Hon tog sig ut

i snålblåsten, Bra Grannen, som snart inte är det längre. Granne, alltså. Hon berättade att hon stått i kö och nu fått lägenhet, en etta, i tätorten bredvid hennes sommarhus vid östkusten. Hon brukar ju åka dit i april och komma tillbaka hit i mitten av oktober, och hon har tänkt på det här ett tag, tydligen. Första april flyttar hon dit, men som hon sa – ‘oj, så mycket grejor jag har’, men hon tyckte det ska bli skönt. Hennes man (som jag kände), som dog hastigt för rätt många år sen, och hon byggde sommarhuset 1974 och deras två döttrar har också byggt till på tomten, så jag kan förstå henne. Fast jag kommer att sakna henne. Hon visste vem som flyttar in efter henne, en annan bekant, en kvinna som jag förmodligen också kommer att kunna dricka lite kaffe med då och då. Förändringar, ständigt dessa förändringar.

 

Så här långt

har det gått bra. Två av tre små projekt avklarade. Det regnade rätt mycket på vägen till kyrkan och för dom flesta är det ju bara att traska på lite snabbare då, men maken har bara en hastighet, mycket långsam. Och då blir man blöt när det regnar. Och trappan till kyrkan är lite lätt opraktisk, jo då, det finns en ramp, men för att komma till den måste man gå en bra bit till, så det är alltid en avvägning för maken. Här satsade vi på trappan.

Och det var en gudstjänst med fart och kläm, trummorna kändes i fötterna. Ett fint dop av en liten Albin var det också, varm och glad stämning och prästen knöt på ett fint sätt ihop hela livet och sa ungefär att det är fint att vi i dag både kan tacka för Albin som börjar sitt liv i kyrkan och också tacka för den församlingsmedlem som slutat sitt jordiska liv. Och många släktingar och mer eller mindre avlägsna bekanta var det också. Det tog maken en halvtimme att gå ut ur kyrkan, för det var så många att prata med. Roligast för mig var allt den mycket vackra f d arbetskamraten, som jag inte sett på länge, som nu har en månad kvar tills hennes andra barn föds. Ett litet mirakel får man nog säga där. Sen behövde maken vila, men efter en timme kom svärmor och vi åt gott och svärmor fick ett glas vin och när hon gick hem hade det slutat regna.

 

Lyckat gravplanterande

– eller hur man nu ska säga. Svärmor hade försett sig med extra jord, ett antal blå och gula penséer och blåkorn. Och jag hämtade vattenkanna och liten spade och liten krafsgrej vid ställningen på kyrkogården. Och sen skurade vi ena gravstenen och svärmor, snart 92, stod dubbelvikt och planterade, först på föräldrarnas grav, sen på svärfars och så på hennes farfars grav. Och så tog vi en sväng om en mer avlägsen släktings vilorum och svärmor tyckte det såg enormt ovårdat ut, så jag plockade ihop alla miljonerna eklöv som virvlat dit och vi snyggade upp lite. Sen åkte vi tillbaka och ett kusinbarn till svärmor stod ute i sin trädgård, så vi kunde konstatera att nu visste han att vi ordnat till det. Hans lilla mamma brukar ha synpunkter. Och svärmor fick se en trana till sin stora förtjusning.

Och jag tänkte på att hon varit en strålande farmor till mina barn och som Yngste sa häromdan – man får tänka på att farmor faktiskt minns första börskraschen.