– det vanliga, blev lite spräckt i dag. Maken lade sig en kvart tidigare eller så, och nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra med tiden. Jag skulle ju kunna gå och lägga mig, jag också. Men så enkelt är det sällan. Att man får till något rationellt och bra, så här vid läggdags.

Och f ö hade vi en sån där givande familjediskussion strax innan. Maken gillar såna där doftgrejor man har i badrummet, så jag köper snällt och suckar lite inombords när den kemiska doften sprider sig i närmiljön. Yngste suckade inte inombords, han sa alldeles högt att det var hemskt och att han i stort sett föredrog den doft som doftgrejen ska dölja. Och jag berättade om när vi förrförra sommaren var någon annanstans och maken i badrummet saknade sin älskade kemiska doft och påpekade för mig att ‘såna har man med sig när man åker bort’.

Och jag är ändå tacksam att vi inte längre har en luftfuktare, för den brukade maken fylla med dofttillsatsen ‘tropisk havsbris’, som jag verkligen hatade. Den kändes så fort jag öppnade ytterdörren hemma och han förstod aldrig att jag kunde känna det – ‘det var ju så lite och du har ju inget vidare luktsinne’. Möjligen inte, men en ruttnande val skulle vem som helst känna. Jag föredrog citron. Man kanske kan köpa citron i den här sorten? Det får jag fundera på under nattens tysta timmar.

kommer det att kännas bättre. Det gör ju nästan alltid det. Eller det kanske bara är jag som har nån konstig hangup på just det. Och kamma sig ska man helst också göra.

Sen undrar jag om det kan finnas nån sorts pollen som piggnar till så här års, annars är det bara en ordinär förkylning, det rinner och rinner ur näsan. Och jag snyter och snyter. Och nyser. På mitt inte så diskreta sätt. Och på morgonpromenaden senaste veckan har det stått en man i rosa t-shirt och vanliga träningsbrallor i ett hörn av en tennisbana jag passerar. Han har med nån liten musikmaskin och spelar obestämd asiatisk musik och så utövar han thai-chi eller så. Det ser fridfullt ut. I förrgår när jag passerade råkade jag nysa, en nysning som var rätt rejäl t o m för att vara jag, och jag gissar att det förstörde hans fridfulla morgonpass. Så nu undertrycker jag nysningarna väldigt aktivt när jag passerar och känner mig generad dessutom. Men solen sken underbart på ryggen sista biten av promenaden. Frid det också.

Nya näsdukar på handlingslistan.

en liiiten aning yngre, så tror jag sannerligen att jag hade kunnat sälja en dator till henne i dag. Jag visade hur man kunde se åskväder på gång i södra Sverige, bilder av barnbarnsbarnen, och så det som var en riktig höjdare – att man kan ta reda på folks födelsedagar himla enkelt. Det var hon imponerad av, hon och svärfar hyrde ut rum i sitt ganska stora hus i Sollentuna för länge sen, och en av dessa boenden fyller ganska snart och det visade sig vara jämnt. Jag tyckte han var en otroligt irriterande person när vi träffades, eftersom vår Äldsta och deras enda barn råkade vara lika gamla och han hela tiden tjatade om att den egna ungen var så mycket längre, dom var väl tio så där. Och till slut fräste jag att om man tittade på honom och hans långa fru och sen på maken och mig, så var det kanske inte så väldigt konstigt om hon var längre. Jag menar, tanken kunde komma flaxande.

Men fortfarande inget regn, solen sken när svärmor var här, och på något sätt hade hon fått hörapparaten att fungera bättre. Vi hade en enkel och trevlig lunch och jag somnade som klubbad i soffan sen. Förstås.

I dag blev det rätt. Jag ringde i tisdags och förnyade recept på makens smärttabletter, dom han tar för smärtan i vänster sida där han inte har nån känsel. Och sen, när jag diskuterade det med Hosanna sa jag fel namn. Och sen dess har jag gått och stressat upp mig för att jag säkert sa fel till vårdcentralen också. Det har ju hänt liksom.
Men det var rätt. Ett smärre mirakel.

Fast det här med medmänniskorna. En sån höll på och shoppade loss före mig på apoteket. Vi gick f ö samma mammagrupp när jag väntade Yngste. Nå, hon hade tydligen nån sorts recept, eftersom hon ockuperade en receptarie en kvart. Och nästan hela den tiden gick åt till att välja bland alla handkrämer – icke receptbelagda – som finns. Min egen strategi är att under tiden som jag står med nummerlappen och väntar på min tur, så tar jag dom ev icke-receptgrejor jag behöver så det ska gå så fort som möjligt, både för mig och för alla bakom mig i kön. Men där är vi olika tydligen. Och sen var hon förstås före mig vid betalningen också och hade fått en påse till alla sina handkrämer, men då var det fel storlek – kunde hon möjligen få en större? och skulle hon då lämna tillbaka den mindre? Äntligen går hon mot utgången och när hon står precis mitt i dörröppningen stannar hon för att kolla ner i sin påse.
Nämnde jag att hon var ganska bred?

Men jag gick tvärsöver gatan till blomsterhandeln och köpte tre kvistar gula alstromeria. Maken blev glad.

och klyftpotatis i ugnen. Det blir bra.

Annars tog vi oss igenom det vanliga kaoset på morgonen med ytterligare en liten tvist så där. Kraftigt snöfall, jag borstar och skrapar bilen, maken på toa under tiden. Och långkalsonger och vinterskor ska till utrustningen också. Och så förstås kavaj och halsduk och jacka och handske och mössa. Hissen vägrade f ö att starta från bottenvåningen eftersom dörren inte ville stängas, men när jag gick ur den och puttade igen dörren så gled den vänligt upp, små detaljer som stressar.

Och i snöfallet och halkan på vägen hamnar jag förstås bakom någon som tycker det är en bra idé att bromsa i kurvorna, en del borde stanna hemma i st. Men fram kom vi och dessutom tillbaka. Inga rådjur på vägen just där vi var.

När vi kom hem visade det sig vara nästan stopp i toaletten också. Men efter två rejäla hinkar vatten så löste det sig. Bokstavligen. Så nu njuter vi söndagsfrid.

– dels en halv semla, dels massage och massösen, som kan mycket om det mesta, visste att semlan jag köpt var bäst – hon hade testat sig igenom ortens utbud.
Och mina tankar, som ser virriga ut här, har landat för mig. Det är bra. Det var också bra att det verkligen märktes att det var ljusare på eftermiddagen. Fast massösen sätter sig i morgon i ett flygplan för en vecka i varmare klimat, det är henne väl unt. Förra året hade hon lyckats pricka in en vecka i Egypten, lagom när man började gå ut på gatorna där, så den här gången hade hon valt lugnare.
Jag skulle väldigt gärna åka någon annan stans, men maken är glad och nöjd att sitta i varm lägenhet. Det räcker för honom, och då får det räcka för mig också.

Usch. Jag vet att andra gillar det. Men jag blir stressad, maken kan halka. Jag också iofs. Fast jag lyckades sätta mig i bilen och slå högersidan av skallen i bilkanten, och jag började gråta där på parkeringen. Det gjorde så ont. Men vi kom hem.
Och jag var tacksam att jag och maken kunde gå i kyrkan tillsammans, det var fint. Och fina psalmer.
Sen dök det upp ett par där hustrun glatt hälsade på mig och sa att hennes man varit studiekamrat med maken. Förvisso sant, men jag brukade träffa hennes man varenda lov på en stiftsgård vi åkte till. Och jag glömmer inte den nyårsafton jag var lite trött på dans och musik och gick upp i biblioteket och tände taklampan och den aktuelle mannen satt där i mörkret i en fåtölj med en kvinna. Jag släckte och gick igen. Vi bodde sen på samma studenthem, men jag hade tydligen inte fastnat i minnet.

med ljudet av en arbetande diskmaskin, så när jag kommit hem från mässan i kyrkan i skogen och vi druckit te och allt var inlastat i diskmaskinen, så infann sig någon sorts frid. Och jag har diskat av det som inte fick plats i maskinen också.
Sen är det kanske sannolikt att det inte enbart var diskmaskinen som hade ett välgörande inflytande, jag tror att kvällsmässan och en kort stunds samtal med prästen efteråt var viktigt också. Han kunde förstå vad jag menade och förklara att det var en rimlig reaktion. Det blir lättare då. Man kan visst vara flera om underligheter, men att höra att det inte bara är jag som tänker och tycker någonting är en lättnad. Att få hjälp.
Och dessutom hade händige svärsonen lagat en kakform åt mig, en liten springform, man kan baka 1/3 ‘normal’kaka i den. Det är sällan vi behöver mer nu för tiden.

– fast lite ovanlig, jag var upp tidigt (för att vara jag numer) och lämnade in bilen lite efter sju. Skön promenad genom alldeles tom liten stad, eller nästan tom – torghandlaren höll på att sätta upp tälttaket. Och jag fick nyss besked att bilen blir färdig i morgon, vattenpumpen hade inte kommit, men behövde jag skulle jag självklart få låna bil. Jag behöver inte, men tanken var bra.
När jag hade handlat på maxi och glatt mig över att jag lyckats cykla dit utan att det regnade en droppe, stod jag och slet upp kassarna ur cykelkorgarna, och en granne längre ner i huset passerade. – ‘Så kallt det blåser’ sa hon, och jag som kände mig lite positiv sa – ‘men det regnar inte’, – ‘åh jo, det gör det snart’ svarade hon. Men jag tänkte att då sitter jag inne i värmen i a f.

Det är befriande att ha sig själv och två vuxna att planera julen för – jo man får nog räkna Yngste som vuxen tänker jag. Det var härligt andra år också, kakor och kola, julklappar, pyssel – hela kittet, men numer kan jag lägga fokus på annat. Inget ont om tidigare år, och ibland spann jag igång för mycket, maken tröstade mig alltid med att det skulle ordna sig utan alla detaljer jag tyckte jag inte hann med. Han har alltid varit bra på sånt fast han själv jobbade sig nästan till bristningsgränsen, men han var omtänksam mot mig.
Men nu kan jag tända ljus i stillhet, vara tacksam över att Tvåan gör ett jättefint julbord åt oss, att jag får åka till julnattsmässa och tänka på undret – att Gud kom som ett litet barn, att Han rentav kommer till mig, trötta människa, med hopp om härlighet.
Fast jag tror att jag kokar lite kola. Nästa vecka.