en för lilla sommarhuset vid sjön och så en broschyr om en telefon. Varför i all världen hon inte ringde på och kom in så vi kunnat reda ut vad det nu är som är bekymret fattar ju inte jag. Och vi försökte ringa en stund senare, men inget svar. Så nån gång i morgon får jag väl gå bort till henne då.

Men jag lyckades pricka in en stund mellan regnskurarna på förmiddagen och komma i väg till biblioteket, tre nya böcker. Bra. Och det var lysande med lövbiffen, lök och champinjoner i sherrysås och klyftpotatis till.

Så jag ser det som en dag med återhämtning. I morgon måste jag ta tag i tele2.

när jag vacklade upp i morse. Och vacklade är rätt ord, maken hade vaknat halv tre så där. Men det hördes två pip och så blev det tyst en stund och så två nya pip. Jag kollade så det inte var brandvarnaren, nej ingen av dom. Ganska diskreta pip som jag inte kunde lokalisera. Jag gick ut på promenad, underbart solsken. När jag kom hem och hade tänt mitt ljus pep det igen. Och igen. Det visade sig vara den numer kasserade telefonen som kände sig lite övergiven, så jag drog ur batteriet. Tystnaden lägrade sig. Tack för det.

Och i går blev det ju inga limpor, jag sov ju hela tiden. Men i dag försöker jag kravla mig över kanten igen. En tur till apoteket har det blivit, makens smärtstillande var nästan slut helt plötsligt. Jag borde sett det förra veckan. På väg tillbaka över parkeringen mötte jag Grannen mittemot, hon har varit i Tunisien och kom hem alldeles genomförkyld och hostar skrällande. Men snön här hemma hade hunnit försvinna ändå.

Och det var inte bara limpor skulle gjorts i går, nånting att tugga på efter maten också, chocolate chip cookies var det tänkt. Det stannar vid tanken än så länge, men det står 10 bananmuffins på bänken nu. Så jag är väl på gång igen. Och syrenbladens knoppar sväller.

är redan omställda, sovrummets och den manuella bredvid datorn. Då är det väl sex kvar eller så. Braunschweig i köket får jag fixa i morgon bitti, dra ur batteriet, sätta in igen och ställa i fönstret så är den klar när vi kommer från kyrkan.

Och när jag satt ute nyss kunde jag konstatera att lugnet verkade återställt. Nackdelen med att bo i lägenhet är ju att man ibland kommer lite för nära sina grannar. Grannen med fyra barn skulle åka iväg med ett antal av dom efter vår lunch och det var inte särskilt fridfullt. Nu har jag iofs fött –  och så gott jag kunnat – fostrat fyra barn, och det är inte alltid vare sig lätt eller roligt för vare sig barn eller föräldrar. Jag vet. Men aldrig tror jag att någon av sönerna vid så där tolv års ålder har stått och gråtit utanför bilen medan jag vrålade åt dom. Men dom kom hem under ordnade former.

Och själv ska jag lägga ihop tiramisun.

som jag är tacksam över. En kort promenad i solen i morse. En hundägare som stod och petade med en pinne – dvs hon plockade inte upp efter hunden och lyckades inte heller peta bajset från gångvägen visade det sig när jag kom närmare, och nej , jag vände inte och sprang i fatt henne och berättade vad jag jag tyckte. Och det andra irritationsmomentet var att jag halkade och slog i knät lite grann. Men annars var det bra.

Och maken är rakad och sitter med en ny bok i sin stol. Jag ska köpa cigariller och D-vitamin.  Och jag ska komma ihåg att ta fram räkorna ur frysen.

Och i går, mitt i min sorgsna dimma, läste jag en notis i lokala tidningen. Jobbet-utanför-hemmet, det där som jag gick hem ifrån med viss lättnad, som ‘organiserades om’, hyrdes ut till spetskompetens som skulle – underförstått – göra det snabbare och bättre och billigare – helst – nja, det går väl så där enligt vad som stod i tidningen. Så vitt jag förstår har man numer fler timmar att göra det jag och Bästa Grannen slet med, och tiden räcker inte. Nu heller. Och uppriktigt, jag saknar ett visst cashflow, annars ljög jag, men jag är oändligt tacksam att slippa en del av de mer påfrestande inslagen i verksamheten.

– men jag har varit vaken en halvtimme och hunnit sätta limporna i ugnen och dammsuga nedervåningen. För ett tag sen ansåg jag att maken behövde nya byxor, svarta mjukbyxor är numer hans vardagsklädsel. Enkelt för att han ska kunna gå på toa själv, viktigt. Och han vill inte ha vita revärer eller loggor. Men dom nya svarta luddar så förtvivlat. Luddar är inte rätt ord, fäller snarare, som att ha en hund med hormonstörning. Överallt detta svarta skikt över allting. Jag får nog försöka köpa ett annat par i veckan som kommer. Jag har trott att dom skulle sluta fälla snart, men det tycks inte ske.
Och jag ska passa på att röja diskbänken nu när jag äntligen vaknat.
Ständigt detta plockande. Och det är bra att ha en vardag, fast det är söndag i dag.

Man hade ju kunnat tro att hyllskruvandet och plockandet skulle ha kunnat få igång mig till ett produktivt liv. Nej då.
Med viss möda tänkte jag ut mat till i morgon och gick och handlade den, sonen hade sms:at att han kommer redan i morgon och längtade efter MAT. På min fråga ‘vaddå?’ svarade han snabbt ‘plättar’. Nu har den dåliga modern köpt färdiga plättar att värma i morgon. Har aldrig hänt. Trodde aldrig det skulle heller. Jättedyrt.
Nu försöker jag få till det och slänga sopor. Hur svårt kan det vara? Svaret är – jättesvårt, tyvärr. Det hjälper inte att äppelträden blommar – åh så vackert – att solen har lyst flera minuter i dag, att dynan på stolen på uteplatsen var alldeles varm i morse, jag ser och känner alltihop, lite på avstånd – men det finns där. Bra så.

I morgon åker maken och jag till havet, till äldsta väninnan. Jag får bada och maken vilar i skuggan. Hög solskyddsfaktor blir det.
Och så väninnan, som ringde till maken på fm, för att få reda på de exakta detaljerna i vårt kommande. Planeringspräkto, som äldste sonen säger. Men kan inte göra det med maken bara. Han klarar inte sånt och det fattar hon inte. Och vi är så himla flexibla att hon kan göra hur hon vill, det blir bra. Ett år grät hon när vi åkte hem, och sade att det var så jobbigt att planera maten, så nästa år hade jag lagat och medförde mat för tre dagar (i år blir det en dag), men det var inte riktigt bra då heller.
Så nu går jag och köper två flaskor rödvin, som dom får hälla i sig vid annat tillfälle. Maken får inte dricka och jag måste köra. Det blir trevligt, men jag får inte ge henne tillfälle att berätta hur hon skulle organisera mitt liv, hon har alltid brukat berätta det för mig, så det är inget nytt.