nyss, mannen med det gamla telefonnumret. En av dom numer mycket fåtaliga invånarna i byn hade kommit ihåg mitt namn som gift, så märkligt, och nu ringde den här entusiasten till folk dom lyckats spåra med anknytning dit. Han ville bara berätta om att dom driver i bygdeföreningens regi det som var den gamla skolan, med möjlighet att hyra både för fester och med övernattningsmöjlighet. Sen blev vi förstås pratande en stund, jag berättade att jag i bokhyllan har hans fars lilla skrift om byn, och det var väl lite roligt för honom. Noga räknat är vi väl lite släkt i släkten, som man är på landet, vi har gemensamma kusiner, dvs hans morbror var gift med min faster. Och tanken slog mig att i år är det hundra år sedan mina farföräldrar köpte den gård, som blev mitt barndomshem. Den ägs ju numer av en kusin till mig, en ytterligt tillbakadragen man, som låtit allting, bokstavligen allting, förfalla. Gårdsplanen där jag lärde mig cykla är numer så igenvuxen av olika träd att man inte med bästa vilja skulle få plats ens med en barncykel, det är så sorgligt.

på söndagsmorgonen, jag tryckte av larmet och sen hade plötsligt en halvtimme gått, en halvtimme som jag så väl behöver där. Men jag samlade ihop mig och kvart i tio klev maken och jag ur bilen vid kyrkan. Man hade organiserat om gudstjänstschemat, så det var helt ok för oss att delta.En sån där otroligt ljus och vacker tidig vårdag, så tacksam för det. Sen skulle jag klämma in maken i bilen igen och då kom en liten familj gående, jag var ju koncentrerad på maken, så jag tittade inte närmare på mannen med skägg, keps och solglasögon, men då tog han ett par steg närmare och öppnade munnen. Men lille vännen! En mycket avhållen klasskamrat till Äldsta, hans syster var klasskamrat med Tvåan också. Deras far dog när den här gossen gick i sexan i en komplicerad cancer. Och deras alldeles underbara mor dog för åtta nio år sen, så han skulle sätta blommor på graven, mammans födelsedag i morgon. Vi stannade och pratade lite, jag tyckte så mycket om honom, och blev så glad över att han verkade ha en fin liten familj. Det var så mycket som blev komplicerat där ett tag.

Sen skickade jag en smshälsning till Äldsta, och hon sa – ‘men vilken gata dom bodde på, tänk så mycket tragiskt som hände där’, och så började hon räkna upp, och det var verkligen en underlig samling med jättetragiska grejor, betydligt mer än tvärsnittet av befolkningen, får man säga. Tragiska tidiga dödsfall, ovanligt taffliga skilsmässor, människor som levde i förnekelse av både det ena och det andra, ja milde tid, när man börjar minnas. Så visst är det extra fint, när någon kan se glad ut. Det skulle ätas medhavd lunch i en blåsippsbacke, det var åtminstone förhoppningen, jag hoppas dom hittade ett fint ställe.

i går. Vår vän, gammal vorden, hade gått ur tiden på eftermiddagen. Han hade nog haft en suddig uppfattning om omvärlden de senaste åren och för ett par veckor sedan diagnosticerats med bukspottscancer, så oväntat var det inte. Men så många minnen som ramlar fram. Maken var med på en resa till Israel innan vi ens var förlovade, alltså mycket länge sen. Gruppen fick åka icke luftkonditionerade lokalbussar med hål i golvet och höns som medföljande. Någonstans stämde inte busstidtabellen, så gruppen fick övernatta i ett hönshus på en kibbutz i öknen, minnen för livet förvisso. Och sen bodde vi några år rätt nära varandra och umgicks en hel del, glada fester med god mat och mycket prat. Han var alltid rolig och slagfärdig och uppmuntrande. Hustrun var vacker och effektiv och trevlig. Hans 40-årsdag var ett minne för livet för många av oss. Hustrun hade i största hemlighet organiserat en fest för bortåt hundra av de närmaste vännerna, och för all del några som väl inte var så nära, var där också. När en av de mer självuppskattande började hålla tal så minns jag att min äldsta, hand i hand med en jämnårig tös, kom störtande in i salen glatt hojtande – ‘där sitter min mamma’, en av livets vackraste majdagar var det allt. Och några år senare kom maken hem med en massa färsk torsk, som dom pilkat upp i vännens båt, mitt i natten var jag kanske inte så entusiastisk. Och många år kom det alltid ett julbrev, så fint skrivet. Barnen sa – ‘ja ja, nu har L:s julbrev kommit, så nu gråter mamma’. Tacksamhet över mångårig vänskap.

väl vid det mesta. I går kväll var jag helt tillbaka i hur det var innan makens fick den där medicinen, som fungerade så bra, dvs jag ställde larm 03.15 (fick justera tiden till lite tidigare i natt pga av orsaker) och sen 06. Det var liksom bara att dyka in i rutinen. Tyvärr gick det inte så bra att somna där efter 03, ont i en axel, ont i en höft, allmänt besvärligt, men det är bara att andas lugnt. Sen var det bra att vakna vid åtta efter sista badrumsturen, jag gillar att ha en stilla morgonrutin. Det är en av vinterns kallaste morgnar här, det ska bli kallare på onsdag, kanske läge att frosta ur frysen då? Men jag hoppas att mina vänner, som är på väg till begravningen av vår mycket avhållna vän, har bra väglag och att allt kommer att fungera. Först pratade jag en rätt lång stund med nån som skulle åka, vi pratade om vår saknad och tomheten efter henne, som betydde mycket för oss båda. Sen satt jag – mitt vanliga nöje sena kvällar – och växlade mellan ett matlagningsprogram, där dom just i går åkte runt och provade roséviner, och gärna för mig, men dom är så allvarliga och smackar och sörplar på det mest professionella vis. Jag fnissar lite för mig själv och sen byter jag till Jackson Galaxy, som tar hand om neurotiska katter som slåss och kissar överallt. Och så tittade jag på mobilen och hade fått ett diskret meddelande om att någon ville att jag skulle skicka ett mail, så det fungerade väldigt smidigt.

Och i morse, när maken och jag satt vid gröten, så sa jag att hade det inte varit pandemi, och hade det inte dessutom varit vinter, så hade vi suttit i bilen så dags. Nu får vi, efter lite spretig info från olika håll, ändå följa begravningen via nätet. Väldigt besynnerligt.

så har jag förstås deras bild vid numret och en del andra också, andra nummer minns jag helt enkelt. Men på eftermiddagen ringde det, och jag hade nånstans lite snabbt ett vagt minne av att det var bekant. Så jag svarade vänligt (att det inte var långtbortistan såg jag ju) och när uppringaren sa sitt namn, var min första replik ‘oj då’. Det var väldigt länge sen och senaste gången slutade i ett rätt påfallande kaos, då för drygt tio år sen eller så. Men sen hade vi ett samlat och vänligt samtal i bortåt tjugo minuter, och sen lade jag på och kände att det här var rätt besynnerligt. Vi känner fortfarande varandra så väl, kan omedelbart läsa av och fortsätta tankebanor, vet vad en antydan står för. Mycket märklig upplevelse. Och visst är det sorgligt att man råkar in i konflikter av ena och andra slaget, ibland är det oundvikligt, men man kan sakna det som en gång fanns ändå.

Just nu regnar det kraftigt, men jag håller fortfarande planen för i morgon kväll att lyfta in olivträdet och den grönskande plantan, som jag aldrig kommer ihåg vad den heter. Ska det bli tvåsiffriga minusgrader, så gissar jag att man får vara beredd. Snart är den inglasade en liten djungel.

Tillbaka hemma igen. Vid två i natt ankom vi till hemmet, min fantastiska medresenär och jag. Allt har varit mycket bra, en mer vanlig frukost är äten. Nu ska jag borsta tänderna och hämta maken. Återkommer här också.

att hon inte kan laga mat, Linda Skugge. Men just det är väl inte helt sant. När jag började blogga lärde jag mig göra rabarberpaj med knäckigt tak av Annika, som inte bloggar längre, och det var från början Linda Skugges recept. Jag gör den fortfarande, så nog kan hon fixa ätbara saker.

Jag lånade ’40 – constant reader’ i dag, och nu har jag läst 111 sidor. Jag är helt betagen. Precis sån är jag också. Fast jag kan ju inte äta vad som helst och vara smal och inte omsätter jag fyra miljoner om året heller, men annars så. Det är alltså en fantastisk bok, jag läser då och då en rad för maken som inte riktigt känner igen sig, verkar det som. Det vore kanske att begära lite mycket av honom. Och jag har förstås läst slutraderna redan. Jag tillhör dom där totalt karaktärslösa människorna som läser lite i slutet också, när jag hunnit en bit i en bok. Jag vill liksom veta vart vi är på väg. En bok är inte livet, man kan titta i förväg. En ytterligare orsak att läsa.

Och jag känner att om vi träffades, Linda och jag, så skulle det bli bra underligt, två kvinnor som skulle stå och titta i golvet. Så är hon från Sollentuna också och tydligen har hennes och makens gamla skola blivit ombyggd till häkte, maken blev häpen. Så kan det gå. Här gnolar jag sången ‘Sollentuna, hembygd vid sjöars strand’, som maken fick lära sig. Knappast Linda, gissar jag. Fast vi sjunger den alltid när vi passerar Rotebro på motorvägen.

här. Jag öppnade påsen med lakrits. Så nu har jag slängt det som blev kvar efter en stunds tuggande. Så kan det gå. Och det skadar bara mig själv.

Annars är kycklingen klar efter sina fem timmar och klyftpotatisen är på god väg. Grått och hotande regn. Och när vi skulle gå ut ur kyrkan tänkte jag – ‘jag undrar hur det går med den dubbla mattkanten där?’ och sen tittade jag bort tre sekunder för jag skulle öppna ytterdörren och då höll maken precis på att ramla, men han rätade upp sig och jag störtade till och lyckades ordna upp det hela. Att jag glömmer att jag aldrig aldrig får tappa uppmärksamheten.

Och det behövs så lite för att få mig också ur kurs, fast det inte märks så påtagligt. Jag tror att jag skulle kunna sova två timmar på raken nu, men den möjligheten finns inte. Och jag kommer att tycka att det är så trevligt med eftermiddagen. Jag är lyckligt lottad med Äldste, svärdottern (som är mycket avhållen) och så lilla minsta.

Texten i dag handlade dels om mannen som ville att Jesus skulle hjälpa honom att skifta arv och dels om mannen som fick en otroligt rik skörd att han var tvungen att bygga nya förråd, men han dog från alla egendomarna. När vi åkte dit diskuterade maken jag fenomenet – även i dag – med arvsskiften som rör upp känslor. Jag kom för några år sen i kontakt med någon som gjort ett testamente och sen ändrat sig, man kan ju göra det när man fortfarande lever. Men den som hade räknat med 24 Mkr så där, blev obeskrivligt besviken över möjligheten att bara få fyra. Konflikter om man säger så. Life sucks.

Yngste sonen – ja alla mina barn var ju frånvarande noga räknat – men han hade hittat den där instruktionen från ca 1921  om hur Mor bör firas, frånvarande barn förmodades sända telegram, och ett mail får väl duga i dessa dagar. Milt leende från modern. Fast leendena var kanske mildare 1921, vad vet jag. Å andra sidan ‘fick’ kvinnor rösträtt då. Och det berodde knappast på att dom log milt. En får tacka för det också.

Och döttrarna har sms:at under em.

Och jag drack kaffe, som svärmor kokat. Och åt bullar, som svärmor bakat. Och toscakaka, som svärmor också bakat. Fast mazarinerna hade hon köpt. Jag diskade iaf. Och hennes bröder är rätt trötta vid det här laget. Yngste brodern och jag satt i köket och rökte, han är trött och ledsen, han tänkte på hur det var när han var sex år och fick dubbelsidig lunginflammation. Före antibiotikans tid. Men han överlevde. Ett halvår senare bröt han armen när han skulle lära sig cykla, då fick han ligga på sjukhus två månader, det läkte fel och fick göras om. Och sjukhuset låg långt bort, hans far var väldigt politiskt aktiv och var mycket i stora staden om sjösänkning och sånt och kunde då hälsa på honom, men annars var han där, liten och ensam. Kära nån. Och sen tog han ett snabbt hopp till rekryten, som man sa då, då han hade tagit körkort. Det tyckte han nu hade varit lite onödigt, för han hade ju fått skjutsa sin mor till begravningar och sammanträden (hon var också politiskt aktiv) och till kyrkan. I synnerhet grämde det honom att han hade varit tvungen att släppa ifrån sig en fin råbock vid ett tillfälle eftersom han skulle hämta modern. Och alla grannarna och släktingarna från barndomen har dött. Lätt hänt, när man var yngst från början och har hunnit bli 88. Men inte roligare för det, det finns ingen att ringa till längre som man delar minnen med.

Å andra sidan lever dessa två åldriga bröder mitt i ett betydande socialt nätverk, kan jag tycka, men han kunde inte se det så just nu. Och det är inte jag som har skelettcancer.

med sina familjer. Varför kommer jag helt plötsligt att tänka på ett citat av Evert Taube (tror jag?) – ‘min man var begåvad och mina barn är mycket begåvade’ –  nå, döttrarnas sångbegåvning beror förmodligen helt och hållet på deras far, så är det, och sjöng gjorde dom. Och Yngste ringde också vid dagens slut. Att sönerna inte sjöng beror inte på bristande begåvning där heller.

Och det har varit en dag med stor tacksamhet, vänliga människor  som hört av sig på de mest oväntade sätt. FB är ett vänligt socialt nätverk  för mig. Även om det händer att jag gnisslar tänder lite stillsamt över hur duktiga och präktiga så många är, nästan hela tiden. Å andra sidan är jag nästan hela tiden rätt präktig själv där. Lite försiktig faktiskt. På goda grunder. Det hände en gång att någon tyckte det var förfärligt löjligt att kalla sig Tigerlilja, men vaddå – liljor hör av olika skäl till mitt liv och nog känner jag för tigerns mjuka tassar, försiktigt framåt, och ränderna gör att man kan sjunka ner i gräset och vara ganska osynlig. När det behövs.

Och nu ska jag nog sova snart. Tanken är att det ska bli en promenad i morgon också, fast det sydliga regnet här blev ett glest snöfall. På måndag blir det sommardäck. Jo men visst.