Nu är köttfärssåsen till lasagnen färdig. Och chokladtårtan, mandelmassebotten med ett rejält lager Fazers blå blandad med grädde och smör och en aning punsch, står i kylskåpet. Skräpet är slängt. Och jag undrar som alltid varför folk inte fattar att mjölkkartonger, liksom alla andra kartonger, ska vikas ihop innan man slänger. Det är knappast kärnfysik att en hopvikt förpackning tar mindre plats och ingen i detta hus kan ha missat att just kartongkontainern blir överfull. Varenda vecka.

Och annars har dagen varit bra, maten var god och hyfsat nyttig. Sen blev det alldeles för många chokladtryfflar, men man ska väl ha något att jobba med i januari också, antar jag. Och med januari i tankarna tog jag fram nya almanackan och upptäckte att jag köpt fel sort, den som ska vikas ut helt och inte alls får plats på vanliga stället. Gör om, gör rätt. Det betyder förstås att jag kommande år kommer att ha en bredvid datorn också.

Om en liten stund ska jag dra ut bordsskivan och plocka fram elva tallrikar och göra klart dukningen.

på soffan i dag. Jag läste ut en bok av Stig Clason, om en man som ville gå till brevlådan. Inte en av hans allra bästa, det var det nog inte. Fast längst fram i boken fanns en förteckning över hans dittillsvarande författeri, och han hade visst redan skrivit två böcker det året. Flitens lampa eller penningbehov, vad vet jag. För min del händer det att jag skarpar en trisslott. Det har inte gått jämnt ut än, tror jag.

Och jag blir lite rastlös av regnskurarna, inte för att jag skulle gått ut på eftermiddagspromenad, men ändå. I morse började det regna precis när jag passerade svärmors bostad och då tar det ca fyra minuter att gå hem, om man går fort. Och det gör man när det börjar regna.

Sen tog maken och jag oss till närmaste kyrkan. Johannes Döparens dag. Och texterna handlar förvisso mest om hans födelse, men det är lätt att halka över på slutet s a s. Och jag funderar alltid på kombinationen att han åt honung och gräshoppor. Själva åt vi potatissallad med soltorkade tomater och svarta oliver, lite honung var det i dressingen dock.

Plötsligt kom jag i håg – på fredag är det sex år sen jag första gången kom in i den här lägenheten, fast då var det en torsdag. Vi hade blivit ombedda att flytta så fort som möjligt från vårt förra boende (beroende på makens sjukdom) på måndagen, tisdagen var vi tjugo mil bort och hade ett litet föredrag tillsammans, onsdagen var sjätte juni och torsdagen tipsade Bästa Grannen mig om att dom som bodde här sagt upp sin lägenhet på måndagen. Så jag åkte ner till dåvarande bostadsbolaget och fick telefonnumret hit och kom överens om att titta på kvällen och jag bestämde mig omedelbart. Sen flyttade vi in tredje september. Och jag föll för ljuset, ingen insyn egentligen och de gröna trädkronorna utanför fönstren.

Att det var downsizing som gällde fattade jag och skaffade ritning på lägenheten och kollade in vilka möbler som kunde följa med och ägnade rätt mycket av juli-augusti åt att slänga, slänga och slänga. Många böcker och mycket annat. Jag önskar att jag slängt mer när jag ändå var i gång. Vad som hindrar nu? Allmän bekvämlighet antar jag. Jag skulle ju kunna börja med badrumsskåpen. I morgon eller så.

Men i kväll var det en ljuvlig kväll att sitta på uteplatsen.

 

klarade jag mig från regnet. Jag ställde in cykeln lagom när dropparna började falla. En tur till biblioteket – att vidga sina vyer, allt från ökenfäderna till Eva Braun. Och en bok om sanningssägare, enligt baksidestexten om vad som händer när man säger att kejsaren är naken och dom andra fortsätter att säga att kläderna passar fint.

Och så falukorv på coop.

Och en tacksam känsla efter ett telefonsamtal, jag andades in och slog numret. Och jag tror att vi förstod varann, ingen självklarhet, men det blev en lättnad.

En alldeles ny dag att ta hand om, en märkvärdighet i sig. Inget säger att den blir en alldeles skimrande pärla på tråden, men alla dagar står inte ut i minnet. Men stunder av glädje finns, mitt i allt.

blir det i kväll. Det är annars lätt att få vanor, maken tyckte i går kväll att det var lite tomt utan chips och annat smått och gott. Fast han fann sig i jordgubbarna. Det är trevligt att avsluta dagen med att sitta med vänner och tugga på något lite enkelt, middagen äts vid fyra och god efterrätt ingår, så jag håller med honom, jag skulle kunna tänka mig helt andra vanor. Men jag inser att det får konsekvenser jag inte vill leva med, jag är nöjd med att min vikt har gått åt rätt håll. Mina knän blir knappast yngre, om man säger så.

Och i kväll satte jag mig i den rena och väldigt varma bilen och åkte till lilla kyrkan i skogen. Trängseln var inte påfallande, men allt ska inte göras med det målet. Och jag lade min tacksamhet i Guds hand.

Och om någon undrar – jo, jag tar med svärmor från kyrkogården också i morgon. Det är tanken.

– att mitt liv inte är en tv-serie. Horisontellt framför ‘Who’s judging Amy?’ – Amy själv hade tydligen fått missfall och bröt med den snygge karln, mammans pojkvän syntes inte till – hon hittade i st en svinrik alkoholiserad skolkamrat som behövde en social uppgift och fick sitta och hålla i en hiv-smittad baby, som ‘behövde hudkontakt’ hur nu det gick till eftersom ungen hade mössa på sig och var så totalt inpackad i en filt att bara näsan stack fram, och den lycklige brodern var antagligen kvar med frun i köket. Andre brodern fick ihop den med en sagolikt vacker kvinna som just varit nykter i 30 dagar.
Mitt liv kändes plötsligt förutsägbart och rätt trivsamt. Tack för det.

Snön föll vackert i går kväll. Snöfyllda trädkronor, belysta, utanför fönstret. Jag lade mig en halvtimme tidigare än vanligt. Maken var vaken när jag vacklade mot sängen och hade diverse funderingar. Vi hade fått lapp om att fönstren skulle tvättas på utsidan på vår inglasade balkong. Då var han, 23.55, bekymrad över om jag möjligen behövde plocka undan allt därifrån, om jag rentav behövde göra det precis då, om han behövde hjälpa mig. Jag var helt ointresserad av detta projekt och förklarade att det inte alls behövdes, vare sig det ena eller andra. Men han återkom ett par gånger. Jag ville bara sova (fönstren var dessutom redan tvättade under gårdagen, och ingen av oss hade noterat det).
Så, när jag trodde lugn och tystnad lagt sig, var han bekymrad för han kom inte ihåg texten till Klas Klättermus visa. Jag rasslade så gott jag kunde i hjärnans dunkla vrår och lyckades sjunga en kort stump. Bra. Men nu gällde det ju vad radioprogrammet hette, som man sjöng det här i. Jag lyckades klämma fram det också, lite uppgiven dock, jag ville sova. Men han kom ihåg signaturmelodin. Väldigt bra. Så småningom lugn. Eller jag somnade i a f.
Och vaknade ordentligt ca 1 timme efter att klockan ringt. Men jag var på jobbet bara en kvart senare än jag skulle. Spurtsnabb.