på många sätt. Jag har delat medicin i den lite omorganiserade dosetten och kan bara hoppas att just det kommer att fungera. Jag är lite svagt skeptisk till personalens förmåga, men jag kan ju bli positivt överraskad. Och jag har pratat med min värdinna, och vi enades om att det kommer att gå utmärkt. Jag har kört bil dit förut, fast då satsade jag på bilens gps och den var inte helt bra, så det blir mobilen och öronsnäckor (av den åldriga sorten med sladd in i mobilen) den här gången. En sak som är positiv med bil är ju att jag inte behöver känna stressen att passa tågtid. Eftersom det är första gången på mer än ett år, som jag ska organisera makens alla prylar (inklusive takklockan), så vet jag inte exakt hur lång tid det tar. Kanske finns det någon personal att prata med också, ofta brukade dom vara på möte eller fika när jag kom förut, men det kanske också är bättre. Min positiva livssyn tar över. Nja. Och kvällens solnedgång är så vacker, rosa himmel och den vackra kyrkspiran. Och fikonträdet får bo utomhus nu. I morgon ska jag baka vaniljrutor och kanske lägga mina stora böcker på köksbordet en stund.

igen, soligt och strålande. Äldstas familj sov över hos Tvåan och ska under dagen ta sig hem. Tvåan å sin sida ska tillsammans med svärsonen ta sig till sitt lilla sommarhus, som ju ligger på Äldstes mark vid sjöstranden, där dom ska lasta av gipsskivor, som ska användas till renovering under sommaren. Där ska Yngste, som sov ute hos Äldste i natt, hjälpa dom att lasta av och att bära. Jag gissar att Tvåan, trots sitt fantastiska läkande i ben och knä, kanske ska ta det lite försiktigt just med det, så det är fint att Yngste kan hjälpa dom. Sen ska han i sin tur sova där innan han åker till sitt hem på söndag. Mycket logistik är det. Och det kändes lite sorgligt i går kväll, när jag stod på uteplatsen och såg honom rulla i väg med den lilla hyrbilen. Det är förstås alltid så att man inte vet när man ses igen, men det här året har verkligen varit så skört.
Och under sen eftermiddag plockar jag fram det lilla påskpynt, som huset kan prestera. Inga ägg att gömma numer. Äldstes flickor hade under mycket kontrollerade former gått påskkärring i närområdet och delat ut sina fina påskkort. Och jo, dom hade fått godis, inte minst i hushållet där hustrun är född i Thailand. Hon hade helkoll på att det var en svensk tradition, som hon var angelägen om, lite skoj för hennes man var helt okunnig. Han har bott i byn hela sitt liv, men hans legendariskt snåle far hade nog inte uppmuntrat såna muntrationer.
Och vi ska äta en begränsad lunch, men ägg och sill blir det. Vi var ju lite överdådiga i går, men i dag är vi tillbaka i vårt mer traditionella firande av helgen, i dag vilar Herren i graven och stillheten präglar oss.

här. Jag har suttit och läst SvD, alla dessa artiklar om den svenska hanteringen av pandemin. Nog blir man lite tveksam över vad som gjordes och vad som inte gjordes, men det är så dags nu, bara att fortsätta som vi gjort sen mars.

Och så startar vi en ny vecka, inte mycket planerat, jag gissar att mina nya glasögon kanske kommer veckan efter. Jag har ju lagat mina trasiga med gorillatejp och det är inte en optimal lösning. Hela tiden ser jag den svarta tejpen i övre högra hörnet. Det blir ett par extra glasögon ju mer jag tänker på det. Jag vill inte råka ut för det här en gång till.

här inne hos oss. Det blåser en del ute, jag vet inte hur det går för gran2 på torget. Men Äldste hade elavbrott ett par timmar på eftermiddagen, men han hade precis lagat lunch när det började, så det klarade sig. Men lite osäkert är det, eftersom dom ska förbereda söndagens fest i morgon. Jag föreslog att om det inte fixar sig får alla ta med sig var sin pizza, typ.

Men jag är väldigt avslappnad här, så avslappnad jag nu blir. Jag funderar en del på det här med medicinbiverkningar för maken. Och det är dumt, jag vet, man ska ta tag i problem när dom kommer, inte oroa sig innan. Men kontrollbehovet slår till. Och jag fick inte iväg min lista på avlastning till kommunen i dag heller.

Och paketet med svärdotterns krukor var mycket större än jag trodde, så jag kunde inte precis ta det under armen och fortsätta till coop och handla när jag ändå var ute. Jag gick hem och tänkte efter vad vi kunde äta av det som fanns hemma. Och så fick jag äntligen till det där att frysa in strimlad paprika, vinterns förråd.

Och nu ska vi tända ljus och dricka té.

Morgonpromenaden i bokskogen i morse, grönskan glesnar, men det är fortfarande så vackert. Och jag försökte tänka på att förra året gick jag ut nästan varenda morgon två månader till. Sen kom snön,som jag inte vill tänka på.

Och maken och jag åkte till den mest välbekanta kyrkan, där kroppen alldeles automatiskt anpassar sig till bänken, jag sitter aldrig så nån annanstans. Många barn i lite olika storlekar, dop av en liten fin gosse med en pappa som med stark engelsk (amerikansk?) accent läste en tackbön. Och jag tittade på konfirmanderna ett par rader längre fram och tänkte att jag antagligen var med på dom flestas dop där också. Och gåvan som räcks med bröd och vin, den vackraste kalken. Efteråt hittade jag en femma i jackfickan, så jag kunde tända ett ljus.

Och hemma råder friden nu, maken vilar och på mitt sätt gör jag det också. Ska alldeles nu göra en mugg kaffe med mjölk och titta lite i tidningen och röra ihop kyckling i ugn enligt ett recept av Paolo Roberto.

också. Jag rörde ihop en potatissallad med potatis, finhackad röd paprika, tunt strimlad lök, dressing av olivolja, fransk senap och balsamvinäger, timjan, kapris och gräslök. Och i frysen fanns gryta från i onsdags. Vanlig grönsallad till. Och så panna cottan till slut. Allt till Mikael Niemi.

Som avslutning tar jag min halva cigarill ute i den behagliga skuggan på uteplatsen.

Och Niemi, han lyckades rädda Pia Degemark från att med vit klänning sätta sig i ett utspillt glas rödvin. Jag tänkte på när jag flög hem från Rom en gång, en avhållen vän satte sig bredvid mig på planet, han hade sett fel på numret men hur som, han satt kvar, den lockiga mannen som skulle suttit där tog vänligt hans plats snett emot i stället. Bredvid honom satt en nunna, som blev lite överentusiastisk där i lunchen och välte sitt rödvinsglas rakt i knät på den lockige. Han blev inte glad. Flygvärdinnan kom med handdukar, som han fick torka sig med och sitta på resten av vägen till Amsterdam. Det hjälpte inte så värst, jag såg honom flera gånger under bytet på Shiphol sen med en väldigt påfallande rödvinfläck i hela skrevet. Och min vän fnissade – ‘där hade jag tur, man kan inte lita på nunnor’.

– tredje söndagen i rad som vi åkte till lilla skära kyrkan. Innan vi lärde oss hur man=vi ska göra var det ganska krångliga besök. Man har en ramp för rörelsehindrade, dvs den inleds med ett trappsteg och har bara ledstång på ena sidan, varken det ena eller andra är så praktiskt genomtänkt. När maken skulle gå uppför – på den sidan finns inte ledstången, så ville han alltid gå så nära väggen som möjligt, och det betydde att han blev alldeles vit på sidan (av den rosa slammningen) och det gjorde mig omotiverat irriterad. Men nu har vi lärt oss. Man kör alltså bilen genom kyrkogårdsporten och in på asfaltgången runt nästan hela kyrkan till porten på sidan i stället. Där kan man gå in i plan och bilen står parkerad två meter från dörren, och sen fortsätter man bara varvet runt ut genom grinden. Fast det känns fortfarande lite amerikanskt att köra bil på kyrkogården.

Och vikarien som hanterade orgeln i dag är betydligt skickligare än ordinarie och dessutom bekant sen han vägde trettio kilo mindre.

Och texten handlade om Sackeus, eller Sackiaos som han heter numer, som var för kort för att kunna se Jesus i folksamlingen. Dessutom i tjänst hos ockupationsmakten. Och frågan är förstås vad vi låter skymma Jesus för oss, eller rentav om vi skymmer Honom för andra. Speglar vi kärlek, sanning och omtanke? Egentligen? Varje dag – en ny möjlighet att börja om.

på kroppsklockan? Jag har en stark känsla av att det är torsdag i dag, men jag vet att det är onsdag. Jag har tagit fram räkor ur frysen t ex och det är en onsdagsaktivitet, definitivt.

Men dagen fortsätter att vara strålande och jag ska fylla i timuppgifterna till kommunen, ständigt dessa papper. Sen tror jag att jag ska överraska mig själv med att tvätta fönstren i rummet som Yngste bodde i. Det händer inte särskilt ofta, så där kommer man att se resultat, om man ska se positivt på det. Och det kommer att gå fort också. Det är bra med moderna fönster.

Sen fortsätter jag väl att läsa om ondskan. Jag gillar Ann Heberleins sätt att ta sig resonerande fram, det känns som om det inte gör så mycket att jag inte läst lika många böcker som hon, hon förklarar vad hon menar ändå.

Maken pratade nyss med svärmor. Hon var klart missnöjd med maten på minnesstunden i går. Den var kall, för mycket grönsaker, för lite kött, tårtan kändes fabriksgjord. Och vi åt samma mat, jag var tacksam att den var så varm när vi kom från stormen på kyrkogården, man tog själv hur mycket kött man ville, dom kokta morötterna var perfekta, blomkålen också och den färska salladen var mycket fräsch, och tårtan var riktigt bra. Jag antar att hon var så ledsen att ingenting hade varit bra, oavsett.
Och jag är väldigt nöjd att frånsett en kort tur som jag planerar till coop på em, så kan jag sitta inne och titta på snöflingorna. Maken är helt skrubbad, lakanen är bytta och kompost, metall, glas och tidningar är nedburet till tunnorna.
En stilla lördag är inte det sämsta.

Här sitter jag i söndagseftermiddagens lugn och läser och tittar runt lite. Då slår familjelivet till. Äldste ringer, tydligen från bilen, och låter lite stressad och säger att dom inte kommer att titta upp till oss. Jag – lite förvånad – säger att det hade jag inte trott heller. Men han har varit hos farmor, och hon hade låtit förstå att vi nog väntade oss besök. OK, jag andas in och förklarar att jag inte alls vill störa dom, att jag inte utgår från att om dom åker upp till sin stuga, så innebär det att dom automatiskt måste hälsa på oss. Jag säger också att jag sällan ringer för att dom inte ska känna sig pressade. Men han talar om att dom känner sig i a f pressade eftersom farmor lägger sig i. Men jag kan ju bara säga att det är inte min sak, jag gör så gott jag kan, och farmor får vara på sitt sätt. Jag har känt henne jättelänge och kan inte ta ansvar för vad hon gör eller tycker. Men han var inte helt nöjd, när vi slutade.
Två minuter senare ringer farmor. Och berättar att Äldste & hustrun inte har tid att besöka oss. Jag förklarar att jag redan talat med honom, att jag inte hade väntat mig det heller och att jag tycker att det är helt okej att dom åker upp etc. Då säger svärmor – ja så gjorde vi också alltid med maken när han var ung, innan han träffade dig. Hoppsan – jag vet att svärfar ringde till polisen när maken inte hade kommit hem, att så fort vi har åkt nånstans har det varit minutbevakning. Vi har aldrig kunnat komma innanför dörren innan det ringde inom fem minuter (dom ringde med fem minuters mellanrum, när dom hade beräknat ankomsttid). Vi fejkade ankomsttider och uppgav att vi åkte senare, för att få packa ur bilen i fred.
Vi åkte till Gotland en gång, utan lilla Äldsta, och hade två dagars semester. Vi kom på att vi skulle hälsa på en vän, som bodde på Fårö, bara så där. När vi svänger in på gårdsplanen stiger han ut på trappan och säger -‘hej, jag undrade just för din pappa ringde nyss och undrade om ni var här’.
Och nu är dessutom Äldste sur på mig. Härligt och förutsägbart. Nä, faktiskt inte. Men det dröjer innan jag ringer upp då.